2015-03-28 06:00

2015-03-28 06:00

Lördagstankar: Farmor hade rätt – precis som vanligt

LÖRDAGSTANKAR

”Ta vara på tiden nu min flicka, det går så fort”

Jag minns det precis. Jag satt på sängkanten hos min älskade farmor och berättade att Janne och jag väntade barn. Farmor hade glädjetårar i ögonen när hon gav mig ännu ett råd på vägen i livet.

Jag var 27 år och för första gången så trodde jag inte på min farmor.

Hur skulle det kunna gå fort? Det tar ju 18 år innan det lilla barnet blir myndigt, och förmodligen ett par år till innan hon eller han flyttar hemifrån.

I min värld var 18 år en ocean av tid.

Men nu har de 18 åren gått.

Vår älskade dotter har firat sin 18-årsdag. Hon har tagit körkort. Hennes lilla gula bil står på gården. Studentmössan är beställd. Balklänningen hänger i garderoben. Resan till Samos med pojkvän, kusin och vänner är bokad. I källaren står det kartonger med saker som ”kan vara bra att ha”.

12 juni tar hon studenten och är redo att lämna boet.

Ärligt talat har jag svårt att tänka mig en 18-åring som är mer redo att stå på egna ben – men ändå...

Vad hände med den lilla tösen som sa sanningar till sin morfar? Som hade låtsaskompisar? Som inte vågade bada på Kreta? Som höll sin nyfödda lillasyster så försiktigt och ömt? Flickan som byggde en klubbstuga i ett träd på landet? Som satt i fårhagen och målade akvarelltavlor? Högstadietjejen som slet ont för att ta sig igenom sjuan och åttan? Som träffade sin första pojkvän? Som skaffade sig sitt första sommarjobb?

Hur och när blev hon denna unga, självsäkra kvinna som i allt större utsträckning lever sitt eget liv? Som börjar planera en framtid där inte pappa, mamma och lillasyster är centralfigurer längre? Som ger sina föräldrar goda råd? Som hjälper sin lillasyster med en ängels tålamod?

Fastän jag varit med henne hela vägen så har jag ändå svårt att riktigt fatta.

Jag är löjligt stolt över vad hon åstadkommit hittills, tidvis har hon haft det riktigt kämpigt.

Jag är också lite stolt över att jag ändå tror att hennes far och jag spelat en roll i hennes utveckling till det hon är idag.

Jag har alltid sagt att meningen med att vara förälder är att lära sina barn att stå på egna ben, och det tycker jag fortfarande.

Men det är ändå lite smärtsamt när teorin omsätts i praktik.

Och så kan jag ju konstatera att min älskade farmor hade rätt den gången också – tiden går så fort.

 

Catarina Forsberg

 

Jag minns det precis. Jag satt på sängkanten hos min älskade farmor och berättade att Janne och jag väntade barn. Farmor hade glädjetårar i ögonen när hon gav mig ännu ett råd på vägen i livet.

Jag var 27 år och för första gången så trodde jag inte på min farmor.

Hur skulle det kunna gå fort? Det tar ju 18 år innan det lilla barnet blir myndigt, och förmodligen ett par år till innan hon eller han flyttar hemifrån.

I min värld var 18 år en ocean av tid.

Men nu har de 18 åren gått.

Vår älskade dotter har firat sin 18-årsdag. Hon har tagit körkort. Hennes lilla gula bil står på gården. Studentmössan är beställd. Balklänningen hänger i garderoben. Resan till Samos med pojkvän, kusin och vänner är bokad. I källaren står det kartonger med saker som ”kan vara bra att ha”.

12 juni tar hon studenten och är redo att lämna boet.

Ärligt talat har jag svårt att tänka mig en 18-åring som är mer redo att stå på egna ben – men ändå...

Vad hände med den lilla tösen som sa sanningar till sin morfar? Som hade låtsaskompisar? Som inte vågade bada på Kreta? Som höll sin nyfödda lillasyster så försiktigt och ömt? Flickan som byggde en klubbstuga i ett träd på landet? Som satt i fårhagen och målade akvarelltavlor? Högstadietjejen som slet ont för att ta sig igenom sjuan och åttan? Som träffade sin första pojkvän? Som skaffade sig sitt första sommarjobb?

Hur och när blev hon denna unga, självsäkra kvinna som i allt större utsträckning lever sitt eget liv? Som börjar planera en framtid där inte pappa, mamma och lillasyster är centralfigurer längre? Som ger sina föräldrar goda råd? Som hjälper sin lillasyster med en ängels tålamod?

Fastän jag varit med henne hela vägen så har jag ändå svårt att riktigt fatta.

Jag är löjligt stolt över vad hon åstadkommit hittills, tidvis har hon haft det riktigt kämpigt.

Jag är också lite stolt över att jag ändå tror att hennes far och jag spelat en roll i hennes utveckling till det hon är idag.

Jag har alltid sagt att meningen med att vara förälder är att lära sina barn att stå på egna ben, och det tycker jag fortfarande.

Men det är ändå lite smärtsamt när teorin omsätts i praktik.

Och så kan jag ju konstatera att min älskade farmor hade rätt den gången också – tiden går så fort.

 

Catarina Forsberg