2014-12-18 06:00

2015-01-20 23:11

Söder kastar masken

LEDARE

I Dagens Nyheter i helgen gjorde Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder, som också är en av riksdagens vice talmän, en rad uttalanden som på ett naket sätt avslöjade vilket parti han egentligen representerar. Det handlar inte egentligen om invandringen som sådan utom mer om nationalism och vilka som kan räknas som svenskar.

På senare år har Sverigedemokraterna gjort mycket för att försöka tvätta fasaden och framstå som mer rumsrena i väljarnas ögon. Och det har gett utdelning – med nästan 13 procent av rösterna i höstens val, och sannolikt ännu mer i nyvalet till våren. Men det finns all anledning att påminna om de bruna rötterna i rasistiska och nynazistiska rörelser, och som gör sig påminda i Björn Söders nationalistiska resonemang till DN-reportern Niklas Orrenius i samband med partiets kommun- och landstingsdagar i Västerås i helgen som gick.

Söders uttalanden om vilka som konstituerar svenskar, och att exempelvis samer och judar inte kan vara riktiga svenskar men utgöra ”nationer” i landet Sverige, har väckt stor uppståndelse. De kan visserligen vara svenska medborgare, men ändå inte tillhöra det svenska folket, såvida de inte låter sig assimileras ordentligt och mer eller mindre lägger bort sina andra identiteter. Fram tonar bilden av ett tämligen homogent önskeland, som möjligen kan tolerera mindre grupper av etniska minoriteter inom sina gränser, men där den nationella harmonin uppnås av folk med samma ursprung.

Det är detta som är kärnan i partiets ideologi – den mer etniskt definierade nationalismen – inte ett allmänt missnöje med invandringspolitiken som sådant. Det är bara en följd av deras nationalism. Och de flesta som är kritiska mot dagens invandringspolitik är inte heller nationalister i SD:s mening, men många röstar på dem ändå i brist på alternativ. Dessa missnöjesröstare, som egentligen inte tycker särskilt bra om partiet, tycks ändå ha stor fördragsamhet med dess ursprung och snedsteg, och de här avslöjandena lär dessvärre inte ändra på den saken. SD:s nationalistiska bakgrund har faktiskt inte varit okänd.

Söder gör visserligen skillnad på att vara svensk medborgare och att ha svensk nationstillhörighet, men det blir bara alltför tydligt att han önskar att det funnes likhetstecken dem emellan. Det liknar närmast blodsmystik, den sortens exkluderande tyska form av nationalism som präglat många länder på kontinenten, historiskt ofta med förskräckande resultat.

En annan form av nationalism skulle man snarare kunna kalla för medborgarskapspatriotism, och som varit gällande i länder som Frankrike och Förenta Staterna. Ditt ursprung betyder föga, utan det är där du befinner dig som definierar dig. Det är en inkluderande form som tillåter att ha flera identiteter samtidigt utan att du behöver känna dig mindre värd som amerikan eller fransman för det. Det går alldeles utmärkt att i varierande grad bekänna sig till sina kurdiska, judiska, svenska, arabiska, eller vad det nu må vara, rötter och traditioner och ändå vara stolt amerikansk patriot. Det finns ingen motsättning i det. Det borde inte bara gå i Sverige också, det måste gå i Sverige också!

Ett annat tecken på SD:s syn är den motion författad av Kent Ekeroth som vill att Kriminalvården registrerar den nationella bakgrunden hos fångar, och inte bara efter medborgarskap eller om de är utrikes födda, utan även de som har minst en utlandsfödd förälder. Protesterna från vänsterhåll mot detta och Björn Söders uttalanden blir också lätt egendomliga när man betänker att samma vänster ofta älskar att dela upp människor i olika identiteter för att sedan framställa dessa grupper som offer som behöver särrättigheter. Minns den bisarra rasifieringsdebatten i somras och protesterna från vänstern mot att den dåvarande regeringen vill ta bort rasbegreppet i svensk lagstiftning. Blodsmystik är uppenbarligen inte bara förbehållen SD:s nationalister.

På senare år har Sverigedemokraterna gjort mycket för att försöka tvätta fasaden och framstå som mer rumsrena i väljarnas ögon. Och det har gett utdelning – med nästan 13 procent av rösterna i höstens val, och sannolikt ännu mer i nyvalet till våren. Men det finns all anledning att påminna om de bruna rötterna i rasistiska och nynazistiska rörelser, och som gör sig påminda i Björn Söders nationalistiska resonemang till DN-reportern Niklas Orrenius i samband med partiets kommun- och landstingsdagar i Västerås i helgen som gick.

Söders uttalanden om vilka som konstituerar svenskar, och att exempelvis samer och judar inte kan vara riktiga svenskar men utgöra ”nationer” i landet Sverige, har väckt stor uppståndelse. De kan visserligen vara svenska medborgare, men ändå inte tillhöra det svenska folket, såvida de inte låter sig assimileras ordentligt och mer eller mindre lägger bort sina andra identiteter. Fram tonar bilden av ett tämligen homogent önskeland, som möjligen kan tolerera mindre grupper av etniska minoriteter inom sina gränser, men där den nationella harmonin uppnås av folk med samma ursprung.

Det är detta som är kärnan i partiets ideologi – den mer etniskt definierade nationalismen – inte ett allmänt missnöje med invandringspolitiken som sådant. Det är bara en följd av deras nationalism. Och de flesta som är kritiska mot dagens invandringspolitik är inte heller nationalister i SD:s mening, men många röstar på dem ändå i brist på alternativ. Dessa missnöjesröstare, som egentligen inte tycker särskilt bra om partiet, tycks ändå ha stor fördragsamhet med dess ursprung och snedsteg, och de här avslöjandena lär dessvärre inte ändra på den saken. SD:s nationalistiska bakgrund har faktiskt inte varit okänd.

Söder gör visserligen skillnad på att vara svensk medborgare och att ha svensk nationstillhörighet, men det blir bara alltför tydligt att han önskar att det funnes likhetstecken dem emellan. Det liknar närmast blodsmystik, den sortens exkluderande tyska form av nationalism som präglat många länder på kontinenten, historiskt ofta med förskräckande resultat.

En annan form av nationalism skulle man snarare kunna kalla för medborgarskapspatriotism, och som varit gällande i länder som Frankrike och Förenta Staterna. Ditt ursprung betyder föga, utan det är där du befinner dig som definierar dig. Det är en inkluderande form som tillåter att ha flera identiteter samtidigt utan att du behöver känna dig mindre värd som amerikan eller fransman för det. Det går alldeles utmärkt att i varierande grad bekänna sig till sina kurdiska, judiska, svenska, arabiska, eller vad det nu må vara, rötter och traditioner och ändå vara stolt amerikansk patriot. Det finns ingen motsättning i det. Det borde inte bara gå i Sverige också, det måste gå i Sverige också!

Ett annat tecken på SD:s syn är den motion författad av Kent Ekeroth som vill att Kriminalvården registrerar den nationella bakgrunden hos fångar, och inte bara efter medborgarskap eller om de är utrikes födda, utan även de som har minst en utlandsfödd förälder. Protesterna från vänsterhåll mot detta och Björn Söders uttalanden blir också lätt egendomliga när man betänker att samma vänster ofta älskar att dela upp människor i olika identiteter för att sedan framställa dessa grupper som offer som behöver särrättigheter. Minns den bisarra rasifieringsdebatten i somras och protesterna från vänstern mot att den dåvarande regeringen vill ta bort rasbegreppet i svensk lagstiftning. Blodsmystik är uppenbarligen inte bara förbehållen SD:s nationalister.