2015-01-09 06:00

2015-01-20 23:18

Hon ser ett möjligt slut på vargstriden

VÄRMLAND: "Låt inte de mest extrema bestämma agendan"

Helene Tivemark, jägare och miljövetare i Segmon, vill se ett närmande mellan vargvänner och vargmotståndare. Hennes poäng är att vargarna nu blivit så många att olika särintressen kan enas kring vettig rovdjursförvaltning.

Inför årets vargjakt bloggar hon i ämnet och manar högljudda jägare och vargvänner att vara mer lyhörda mot varandra.

Du är både jägare, antropolog (läran om människosläktet) och engagerad miljövän. Varför är det sånt liv kring vargen just i Sverige?

– Jag tror det är liknande situationer i många andra länder också. Vargen är ju en mytomspunnen varelse i många olika traditioner och är väl ett av de djur som vi människor ofta tycker oss ha en speciell relation till.

Vad är det som driver varghatare respektive vargkramare?

– För de extrema är det säkert egenintresse. För dem som ser nyktert på situationen är en alltför stor vargstam inte heller är bra för mångfalden. På den andra sidan finns en lust att beskydda. Det är viktigt att inte låta de mest extrema bestämma agendan.

Är det en strid mellan stad och land?

– Nja, kanske. Det är klart att man kanske har en mer jordnära kontakt med vilda djur när man antingen bor eller vistas ofta på landet.

Varför känner många stadsbor så starkt för vargen?

– Säkerligen för att den bild de har är från den tid när vargen faktiskt var hotad här i landet. Det är ju inte så länge sedan. Men nu har man jobbat så väl med att skydda vargen att den kan förvaltas precis som alla de andra rovdjuren.

Kan det vara så att de som vill freda vargen är ser människans dominans som det verkliga hotet mot livet på jorden?

– Kan så vara. Det vilda, starka och fria i vargen är ju en symbol som är väldigt stark.

Hur ska man få stad och land att närma sig i den här frågan?

– Genom att de får insikt i varandras verkligheter. På landsbygden kan det lätt bli att helhetsperspektivet försvinner. Och i staden kan lätt allting utanför kännas som periferi och sekundärt. Båda missar då det faktum att den stora massan av jägare och miljöorganisationer har mycket mer gemensamt än som skiljer.

Måste människan jaga?

– Är man vegetarian och är emot jakt har jag inget att säga. Men om är man köttätare så måste ju någon någonstans döda djuret som köttet kommer ifrån. Jägare gör det själva. För mig känns det oerhört mycket mer respektfullt än att gå och köpa en färdigpackad köttbit i affären.

I Tyskland ser jägare vargen som en vän som hjälper till att hålla viltstammen och skogsskadorna nere. Men inte i Sverige?

– Kanske att Tyskland saknar tradition av allmogejakt. Hos oss är det en del av landsbygden sedan jakten släpptes på slutet av 1700-talet. Vargen är en konkurrent om viltet men även hot för boskapsuppfödare.

Du har bott många år i Kanada. Finns det en motsvarande konflikt där?

– Vet inte eftersom jag själv inte jagade då.

Du är även vice ordförande i Grums jaktvårdskrets. Vad tycker du om vargjakten?

– Att den är viktig. 2010 fanns det 16 revir i Värmland. I dag finns det 29. Det finns inte längre någon anledning att inte börja förvalta vargen så som vi förvaltar andra rovdjur. Det är dags att miljöorganisationer, jägare och förvaltare samverkar kring naturvård.

Inför årets vargjakt bloggar hon i ämnet och manar högljudda jägare och vargvänner att vara mer lyhörda mot varandra.

Du är både jägare, antropolog (läran om människosläktet) och engagerad miljövän. Varför är det sånt liv kring vargen just i Sverige?

– Jag tror det är liknande situationer i många andra länder också. Vargen är ju en mytomspunnen varelse i många olika traditioner och är väl ett av de djur som vi människor ofta tycker oss ha en speciell relation till.

Vad är det som driver varghatare respektive vargkramare?

– För de extrema är det säkert egenintresse. För dem som ser nyktert på situationen är en alltför stor vargstam inte heller är bra för mångfalden. På den andra sidan finns en lust att beskydda. Det är viktigt att inte låta de mest extrema bestämma agendan.

Är det en strid mellan stad och land?

– Nja, kanske. Det är klart att man kanske har en mer jordnära kontakt med vilda djur när man antingen bor eller vistas ofta på landet.

Varför känner många stadsbor så starkt för vargen?

– Säkerligen för att den bild de har är från den tid när vargen faktiskt var hotad här i landet. Det är ju inte så länge sedan. Men nu har man jobbat så väl med att skydda vargen att den kan förvaltas precis som alla de andra rovdjuren.

Kan det vara så att de som vill freda vargen är ser människans dominans som det verkliga hotet mot livet på jorden?

– Kan så vara. Det vilda, starka och fria i vargen är ju en symbol som är väldigt stark.

Hur ska man få stad och land att närma sig i den här frågan?

– Genom att de får insikt i varandras verkligheter. På landsbygden kan det lätt bli att helhetsperspektivet försvinner. Och i staden kan lätt allting utanför kännas som periferi och sekundärt. Båda missar då det faktum att den stora massan av jägare och miljöorganisationer har mycket mer gemensamt än som skiljer.

Måste människan jaga?

– Är man vegetarian och är emot jakt har jag inget att säga. Men om är man köttätare så måste ju någon någonstans döda djuret som köttet kommer ifrån. Jägare gör det själva. För mig känns det oerhört mycket mer respektfullt än att gå och köpa en färdigpackad köttbit i affären.

I Tyskland ser jägare vargen som en vän som hjälper till att hålla viltstammen och skogsskadorna nere. Men inte i Sverige?

– Kanske att Tyskland saknar tradition av allmogejakt. Hos oss är det en del av landsbygden sedan jakten släpptes på slutet av 1700-talet. Vargen är en konkurrent om viltet men även hot för boskapsuppfödare.

Du har bott många år i Kanada. Finns det en motsvarande konflikt där?

– Vet inte eftersom jag själv inte jagade då.

Du är även vice ordförande i Grums jaktvårdskrets. Vad tycker du om vargjakten?

– Att den är viktig. 2010 fanns det 16 revir i Värmland. I dag finns det 29. Det finns inte längre någon anledning att inte börja förvalta vargen så som vi förvaltar andra rovdjur. Det är dags att miljöorganisationer, jägare och förvaltare samverkar kring naturvård.