2015-01-17 06:00

2015-01-20 23:19

Orostecken hopar sig kring kultur och kritik

DEBATT: Kjell Espmarks tal i Svenska Akademien

Litteraturkritiken befinner sig i kris, en allvarligare kris än någonsin tidigare.
Vi känner alla till bakgrunden.
Tidningarnas alltmer pressade ekonomi har framtvingat nedläggningar, sammanslagningar och inskränkningar av skilda slag.

För litteraturkritikens del tidningarnas situation inneburit att antalet fasta medarbetare kraftigt reducerats och att recensionsverksamheten i stor utsträckning lagts ut på frilansar med helt andra villkor ifråga om tidsramar och ersättning. Det bisarra förslaget att skära ner stödet till kulturtidskrifterna visar hur lite man på politiskt håll förstår av vad som är på väg att hända.

Olof Lagercrantz sa en gång att han som kulturchef förväntade sig två artiklar per månad av en fast anställd kritiker. Det krävdes en vecka för inläsning av en ny bok och ytterligare en vecka för att utarbeta en klok recension. Numera måste en frilansare skriva tio, femton artiklar för att komma upp i samma månadsinkomst som på 70-talet. Det medger varken bakgrundsläsning eller fördjupad analys.

På kylskåpsdörren

Samtidigt har litteraturkritiken skjutits tillbaka både i pressen och i läsarnas uppmärksamhet. Vi har på senare år bevittnat hur morgontidningarnas kultursidor förvandlats till nöjesmagasin där populärkulturen intagit den främsta platsen och bokrecensionerna hamnat i halvskugga.

En anpassning till popvärlden utgör de tio-i-topplistor där de för ögonblicket mest attraktiva böckerna lever ett dagsländeliv. När en av våra morgontidningar införde detta veckans rättesnöre rådde kulturchefen läsarna att klippa ut listan och sätta den på kylskåpsdörren. Jag tillät mig föreslå att man skulle lägga listan inne i kylskåpet om tanken var att värderingarna skulle hålla sig en hel vecka.

En skärpning inträdde när man i flera tidningar började rekommendera nya böcker under rubriken Bäst just nu. Man känner med en ilning att bäst-före-datum snabbt närmar sig. Nästa vecka kan det vara för sent.

Marknadstänkande

Vi är här på glid mot marknadstänkande på kultursidorna. Tydligast blir det i de översikter som föregår en ny säsong, med distinkta omdömen om böcker som inte lämnat tryckpressen ännu. För något år sen kunde en av våra morgontidningar redan i januari ge grundtips på det läsvärda i den kommande vårens utgivning. Dessa ännu olästa böcker kallas än betvingande, än berörande, ja, en av dem försäkras skänka en högtidsstund. Källan är förstås förlagskatalogerna och urvalskriteriet är författarens notering på den litterära börsen. Bedömningen har här blivit förvillande lik förlagens marknadsföring. Och de böcker som inte får någon förhandsnotering alls har att se fram mot en plats långt nere i kön.

Orostecken

Det har på senare tid talats en hel del om kritikens avprofessionalisering, inte minst bland kritikerna själva. Och det är sant att de snålare ekonomiska ramarna motverkar framväxten av yrkeskritiker av Klara Johanssons, Bengt Holmqvists eller Olof Lagercrantz´ slag. Men med tanke på villkoren har vi ännu idag en förvånansvärt kompetent litteraturkritik. I flera fall rör det sig om litteraturvetare som med huvudinkomsten från annat håll åtagit sig ett illa lönat sidojobb. I andra fall är det yngre författare som faller tillbaka på sitt yrkeskunnande när de skriver sina klent betalade recensioner. Dessa tillfälliga kritiker, som till väsentlig del bjuder på sitt arbete, gör en mycket viktig insats.

