2015-03-20 06:00

2015-03-20 09:37

Med eller utan broccoli

KRÖNIKA: IDA THUNBERG

Den ena anser att det är stor fest om det serveras broccoli till middagen.

Den andra har svårt att inse tjusningen med grönsaker över huvud taget.

En älskar choklad. En kan inte tänka sig något värre.

Den ena kör på i fullt tempo och tycks aldrig bry sig nämnvärt om han så ramlar från höga höjder eller skrapar sig på grus, medan den andre är funderaren som helst inte vill slå sig, alls.

Lillebror kan sitta blick stilla i 90 minuter och titta på vilken fotbollsmatch som helst, medan storebror tycker det är så väldigt mycket roligare att leka än att titta på en lååång match.

Och så där kan jag fortsätta om än det ena, än det andra.

 

Mina två småkillar - så nära varandra, så tighta, så nästan jämngamla, och i vissa fall ändå så olika. Samma föräldrar, samma uppväxtmiljö, likadana kläder, samma sovrum, samma leksaker, samma mat.

Men en Jack och en Milo, med allt som hör just dem till.

För mig är det en av de absolut häftigaste grejerna med föräldraskapet, att följa dem och se vilka de är och blir. Jag njuter av att höra dem analysera och fundera över alla små och stora saker i livet. Älskar att studera femåriga Jacks rent besatta fotbollsintresse och se honom studsa runt skrikandes på golvet om Paris St Germain gör mål, och om det dessutom är Zlatan som gör målet... Ja, då vill målgesterna hemma i soffan aldrig ta slut.

Jag tycker det är kul att inse att jag alltså har en son (Milo) som på allvar tycker att broccoli är Guds gåva till middagstallriken (var fick han det ifrån??), och jag tycker det är sjukt spännande att hänga med i deras frågor och tankar om hur världen hänger ihop.

 

Innan jag fick barn trodde jag nog inte att personligheter kunde vara så tydliga redan när barnen är riktigt små, men det har jag verkligen reviderat nu. Milo och Jack blev tidigt små egna personligheter, som de både har kvar och har utvecklat vidare.

Men en annan sak hade jag rätt i, då innan jag fick barn. Jag tänkte nämligen ibland att det verkade skönt att bli mamma av det skälet att man då liksom skulle bli tvungen att släppa allt fokus på sig själv. Och så blev det ju.

Jag funderar inte ens på huruvida jag själv gillar broccolin eller inte, det känns inte särskilt viktigt längre, jag bara äter. Och samma sak är det med en massa annat som tog galet mycket tid förut. Även om jag förstås har kvar mig själv och många egna tankar och livsfunderingar så är det ändå alltid några andra i mitt liv som är viktigare än vad jag är.

Och det gillar jag!

 

Det är därför jag tycker så mycket om att vara nära dem, att ha koll på deras småprat som speglar mycket av vad som rör sig därinne i deras små huvuden.

Jag kan fortfarande ha lite svårt att identifiera mig i rollen som förälder, jag känner mig på något vis inte särskilt förälderlig. Men Milos och Jacks mamma är jag definitivt, 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Den rollen är min! Och även om jag inte följer alla föräldralagar om vad man borde göra och hur man borde vara, så vet jag att jag ändå är på rätt plats.

Varje kväll vid middagsbordet när dagens alla olika och vitt spridda tankar möts, dryftas och delas - då njuter jag, för fullt.

Med eller utan broccoli.

Den ena anser att det är stor fest om det serveras broccoli till middagen.

Den andra har svårt att inse tjusningen med grönsaker över huvud taget.

En älskar choklad. En kan inte tänka sig något värre.

Den ena kör på i fullt tempo och tycks aldrig bry sig nämnvärt om han så ramlar från höga höjder eller skrapar sig på grus, medan den andre är funderaren som helst inte vill slå sig, alls.

Lillebror kan sitta blick stilla i 90 minuter och titta på vilken fotbollsmatch som helst, medan storebror tycker det är så väldigt mycket roligare att leka än att titta på en lååång match.

Och så där kan jag fortsätta om än det ena, än det andra.

 

Mina två småkillar - så nära varandra, så tighta, så nästan jämngamla, och i vissa fall ändå så olika. Samma föräldrar, samma uppväxtmiljö, likadana kläder, samma sovrum, samma leksaker, samma mat.

Men en Jack och en Milo, med allt som hör just dem till.

För mig är det en av de absolut häftigaste grejerna med föräldraskapet, att följa dem och se vilka de är och blir. Jag njuter av att höra dem analysera och fundera över alla små och stora saker i livet. Älskar att studera femåriga Jacks rent besatta fotbollsintresse och se honom studsa runt skrikandes på golvet om Paris St Germain gör mål, och om det dessutom är Zlatan som gör målet... Ja, då vill målgesterna hemma i soffan aldrig ta slut.

Jag tycker det är kul att inse att jag alltså har en son (Milo) som på allvar tycker att broccoli är Guds gåva till middagstallriken (var fick han det ifrån??), och jag tycker det är sjukt spännande att hänga med i deras frågor och tankar om hur världen hänger ihop.

 

Innan jag fick barn trodde jag nog inte att personligheter kunde vara så tydliga redan när barnen är riktigt små, men det har jag verkligen reviderat nu. Milo och Jack blev tidigt små egna personligheter, som de både har kvar och har utvecklat vidare.

Men en annan sak hade jag rätt i, då innan jag fick barn. Jag tänkte nämligen ibland att det verkade skönt att bli mamma av det skälet att man då liksom skulle bli tvungen att släppa allt fokus på sig själv. Och så blev det ju.

Jag funderar inte ens på huruvida jag själv gillar broccolin eller inte, det känns inte särskilt viktigt längre, jag bara äter. Och samma sak är det med en massa annat som tog galet mycket tid förut. Även om jag förstås har kvar mig själv och många egna tankar och livsfunderingar så är det ändå alltid några andra i mitt liv som är viktigare än vad jag är.

Och det gillar jag!

 

Det är därför jag tycker så mycket om att vara nära dem, att ha koll på deras småprat som speglar mycket av vad som rör sig därinne i deras små huvuden.

Jag kan fortfarande ha lite svårt att identifiera mig i rollen som förälder, jag känner mig på något vis inte särskilt förälderlig. Men Milos och Jacks mamma är jag definitivt, 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Den rollen är min! Och även om jag inte följer alla föräldralagar om vad man borde göra och hur man borde vara, så vet jag att jag ändå är på rätt plats.

Varje kväll vid middagsbordet när dagens alla olika och vitt spridda tankar möts, dryftas och delas - då njuter jag, för fullt.

Med eller utan broccoli.

  • Ida Thunberg