2015-01-14 20:51

2015-01-20 23:15

Oro och vemod efter chockbeskedet

STORFORS: Dagen efter nedläggningsbeslutet

På OSTP ser det ut som vanligt. Full produktion – beställda rör ska levereras. Men stämningen är dämpad. Frågan alla ställer sig är: kommer det att lösa sig med jobb? Jimmie, Dennis och Lars vet ingenting om framtiden, mer än att de förlorar jobbet på rörfabriken.

Produktionen var i gång som vanligt kort efter beskedet om att hela rörfabriken med 78 anställda ska läggas ner.

– Det säger något om moralen bland de anställda här, säger platschefen Olof Nilsson.

Han pratar om den tuffa omställningsprocess OSTP har gått igenom för att försöka vända på de negativa resultaten. Hur de har gjort allt, vässat kvaliteten och nästan fördubblat produktiviteten för att rädda fabriken. Han är uppenbart stolt över sin personal. Dagen efter att han informerat dem om att fabriken ska läggas ner säger han att de befinner sig i en chockfas. Att lönsamheten har varit dålig i flera är ingen nyhet, men att konsekvensen skulle bli så här drastisk var det nog ingen som väntade sig, säger han.

Tid för samtal

Vad han och personalchefen Carina Fridell gör i det här skedet är främst att prata med personalen, finnas där och svara på frågor.

– Nu ger vi varandra tid för att sitta ner och prata en stund och ventilera sina tankar, säger Carina Fridell.

I tillverkningshallen, bland automatiska svetsmaskiner, traverser och färdiga, exklusiva rör ämnade för den norska gas- och oljeindustrin träffar vi 53-årige Dennis Skog. Han gick hit direkt från skolan och fick jobb. Han har trivts alldeles utmärkt och har blivit kvar sedan dess.

– Det är vemodigt nu, säger han. Vi har väl haft det på känn men man vet ju aldrig. Vi har varit med om många upp- och nedgångar.

Vet inget om framtiden

Han började 1979 som svetsare, nu är han produktionstekniker inriktad mot svetsteknik, vilket betyder ansvar för arbetsmetoder och utveckling. Han vet inte vad som kommer att hända nu.

– Nej, inte en aning. Det är tråkigt att det har varit så mycket neddragningar i Storfors. Jag har många kompisar som inte har jobb.

Han tror inte chanserna att få nytt jobb i Storfors är särskilt stora.

– Det blir väl till att pendla.

I dag har han cykelavstånd till jobbet. Han bor nära ett jobb han trivs med och är duktig på.

Kommer det att lösa sig med jobb för dig tror du?

– Vet inte... Det tror jag väl... Det gäller bara att vilja tillräckligt mycket, säger han.

Lars Wikström, 44 år, är svetsare. Han är norrlänning från början men flyttade till Värmland för länge sedan och bildade familj. Nu bor han i ett hus i Nykroppa, och har en dotter på elva år som bor hos honom ibland, hos mamman ibland. Han vet att han kan få ett nytt jobb. Han vet att han kommer att få ett nytt jobb. Den stora frågan är hur det blir med flickan. Han kan säkert få jobb på företagets enhet i Örnsköldsvik, men vill han det med tanke på dottern? Och vad händer med huset?

– Det är ju en bedrövlig husmarknad här, säger han. Jag kan gå ner i pris, jag kan till och med sälja med förlust, men inte hur stor förlust som helst. Det kanske slutar med att jag flyttar tillbaka till Norrland och lägger huset i malpåse och behåller det.

Jimmie Grammer är 39 år och packare. Han har varit här i tolv år och trivts bra, särskilt med arbetskamraterna. Han står bredvid kollegan Keijo Kuljunlahti och det märks att de trivs ihop. Det råder en glad, skämtsam jargong trots att läget är som det är.

Vad händer nu när det gäller jobb?

– Nu ska jag bara försöka smälta det här, säger Jimmie Grammer. I byn finns ingenting. Jag räknar med att jag kommer att behöva röra på mig, kanske börja pendla till Karlskoga.

Han har hus och familj i Storfors. Även han pratar om den dåliga husmarknaden i Storfors. Kanske ska han börja kolla om det går lättare om man söker sig till den utländska marknaden, kanske Holland eller Tyskland.

Keijo Kuljunlahti är 61 år. Han säger att OSTP är det bästa stället han har varit på, mycket tack vare arbetskamraterna. Han behöver inte bekymra sig om jobb som de andra. När uppsägningstid och a-kasseperiod är över är det dags för honom att gå i pension.