Men orostecknen hopar sig. En viktig följd av det trängda läget är det godtyckliga i vilka böcker som överhuvud tas upp till bedömning. En av våra kulturchefer tvingas konstatera att vissa författarskap blir allt svårare att recensera, intresset från recensenterna svalnar och utrymmet i tidningen minskar. En kritiker bekräftar bilden: Så ojämlik är svensk offentlighet – vissa böcker blir ’måsteläsning’ och omskrivs i nästan alla tidningar. Andra ignoreras totalt och det behöver inte bero på kvalitet.

Kritikens woodoonålar

Det svenska kulturklimatet präglas som bekant sen länge av budordet en åsikt i taget. Den olyckliga bristen på pluralism accentueras av det snävare urvalet. Frilansarna tenderar helt naturligt att välja böcker inom den för tillfället dominerande kategorin – de verk som alltså blivit ett måste. Det är böcker som en ung kritiker i början på sin bana gärna vill synas i sällskap med; det är också där den egna kritiska kapaciteten bäst kommer till synes. Ett annat skäl är att författaren i fråga är en generationskamrat och meningsfrände som man vill hjälpa fram. Men det motsatta gäller också. Man kan skynda till för att av litteraturpolitiska skäl brännmärka ett verk. Detta år (2014, red. anmärkning) har erbjudit ett par iögonenfallande exempel. En fin, lite äldre kvinnlig lyriker – som av okänd anledning placerats i skuggvärlden – togs i våras upp av en yngre aggressiv kritiker som stack sina woodoonålar i hennes nya diktsamling för att den vägen komma åt policyn hos det förlag som försummat kritikerns egna generationskamrater. De som på det sättet utnyttjar sin domarroll för egna intressen har inte drabbats av den bistra erfarenhet som kritikens historia förmedlar: I första instans är det kritikern som dömer ett verk, i andra instans är det verket som dömer kritikern.

Har inte läst

Den ojämna bevakningen drabbar naturligtvis inte bara de författare som nu omges av tätnande glömska utan också – och framför allt – de läsare som aldrig får några tips om angelägna böcker med adress just till dem.

En annan konsekvens av de stramare villkoren är att den extraknäckande kritikern inte har tid och råd att sätta sig in ordentligt i det aktuella författarskapet. I en recension i vintras berättade bedömaren öppenhjärtigt att han inte läst författarens tidigare bok men minns recensionerna och på den grunden tycker sig finna en stark förbindelse mellan böckerna. En annan kritiker, som noterat att en ny roman sägs ha Cordelia Edvardson som sammanhållande gestalt, erkänner att han inte läst någon av hennes böcker och därför inte vet hur mycket av detta som är sant. Ett av årets intressantaste novellprojekt kallades platt och obegripligt. I det långa citat som skulle underbygga påståendet hade metaforen ”barr” bytts ut mot ordet ”bara”. Resultatet blev mycket riktigt nonsens. Fort ska det gå.

Läget sammanfattades nyligen av en yngre recensent: Här är det nog inte meningen att jag som kritiker ska komma med hela svaret, det vill jag ha mer betalt för. Efter ytterligare några observationer summeras resonemanget: Där någonstans tar arvodet slut.

Snävt perspektiv

Bristen på professionalitet syns kanske tydligast i det snäva historiska perspektivet. En tanke som varit på väg i pressen i snart ett halvsekel tycks ha blivit lag, nämligen: Hur angår detta verk, tillkommet för länge länge sen, just oss just nu? Det är ett fenomen som vi kunde kalla temporal provinsialism.

I somras kunde vi läsa en rad muntra sågningar i den andan av verk från Gamla Testamentet till Sartres Äcklet under rubriken Klassikervarning. Med inriktningen på just nu befanns, inte oväntat, också James Joyces Ulysses komplett onjutbar. Greppet var att lyfta ut verken ur den historiska ram som gjorde livssyn och språk naturliga. Goethes gråtmilde Werther kunde på det sättet hängas ut som en outhärdlig kulturpojke. På köpet dömdes hela den romantiska epoken ut som en enda lika kinkande företeelse. Det var en omvälvande upplevelse för den som trott att vi i viktiga avseenden ännu levde bland romantikens erövringar, från upptäckten av individen och det omedvetna till ironiska illusionsbrott och kärlek till fragmentet.

