2015-03-21 06:00

2015-03-23 10:16

Ett original av ett original

KRÖNIKA: Torbjörn S. Karlsson

Tiden går fort när man har roligt.

Och i takt med att årsringarnas antal ökar runt ögonen så går också tiden allt fortare.

Vilket i sin tur måste innebära att man får roligare och roligare ju äldre man blir.

– Å skulle en kaste ett öge i kaländern så såge en att dä långeredan gått ett fjäerndels år senna julafta.

Vilket då i sin tur skulle innebära att det bara är nio månader kvar till nästa gång.

– Tess en sitter där igen och lôsses bli snopen över kallingera som en fick dä här åre' ôg.

Fast egentligen bryr jag mig inte, det finns ju så mycket annat som är viktigare.

– Men just den där jula, 2014 va dä visst, ble' ja rejält övver mej given.

För någon hade lämnat in ett paket på Café SmakBiten, adresserat till undertecknad och med en vers som gick ungefär så här:

''När man får en julklapp av en vän, man gärna vill ge en igen.

 

Men då kassan även här är skral, får du ett original av ett original. God Jul kompis!''

Jo då, det är faktiskt sant, man kan få nya kompisar även upp i åldrarna men då ska det klicka rejält. Hårdhudad som man blivit av diverse svek. Så naturligtvis anade jag vem paketet var ifrån, men vad kunde gömma sig i en klapp av en LP-skivas format men av betydligt lättare vikt.

Gissningarna tröt snabbt och när papperet var avrivet stod jag där med en äkta Björnjägar'n i nypan.

Med abbesinska kor, rymdskepp och allt annat som hör till.

Min livs första tavla av Nils Rundgren som han egentligen hette.

Men vem var han då, Björnjägarn?

Jo, det finns mycket att berätta men för att fatta mig kort så är Nils en av de mest kända vandringsmännen i Bergslagen. Han lär ha varit en mästare på trådtjack, eller luffarslöjd om man så vill och tråden fick han av sin gamle skolkamrat baron de Geer på Lesjöfors bruk.

Men han målade också tavlor som ingen förstod sig på eller kunde se det minsta värde i.

Konstverk som han skapade under en lättsam svada på den tid det tog för en kaffehurra att koka upp i torparköken.

Tavlorna lämnade han ofta efter sig som betalning för sumpkaffet, ofta tillsammans med en visp eller en mjölnypa.

Redskapen togs tacksamt emot men bilderna, de hamnade i bästa fall på dass.

 

Men andra tider skulle komma.

Björnjägar'n blev upptäckt och fick sina tavlor hängda på konstsalonger som Maria Galleri och Liljewalchs. Och fler än en kan vittna om att det var nog det värsta som kunnat hända.

Nils som aldrig i hela sitt liv stått efter berömmelse hamnade i TV-rutan och där stod han inte att känna igen. Allt ståhej blev till slut för mycket för Nils Lundgren och det sägs att han dog med penseln i hand i sin iver att tillgodose alla spekulanter som vädrade goda affärer för egen del.

– Ôm Björnjägern nônsin gjorde sej ärende te' Kosia Möckeln har jag inte en aning ôm.

Men dä ska i alle fall ja göre. För i môra ska ja' te' Missionshuse i Östervik å sagge litte ôm såna utstickere som Björnjägern, å ôm sägner, skröner å sômt som ä sant. Å där – ja, ja mener i Missionshuse - har ja inte vôre på sexti år så dä ska bli bå' spännande å trevlit.

Hôppes att vi ses där.

Men vänt ett tag, ja kom å tänke på rubriken å ja tror att ja ska lägge te' litte.

Visst låter dä fôlle bätter ôm en skriver:

Till ett original från ett original, ett original av ett original.

Eller hur kompis.

Och i takt med att årsringarnas antal ökar runt ögonen så går också tiden allt fortare.

Vilket i sin tur måste innebära att man får roligare och roligare ju äldre man blir.

– Å skulle en kaste ett öge i kaländern så såge en att dä långeredan gått ett fjäerndels år senna julafta.

Vilket då i sin tur skulle innebära att det bara är nio månader kvar till nästa gång.

– Tess en sitter där igen och lôsses bli snopen över kallingera som en fick dä här åre' ôg.

Fast egentligen bryr jag mig inte, det finns ju så mycket annat som är viktigare.

– Men just den där jula, 2014 va dä visst, ble' ja rejält övver mej given.

För någon hade lämnat in ett paket på Café SmakBiten, adresserat till undertecknad och med en vers som gick ungefär så här:

''När man får en julklapp av en vän, man gärna vill ge en igen.

 

Men då kassan även här är skral, får du ett original av ett original. God Jul kompis!''

Jo då, det är faktiskt sant, man kan få nya kompisar även upp i åldrarna men då ska det klicka rejält. Hårdhudad som man blivit av diverse svek. Så naturligtvis anade jag vem paketet var ifrån, men vad kunde gömma sig i en klapp av en LP-skivas format men av betydligt lättare vikt.

Gissningarna tröt snabbt och när papperet var avrivet stod jag där med en äkta Björnjägar'n i nypan.

Med abbesinska kor, rymdskepp och allt annat som hör till.

Min livs första tavla av Nils Rundgren som han egentligen hette.

Men vem var han då, Björnjägarn?

Jo, det finns mycket att berätta men för att fatta mig kort så är Nils en av de mest kända vandringsmännen i Bergslagen. Han lär ha varit en mästare på trådtjack, eller luffarslöjd om man så vill och tråden fick han av sin gamle skolkamrat baron de Geer på Lesjöfors bruk.

Men han målade också tavlor som ingen förstod sig på eller kunde se det minsta värde i.

Konstverk som han skapade under en lättsam svada på den tid det tog för en kaffehurra att koka upp i torparköken.

Tavlorna lämnade han ofta efter sig som betalning för sumpkaffet, ofta tillsammans med en visp eller en mjölnypa.

Redskapen togs tacksamt emot men bilderna, de hamnade i bästa fall på dass.

 

Men andra tider skulle komma.

Björnjägar'n blev upptäckt och fick sina tavlor hängda på konstsalonger som Maria Galleri och Liljewalchs. Och fler än en kan vittna om att det var nog det värsta som kunnat hända.

Nils som aldrig i hela sitt liv stått efter berömmelse hamnade i TV-rutan och där stod han inte att känna igen. Allt ståhej blev till slut för mycket för Nils Lundgren och det sägs att han dog med penseln i hand i sin iver att tillgodose alla spekulanter som vädrade goda affärer för egen del.

– Ôm Björnjägern nônsin gjorde sej ärende te' Kosia Möckeln har jag inte en aning ôm.

Men dä ska i alle fall ja göre. För i môra ska ja' te' Missionshuse i Östervik å sagge litte ôm såna utstickere som Björnjägern, å ôm sägner, skröner å sômt som ä sant. Å där – ja, ja mener i Missionshuse - har ja inte vôre på sexti år så dä ska bli bå' spännande å trevlit.

Hôppes att vi ses där.

Men vänt ett tag, ja kom å tänke på rubriken å ja tror att ja ska lägge te' litte.

Visst låter dä fôlle bätter ôm en skriver:

Till ett original från ett original, ett original av ett original.

Eller hur kompis.

  • Torbjörn S. Karlsson