2015-01-08 06:00

2015-01-20 22:40

Vi måste orka stå emot

Demokrati. Just nu känns det som att världen blivit riktigt farlig.

Flera moskéer i Sverige har blivit attackerade.

En svensk talman har tagit plats på en internationell anti-semitlista.

I Frankrike har en tidning attackerats och journalister dödats för att tysta det fria ordet.

Hur kan detta vara möjligt i en tid när så många av oss har så mycket tillgång till så mycket information?

Att man kunde hetsa folkmassorna på medeltiden är en sak – då var prästens ord lag eftersom ingen annan kunde läsa bibeln.

Jag kan till och med förstå att Hitlers och Stalins propagandamaskineri fungerade på 30- och 40-talen. Det fanns inte så många lättillgängliga källor att välja på då.

Men i dag. 2015.

Hur kan det finnas så mycket motsättningar? Så mycket hat?

Jag tror att en del av svaret – ironiskt nog – är just den enorma tillgången på information.

Det är inte många som har varken tid eller kunskap att ta till sig allt, sovra och värdera.

I stället gör vi en favoritlista på bloggare som tycker som vi. På tidningar som uttrycker åsikter som liknar mina. På facebookvänner som bara trycker gilla på allt jag skriver.

På så sätt byggs det upp nästan som parallella universum som allt mer sällan träffas och stöts och blöts mot varandra.

Vi blir som små åsiktsöar som seglar runt utan att riktigt förstå vad som händer på grannön.

Och som jag skrivit så många gånger så tror jag – nej jag är övertygad om - att den fria pressen blir allt mer viktigt för varje dag som går.

Det är ett ställe där du får läsa andras åsikter, får ta del av verkligheter som inte är dina.

Och förhoppningsvis förstå andra lite bättre.

Därför är det extra jobbigt för alla journalister i dag. Attacken på den franska tidningen känns också som en attack på oss.

Men det är inte bara medias ansvar.

Det är också upp till var och en av oss att hela tiden och alltid ta diskussionerna.

I klassrummet. Vid frukostbordet. På jobbet. I idrottsföreningen. På släktmiddagen. På föräldramötet. I affären.

Ja överallt.

Måste vi, varenda en av oss, hela tiden, försvara alla människors rätt att få uttrycka sin tro och sina åsikter.

Om vi tycker annorlunda ska vi ge dem svar på tal så fort de avslutat sista meningen.

Men alla har rätt att tycka vad de vill.

För om vi inte aktar oss är det vi själva som blir tystade nästa gång.

Catarina Forsberg

Flera moskéer i Sverige har blivit attackerade.

En svensk talman har tagit plats på en internationell anti-semitlista.

I Frankrike har en tidning attackerats och journalister dödats för att tysta det fria ordet.

Hur kan detta vara möjligt i en tid när så många av oss har så mycket tillgång till så mycket information?

Att man kunde hetsa folkmassorna på medeltiden är en sak – då var prästens ord lag eftersom ingen annan kunde läsa bibeln.

Jag kan till och med förstå att Hitlers och Stalins propagandamaskineri fungerade på 30- och 40-talen. Det fanns inte så många lättillgängliga källor att välja på då.

Men i dag. 2015.

Hur kan det finnas så mycket motsättningar? Så mycket hat?

Jag tror att en del av svaret – ironiskt nog – är just den enorma tillgången på information.

Det är inte många som har varken tid eller kunskap att ta till sig allt, sovra och värdera.

I stället gör vi en favoritlista på bloggare som tycker som vi. På tidningar som uttrycker åsikter som liknar mina. På facebookvänner som bara trycker gilla på allt jag skriver.

På så sätt byggs det upp nästan som parallella universum som allt mer sällan träffas och stöts och blöts mot varandra.

Vi blir som små åsiktsöar som seglar runt utan att riktigt förstå vad som händer på grannön.

Och som jag skrivit så många gånger så tror jag – nej jag är övertygad om - att den fria pressen blir allt mer viktigt för varje dag som går.

Det är ett ställe där du får läsa andras åsikter, får ta del av verkligheter som inte är dina.

Och förhoppningsvis förstå andra lite bättre.

Därför är det extra jobbigt för alla journalister i dag. Attacken på den franska tidningen känns också som en attack på oss.

Men det är inte bara medias ansvar.

Det är också upp till var och en av oss att hela tiden och alltid ta diskussionerna.

I klassrummet. Vid frukostbordet. På jobbet. I idrottsföreningen. På släktmiddagen. På föräldramötet. I affären.

Ja överallt.

Måste vi, varenda en av oss, hela tiden, försvara alla människors rätt att få uttrycka sin tro och sina åsikter.

Om vi tycker annorlunda ska vi ge dem svar på tal så fort de avslutat sista meningen.

Men alla har rätt att tycka vad de vill.

För om vi inte aktar oss är det vi själva som blir tystade nästa gång.

Catarina Forsberg