Söndersliten Grass

En konsekvens av litteraturkritikens mer undanskjutna ställning är de skilda åtgärder man tillgriper för att recensionerna överhuvudtaget ska synas. En utväg, som faktiskt lovordats av en av våra kulturredaktörer, har varit att göra bedömningen mer personlig. Det aktualiserar Anatole France som en gång förklarade att litteraturkritik är ett sätt att skriva om sig själv med anledning av Shakespeare. En recension av det slaget kan börja med vad anmälarens lille son sa häromdan eller med ett barndomsminne som boken ifråga väcker till liv. Vi kan få en redogörelse för en låt som följt recensenten genom åren eller en berättelse om en syster som fastnat i missbruk – en ingress som kan stjäla en god del av utrymmet från närstudiet. Vi ser rentav tendenser till att boken i fråga helt blir en projektionsyta för anmälarens egen, mer relevanta personlighet: Min inre rymd består av metangas och slajm...

Ett annat, mer drastiskt sätt att bli synlig i den snålare belysningen är en grällare färgsättning, ena gången kanske en brutal sågning, andra gången en iögonfallande haussning. En arketyp för kritikens brutalisering är den tyske kritikern Marcel Reich-Ranicki som på omslaget till tidskriften Der Spiegel sliter Günter Grass´ roman Ein weites Feld i stycken.

Marknadsmummel

Ett uppmärksammat exempel på sådana yviga gester är den recension som hävdade att Knausgårds Min kamp var viktigare och mer relevant än vad någon annan nu levande författare på våra breddgrader har åstadkommit under, säg, de senaste tre decennierna och förmodligen ännu längre tillbaka. Men en så braskande hyllning kräver en motsvarande slakt som bakgrund. Vårt litterära landskap uppvisar i jämförelse en stor mängd svensk låglandsboskap som står och idisslar med blickarna ömsom mot skyn, ömsom mot det oöverstigliga stängslet. Det är nu en intelligent och välorienterad kritiker som svarar för det vidlyftiga omdömet. Han har bara haft marknaden mumlande bak ryggen: Syns du inte så finns du inte.

Det är två frågor vi står inför här. Den ena avser det angelägna i att föra en kontinuerlig diskussion om problem av det slag som just ventilerats. Den andra gäller det nödvändiga i att finna en fristad för den seriösa kritik som håller på att bli hemlös. Båda frågorna har tagits upp av det heroiska kritikseminarium som bland andra författarna Magnus William-Olsson och Ulf Eriksson drivit sedan några år. När det gäller den framtida kritikens villkor söker man här en motsvarighet till radions och tevens public service, närmast tjänster som kritiker vid läns- och universitetsbiblioteken. Man får förutsätta att recensionerna görs tillgängliga på nätet. Med hänsyn till vad vi vet om politikernas läsvanor och intresse för kultur överhuvud riskerar tanken naturligtvis att förbli en utopi. Men det är en vacker tanke. Och den förtjänar allt stöd.

Kan långtidsstipendier underlätta?

Det kommer i alla händelser säkert att vid sidan av varje offentligt finansierad verksamhet finnas en mer oberoende kritik på nätet. För den kritiska mångfalden vore det av stort värde att få en rad intelligenta och nyanserade bedömare på detta forum. Mitt spröda hopp står här till de frilansar som redan idag gör en viktig insats vid sidan av sitt akademiska jobb eller sin författarverksamhet. Men vi kan inte förvänta oss att de i än högre grad ska verka som mecenater.

En flora av långtidsstipendier kunde underlätta för dessa frivilliga att verka för en insiktsfull kritik när andra medier sviker. Faran är naturligtvis överhängande att de kloka rösterna drunknar bland populistiska utspel och hetsiga partsinlagor. Men det är den nya sköna värld vi står inför och vi måste i tid vara beredda med lämpliga åtgärder om vi vill rädda det kritiska omdömet. Och det börjar bli bråttom.