Det blir en tidig pension.

–Jo, men jag är förberedd. Jag har planerat, säger han med ett stort leende.

Produktionen var i gång som vanligt kort efter beskedet om att hela rörfabriken med 78 anställda ska läggas ner.

– Det säger något om moralen bland de anställda här, säger platschefen Olof Nilsson.

Han pratar om den tuffa omställningsprocess OSTP har gått igenom för att försöka vända på de negativa resultaten. Hur de har gjort allt, vässat kvaliteten och nästan fördubblat produktiviteten för att rädda fabriken. Han är uppenbart stolt över sin personal. Dagen efter att han informerat dem om att fabriken ska läggas ner säger han att de befinner sig i en chockfas. Att lönsamheten har varit dålig i flera är ingen nyhet, men att konsekvensen skulle bli så här drastisk var det nog ingen som väntade sig, säger han.

Tid för samtal

Vad han och personalchefen Carina Fridell gör i det här skedet är främst att prata med personalen, finnas där och svara på frågor.

– Nu ger vi varandra tid för att sitta ner och prata en stund och ventilera sina tankar, säger Carina Fridell.

I tillverkningshallen, bland automatiska svetsmaskiner, traverser och färdiga, exklusiva rör ämnade för den norska gas- och oljeindustrin träffar vi 53-årige Dennis Skog. Han gick hit direkt från skolan och fick jobb. Han har trivts alldeles utmärkt och har blivit kvar sedan dess.

– Det är vemodigt nu, säger han. Vi har väl haft det på känn men man vet ju aldrig. Vi har varit med om många upp- och nedgångar.

Vet inget om framtiden

Han började 1979 som svetsare, nu är han produktionstekniker inriktad mot svetsteknik, vilket betyder ansvar för arbetsmetoder och utveckling. Han vet inte vad som kommer att hända nu.

– Nej, inte en aning. Det är tråkigt att det har varit så mycket neddragningar i Storfors. Jag har många kompisar som inte har jobb.

Han tror inte chanserna att få nytt jobb i Storfors är särskilt stora.

– Det blir väl till att pendla.

I dag har han cykelavstånd till jobbet. Han bor nära ett jobb han trivs med och är duktig på.

Kommer det att lösa sig med jobb för dig tror du?

– Vet inte... Det tror jag väl... Det gäller bara att vilja tillräckligt mycket, säger han.

Lars Wikström, 44 år, är svetsare. Han är norrlänning från början men flyttade till Värmland för länge sedan och bildade familj. Nu bor han i ett hus i Nykroppa, och har en dotter på elva år som bor hos honom ibland, hos mamman ibland. Han vet att han kan få ett nytt jobb. Han vet att han kommer att få ett nytt jobb. Den stora frågan är hur det blir med flickan. Han kan säkert få jobb på företagets enhet i Örnsköldsvik, men vill han det med tanke på dottern? Och vad händer med huset?

– Det är ju en bedrövlig husmarknad här, säger han. Jag kan gå ner i pris, jag kan till och med sälja med förlust, men inte hur stor förlust som helst. Det kanske slutar med att jag flyttar tillbaka till Norrland och lägger huset i malpåse och behåller det.

Jimmie Grammer är 39 år och packare. Han har varit här i tolv år och trivts bra, särskilt med arbetskamraterna. Han står bredvid kollegan Keijo Kuljunlahti och det märks att de trivs ihop. Det råder en glad, skämtsam jargong trots att läget är som det är.

Vad händer nu när det gäller jobb?

– Nu ska jag bara försöka smälta det här, säger Jimmie Grammer. I byn finns ingenting. Jag räknar med att jag kommer att behöva röra på mig, kanske börja pendla till Karlskoga.

Han har hus och familj i Storfors. Även han pratar om den dåliga husmarknaden i Storfors. Kanske ska han börja kolla om det går lättare om man söker sig till den utländska marknaden, kanske Holland eller Tyskland.

Keijo Kuljunlahti är 61 år. Han säger att OSTP är det bästa stället han har varit på, mycket tack vare arbetskamraterna. Han behöver inte bekymra sig om jobb som de andra. När uppsägningstid och a-kasseperiod är över är det dags för honom att gå i pension.

Det blir en tidig pension.

–Jo, men jag är förberedd. Jag har planerat, säger han med ett stort leende.