2015-01-09 16:30

2015-01-20 23:14

Pennan darrar i handen

LEDARE

Insändare om skattepengar. Ett inlägg om skolpolitik. Några rader om besparingar inom äldrevården. I en värld där journalister tystas av extremister får det fria ordet aldrig tas för givet. Skotten i Paris ekar hela vägen till Säffle.

Redaktionsmötet är mediehusens forum där morgondagens nyheter föds och formas. Oavsett politisk färg, bemanning, resurser och utgivningsfrekvens är det under sådana möten läsarnas blivande fikadiskussioner byggs upp, usla idéer med hjälp av skarpa snillen blir briljanta och morgondagens klickmonster ser dagens ljus.

Det var under ett redaktionsmöte på den franska satirtidningen Charlie Hebdo som vassa pennor sköts sönder och framtida karikatyrer suddades ut när journalister och tecknare fick offra sina liv. Att ens snudda vid tanken på vilka scener som måste ha utspelat sig, är fullständigt paralyserande.

Tidningen hade levt med en hotbild så länge att den precis som kafferaster och deadlines blivit en del av vardagen. Tecknaren Stéphane Charbonnier hade livvakter och polisbilar cirkulerade i tidningens kvarter efter att redaktionen sattes i brand 2011.

Krönikören Mats Larsson skriver i Expressen (9/1) att terrordåd är en påminnelse om den nya tid vi lever i, att fler kommer att inträffa och att det är lika bra att vi vänjer oss vid den tanken.

I Säffle sitter undertecknad. En kanske i sammanhanget naiv chefredaktör som lägger armarna i kors över bröstet och säger – nej. Jag vägrar att vänja mig vid den tanken.

Jag vägrar att acceptera att journalisters vardag ska bestå av hot. Jag vägrar att vänja mig vid tanken att människor ska sätta livet till i vansinnesdåd bara för att de är oliktänkande. Den dagen vi accepterar att hot är en del av jobbet har vi gett upp kampen om det fria ordet.

Då har extremisterna vunnit.

Då väntar självcensuren runt hörnet.

Lars Anders Johansson uttrycker sig klokt i Jönköpingsposten (8/1): ”Självcensuren är ett nästan lika stort hot mot ett fritt och öppet samhälle som den statliga censuren. När människor inte vågar uttrycka tankar, känslor och idéer av rädsla för att drabbas av våld finns ingen yttrandefrihet (...) Har vi inte frihet att yttra oss i enlighet med vårt samvete har vi ingen frihet överhuvudtaget”.

Det här gäller inte bara journalister. Våra insändarskribenter ber ofta att få vara anonyma, rädda för konsekvenser om deras ord får ett namn under sig. Rädslan pyr även i Säffle där trakasserier och aggressiva mothugg tyvärr blivit den omedelbara reaktionen från den som antingen känner sig påhoppad eller inte håller med.

När arbetsklimatet för journalister beskrivs med förklaringen ”hoten hade den sista tiden inte varit särskilt många” har någonting allvarligt skett med toleransnivån.

När fick vi ett medieklimat där ett hot inte längre är ett hot för mycket?

Skriv. Publicera. Diskutera.

För det är som ordspråket lyder: ”Om rädsla ändrar ditt beteende, är du redan besegrad”.

Redaktionsmötet är mediehusens forum där morgondagens nyheter föds och formas. Oavsett politisk färg, bemanning, resurser och utgivningsfrekvens är det under sådana möten läsarnas blivande fikadiskussioner byggs upp, usla idéer med hjälp av skarpa snillen blir briljanta och morgondagens klickmonster ser dagens ljus.

Det var under ett redaktionsmöte på den franska satirtidningen Charlie Hebdo som vassa pennor sköts sönder och framtida karikatyrer suddades ut när journalister och tecknare fick offra sina liv. Att ens snudda vid tanken på vilka scener som måste ha utspelat sig, är fullständigt paralyserande.

Tidningen hade levt med en hotbild så länge att den precis som kafferaster och deadlines blivit en del av vardagen. Tecknaren Stéphane Charbonnier hade livvakter och polisbilar cirkulerade i tidningens kvarter efter att redaktionen sattes i brand 2011.

Krönikören Mats Larsson skriver i Expressen (9/1) att terrordåd är en påminnelse om den nya tid vi lever i, att fler kommer att inträffa och att det är lika bra att vi vänjer oss vid den tanken.

I Säffle sitter undertecknad. En kanske i sammanhanget naiv chefredaktör som lägger armarna i kors över bröstet och säger – nej. Jag vägrar att vänja mig vid den tanken.

Jag vägrar att acceptera att journalisters vardag ska bestå av hot. Jag vägrar att vänja mig vid tanken att människor ska sätta livet till i vansinnesdåd bara för att de är oliktänkande. Den dagen vi accepterar att hot är en del av jobbet har vi gett upp kampen om det fria ordet.

Då har extremisterna vunnit.

Då väntar självcensuren runt hörnet.

Lars Anders Johansson uttrycker sig klokt i Jönköpingsposten (8/1): ”Självcensuren är ett nästan lika stort hot mot ett fritt och öppet samhälle som den statliga censuren. När människor inte vågar uttrycka tankar, känslor och idéer av rädsla för att drabbas av våld finns ingen yttrandefrihet (...) Har vi inte frihet att yttra oss i enlighet med vårt samvete har vi ingen frihet överhuvudtaget”.

Det här gäller inte bara journalister. Våra insändarskribenter ber ofta att få vara anonyma, rädda för konsekvenser om deras ord får ett namn under sig. Rädslan pyr även i Säffle där trakasserier och aggressiva mothugg tyvärr blivit den omedelbara reaktionen från den som antingen känner sig påhoppad eller inte håller med.

När arbetsklimatet för journalister beskrivs med förklaringen ”hoten hade den sista tiden inte varit särskilt många” har någonting allvarligt skett med toleransnivån.

När fick vi ett medieklimat där ett hot inte längre är ett hot för mycket?

Skriv. Publicera. Diskutera.

För det är som ordspråket lyder: ”Om rädsla ändrar ditt beteende, är du redan besegrad”.