För litteraturkritikens del tidningarnas situation inneburit att antalet fasta medarbetare kraftigt reducerats och att recensionsverksamheten i stor utsträckning lagts ut på frilansar med helt andra villkor ifråga om tidsramar och ersättning. Det bisarra förslaget att skära ner stödet till kulturtidskrifterna visar hur lite man på politiskt håll förstår av vad som är på väg att hända.

Olof Lagercrantz sa en gång att han som kulturchef förväntade sig två artiklar per månad av en fast anställd kritiker. Det krävdes en vecka för inläsning av en ny bok och ytterligare en vecka för att utarbeta en klok recension. Numera måste en frilansare skriva tio, femton artiklar för att komma upp i samma månadsinkomst som på 70-talet. Det medger varken bakgrundsläsning eller fördjupad analys.

På kylskåpsdörren

Samtidigt har litteraturkritiken skjutits tillbaka både i pressen och i läsarnas uppmärksamhet. Vi har på senare år bevittnat hur morgontidningarnas kultursidor förvandlats till nöjesmagasin där populärkulturen intagit den främsta platsen och bokrecensionerna hamnat i halvskugga.

En anpassning till popvärlden utgör de tio-i-topplistor där de för ögonblicket mest attraktiva böckerna lever ett dagsländeliv. När en av våra morgontidningar införde detta veckans rättesnöre rådde kulturchefen läsarna att klippa ut listan och sätta den på kylskåpsdörren. Jag tillät mig föreslå att man skulle lägga listan inne i kylskåpet om tanken var att värderingarna skulle hålla sig en hel vecka.

En skärpning inträdde när man i flera tidningar började rekommendera nya böcker under rubriken Bäst just nu. Man känner med en ilning att bäst-före-datum snabbt närmar sig. Nästa vecka kan det vara för sent.

Marknadstänkande

Vi är här på glid mot marknadstänkande på kultursidorna. Tydligast blir det i de översikter som föregår en ny säsong, med distinkta omdömen om böcker som inte lämnat tryckpressen ännu. För något år sen kunde en av våra morgontidningar redan i januari ge grundtips på det läsvärda i den kommande vårens utgivning. Dessa ännu olästa böcker kallas än betvingande, än berörande, ja, en av dem försäkras skänka en högtidsstund. Källan är förstås förlagskatalogerna och urvalskriteriet är författarens notering på den litterära börsen. Bedömningen har här blivit förvillande lik förlagens marknadsföring. Och de böcker som inte får någon förhandsnotering alls har att se fram mot en plats långt nere i kön.

Orostecken

Det har på senare tid talats en hel del om kritikens avprofessionalisering, inte minst bland kritikerna själva. Och det är sant att de snålare ekonomiska ramarna motverkar framväxten av yrkeskritiker av Klara Johanssons, Bengt Holmqvists eller Olof Lagercrantz´ slag. Men med tanke på villkoren har vi ännu idag en förvånansvärt kompetent litteraturkritik. I flera fall rör det sig om litteraturvetare som med huvudinkomsten från annat håll åtagit sig ett illa lönat sidojobb. I andra fall är det yngre författare som faller tillbaka på sitt yrkeskunnande när de skriver sina klent betalade recensioner. Dessa tillfälliga kritiker, som till väsentlig del bjuder på sitt arbete, gör en mycket viktig insats.

Men orostecknen hopar sig. En viktig följd av det trängda läget är det godtyckliga i vilka böcker som överhuvud tas upp till bedömning. En av våra kulturchefer tvingas konstatera att vissa författarskap blir allt svårare att recensera, intresset från recensenterna svalnar och utrymmet i tidningen minskar. En kritiker bekräftar bilden: Så ojämlik är svensk offentlighet – vissa böcker blir ’måsteläsning’ och omskrivs i nästan alla tidningar. Andra ignoreras totalt och det behöver inte bero på kvalitet.

