2015-01-02 06:00

2015-01-20 23:13

Dystra nyårsförutsägelser

2015. Nu när det nya året har ringt in och det gamla ligger bakom oss är det dags att damma av kristallkulan. Vad har vi att se fram emot eller att frukta det kommande året?

Den amerikanske författaren Mark Twain (1835-1910) hade rätt när han sa att det är svårt att spå, särskilt om framtiden. Icke desto mindre är det värt att göra ett försök. Det blev ju inget extra val i mars som statsminister Stefan Löfven utlovat. Istället fick vi en besynnerlig uppgörelse mellan alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Kärnan i den så kallade ”decemberöverenskommelsen” är att en minoritetsregering skall få lättare att få igenom sin politik.

Det innebär att den budget som har störst stöd skall släppas igenom. Precis som man kan vänta sig i en demokrati, med den skillnaden att man inte skall få rösta på någon annans budget än sin egen. Det innebär att alliansen i princip förbundit sig att lägga ned sina röster om de kan vänta sig att SD kommer att upprepa bravaden och rösta på en alliansbudget. I kaffesumpen syns konturen av ett SD som närmar sig 20 procent och en borgerlighet som straffas av väljarna. Att Löfven numera har hela sex stödpartier i kammaren är inte helt lätt att acceptera för många alliansväljare.

Det inre trycket på förändring och förnyelse i kombination med en mandatperiod på läktaren leder till att allianspartiernas ledningar utmanas i olika former. Löst sitter både Jan Björklund (FP) och Göran Hägglund (KD), som suttit säkert under hotet om ett extra val. Centerns Annie Lööf som skapat sig en stark position inom partiet och borgerligheten sitter säkert under året. Moderaternas Anna Kinberg Batra har efter Fredrik Reinfeldts bisarra sorti på valnatten hållit en säker position under hotet om ett nyval.

Nu när valet inte är aktuellt längre finns det ingen anledning för M att forcera valet av Kinberg Batra som partiledare vid en tidigarelagd partistämma. Troligen kommer kritiska röster mot arvet efter Reinfeldt höjas omgående. Kinberg Batra kommer att bli ny partiledare men det kommer inte längre att ske utan debatt.

V kommer fira nya triumfer och gynnas av att stå utanför regeringen. Vill Löfven få igenom en budget utan ”käbbel” är V nyckeln till detta. Att decemberöverenskommelsen skulle gagna alliansens vilja att hålla ihop och hindra Löfven från att bryta upp blockpolitiken är baserat på ett stort mått önsketänkande. Allianspartierna har nu satt sig i en sits där de gör bäst i att gå fram med egna budgetar och låta S som största parti få igenom helt egna S-budgetar utan inblandning av stolligheter från MP och V.

Så långt Sverige. Ett närmare studium av abborrens inälvor säger oss något om utvecklingen i Ryssland. Tyvärr är det heller inte mycket att glädjas över. President Putin som pressas hårt av låga oljepriser och sanktioner från Förenta Staterna och EU lär inte ge upp vare sig Krim eller sina övriga anspråk på grannländerna. En krisande rysk ekonomi kommer dock förr eller senare leda till ett folkligt missnöje. Än så länge har propaganda, valutareserver och en yttre fiende verkat för Putin. Det kommer sannolikt att förändras under året. Vilket ökar risken för en ännu aggressivare utrikespolitik.

Det var visst ont om positiva profetior. Men inget ont som inte har något gott med sig. Stödet för en Nato-anslutning kommer att öka, tack vare Putin. Förhoppningsvis kommer de borgerliga partierna fundera på om de verkligen vill regera och hur det i så fall skall gå till.

Den amerikanske författaren Mark Twain (1835-1910) hade rätt när han sa att det är svårt att spå, särskilt om framtiden. Icke desto mindre är det värt att göra ett försök. Det blev ju inget extra val i mars som statsminister Stefan Löfven utlovat. Istället fick vi en besynnerlig uppgörelse mellan alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Kärnan i den så kallade ”decemberöverenskommelsen” är att en minoritetsregering skall få lättare att få igenom sin politik.

Det innebär att den budget som har störst stöd skall släppas igenom. Precis som man kan vänta sig i en demokrati, med den skillnaden att man inte skall få rösta på någon annans budget än sin egen. Det innebär att alliansen i princip förbundit sig att lägga ned sina röster om de kan vänta sig att SD kommer att upprepa bravaden och rösta på en alliansbudget. I kaffesumpen syns konturen av ett SD som närmar sig 20 procent och en borgerlighet som straffas av väljarna. Att Löfven numera har hela sex stödpartier i kammaren är inte helt lätt att acceptera för många alliansväljare.

Det inre trycket på förändring och förnyelse i kombination med en mandatperiod på läktaren leder till att allianspartiernas ledningar utmanas i olika former. Löst sitter både Jan Björklund (FP) och Göran Hägglund (KD), som suttit säkert under hotet om ett extra val. Centerns Annie Lööf som skapat sig en stark position inom partiet och borgerligheten sitter säkert under året. Moderaternas Anna Kinberg Batra har efter Fredrik Reinfeldts bisarra sorti på valnatten hållit en säker position under hotet om ett nyval.

Nu när valet inte är aktuellt längre finns det ingen anledning för M att forcera valet av Kinberg Batra som partiledare vid en tidigarelagd partistämma. Troligen kommer kritiska röster mot arvet efter Reinfeldt höjas omgående. Kinberg Batra kommer att bli ny partiledare men det kommer inte längre att ske utan debatt.

V kommer fira nya triumfer och gynnas av att stå utanför regeringen. Vill Löfven få igenom en budget utan ”käbbel” är V nyckeln till detta. Att decemberöverenskommelsen skulle gagna alliansens vilja att hålla ihop och hindra Löfven från att bryta upp blockpolitiken är baserat på ett stort mått önsketänkande. Allianspartierna har nu satt sig i en sits där de gör bäst i att gå fram med egna budgetar och låta S som största parti få igenom helt egna S-budgetar utan inblandning av stolligheter från MP och V.

Så långt Sverige. Ett närmare studium av abborrens inälvor säger oss något om utvecklingen i Ryssland. Tyvärr är det heller inte mycket att glädjas över. President Putin som pressas hårt av låga oljepriser och sanktioner från Förenta Staterna och EU lär inte ge upp vare sig Krim eller sina övriga anspråk på grannländerna. En krisande rysk ekonomi kommer dock förr eller senare leda till ett folkligt missnöje. Än så länge har propaganda, valutareserver och en yttre fiende verkat för Putin. Det kommer sannolikt att förändras under året. Vilket ökar risken för en ännu aggressivare utrikespolitik.

Det var visst ont om positiva profetior. Men inget ont som inte har något gott med sig. Stödet för en Nato-anslutning kommer att öka, tack vare Putin. Förhoppningsvis kommer de borgerliga partierna fundera på om de verkligen vill regera och hur det i så fall skall gå till.