Kritikens woodoonålar

Det svenska kulturklimatet präglas som bekant sen länge av budordet en åsikt i taget. Den olyckliga bristen på pluralism accentueras av det snävare urvalet. Frilansarna tenderar helt naturligt att välja böcker inom den för tillfället dominerande kategorin – de verk som alltså blivit ett måste. Det är böcker som en ung kritiker i början på sin bana gärna vill synas i sällskap med; det är också där den egna kritiska kapaciteten bäst kommer till synes. Ett annat skäl är att författaren i fråga är en generationskamrat och meningsfrände som man vill hjälpa fram. Men det motsatta gäller också. Man kan skynda till för att av litteraturpolitiska skäl brännmärka ett verk. Detta år (2014, red. anmärkning) har erbjudit ett par iögonenfallande exempel. En fin, lite äldre kvinnlig lyriker – som av okänd anledning placerats i skuggvärlden – togs i våras upp av en yngre aggressiv kritiker som stack sina woodoonålar i hennes nya diktsamling för att den vägen komma åt policyn hos det förlag som försummat kritikerns egna generationskamrater. De som på det sättet utnyttjar sin domarroll för egna intressen har inte drabbats av den bistra erfarenhet som kritikens historia förmedlar: I första instans är det kritikern som dömer ett verk, i andra instans är det verket som dömer kritikern.

Har inte läst

Den ojämna bevakningen drabbar naturligtvis inte bara de författare som nu omges av tätnande glömska utan också – och framför allt – de läsare som aldrig får några tips om angelägna böcker med adress just till dem.

En annan konsekvens av de stramare villkoren är att den extraknäckande kritikern inte har tid och råd att sätta sig in ordentligt i det aktuella författarskapet. I en recension i vintras berättade bedömaren öppenhjärtigt att han inte läst författarens tidigare bok men minns recensionerna och på den grunden tycker sig finna en stark förbindelse mellan böckerna. En annan kritiker, som noterat att en ny roman sägs ha Cordelia Edvardson som sammanhållande gestalt, erkänner att han inte läst någon av hennes böcker och därför inte vet hur mycket av detta som är sant. Ett av årets intressantaste novellprojekt kallades platt och obegripligt. I det långa citat som skulle underbygga påståendet hade metaforen ”barr” bytts ut mot ordet ”bara”. Resultatet blev mycket riktigt nonsens. Fort ska det gå.

Läget sammanfattades nyligen av en yngre recensent: Här är det nog inte meningen att jag som kritiker ska komma med hela svaret, det vill jag ha mer betalt för. Efter ytterligare några observationer summeras resonemanget: Där någonstans tar arvodet slut.

Snävt perspektiv

Bristen på professionalitet syns kanske tydligast i det snäva historiska perspektivet. En tanke som varit på väg i pressen i snart ett halvsekel tycks ha blivit lag, nämligen: Hur angår detta verk, tillkommet för länge länge sen, just oss just nu? Det är ett fenomen som vi kunde kalla temporal provinsialism.

I somras kunde vi läsa en rad muntra sågningar i den andan av verk från Gamla Testamentet till Sartres Äcklet under rubriken Klassikervarning. Med inriktningen på just nu befanns, inte oväntat, också James Joyces Ulysses komplett onjutbar. Greppet var att lyfta ut verken ur den historiska ram som gjorde livssyn och språk naturliga. Goethes gråtmilde Werther kunde på det sättet hängas ut som en outhärdlig kulturpojke. På köpet dömdes hela den romantiska epoken ut som en enda lika kinkande företeelse. Det var en omvälvande upplevelse för den som trott att vi i viktiga avseenden ännu levde bland romantikens erövringar, från upptäckten av individen och det omedvetna till ironiska illusionsbrott och kärlek till fragmentet.

Söndersliten Grass

En konsekvens av litteraturkritikens mer undanskjutna ställning är de skilda åtgärder man tillgriper för att recensionerna överhuvudtaget ska synas. En utväg, som faktiskt lovordats av en av våra kulturredaktörer, har varit att göra bedömningen mer personlig. Det aktualiserar Anatole France som en gång förklarade att litteraturkritik är ett sätt att skriva om sig själv med anledning av Shakespeare. En recension av det slaget kan börja med vad anmälarens lille son sa häromdan eller med ett barndomsminne som boken ifråga väcker till liv. Vi kan få en redogörelse för en låt som följt recensenten genom åren eller en berättelse om en syster som fastnat i missbruk – en ingress som kan stjäla en god del av utrymmet från närstudiet. Vi ser rentav tendenser till att boken i fråga helt blir en projektionsyta för anmälarens egen, mer relevanta personlighet: Min inre rymd består av metangas och slajm...

Ett annat, mer drastiskt sätt att bli synlig i den snålare belysningen är en grällare färgsättning, ena gången kanske en brutal sågning, andra gången en iögonfallande haussning. En arketyp för kritikens brutalisering är den tyske kritikern Marcel Reich-Ranicki som på omslaget till tidskriften Der Spiegel sliter Günter Grass´ roman Ein weites Feld i stycken.

Marknadsmummel

Ett uppmärksammat exempel på sådana yviga gester är den recension som hävdade att Knausgårds Min kamp var viktigare och mer relevant än vad någon annan nu levande författare på våra breddgrader har åstadkommit under, säg, de senaste tre decennierna och förmodligen ännu längre tillbaka. Men en så braskande hyllning kräver en motsvarande slakt som bakgrund. Vårt litterära landskap uppvisar i jämförelse en stor mängd svensk låglandsboskap som står och idisslar med blickarna ömsom mot skyn, ömsom mot det oöverstigliga stängslet. Det är nu en intelligent och välorienterad kritiker som svarar för det vidlyftiga omdömet. Han har bara haft marknaden mumlande bak ryggen: Syns du inte så finns du inte.

Det är två frågor vi står inför här. Den ena avser det angelägna i att föra en kontinuerlig diskussion om problem av det slag som just ventilerats. Den andra gäller det nödvändiga i att finna en fristad för den seriösa kritik som håller på att bli hemlös. Båda frågorna har tagits upp av det heroiska kritikseminarium som bland andra författarna Magnus William-Olsson och Ulf Eriksson drivit sedan några år. När det gäller den framtida kritikens villkor söker man här en motsvarighet till radions och tevens public service, närmast tjänster som kritiker vid läns- och universitetsbiblioteken. Man får förutsätta att recensionerna görs tillgängliga på nätet. Med hänsyn till vad vi vet om politikernas läsvanor och intresse för kultur överhuvud riskerar tanken naturligtvis att förbli en utopi. Men det är en vacker tanke. Och den förtjänar allt stöd.

Kan långtidsstipendier underlätta?

Det kommer i alla händelser säkert att vid sidan av varje offentligt finansierad verksamhet finnas en mer oberoende kritik på nätet. För den kritiska mångfalden vore det av stort värde att få en rad intelligenta och nyanserade bedömare på detta forum. Mitt spröda hopp står här till de frilansar som redan idag gör en viktig insats vid sidan av sitt akademiska jobb eller sin författarverksamhet. Men vi kan inte förvänta oss att de i än högre grad ska verka som mecenater.

En flora av långtidsstipendier kunde underlätta för dessa frivilliga att verka för en insiktsfull kritik när andra medier sviker. Faran är naturligtvis överhängande att de kloka rösterna drunknar bland populistiska utspel och hetsiga partsinlagor. Men det är den nya sköna värld vi står inför och vi måste i tid vara beredda med lämpliga åtgärder om vi vill rädda det kritiska omdömet. Och det börjar bli bråttom.

  • Kjell Espmark

    Författare, professor, ledamot av Svenska Akademien