2015-02-18 17:59

2015-03-13 14:02

Elvy har 100 skäl att fira

HÄLLEFORS: "Man får ta en dag i taget och tro att det går bra"

På lördag fyller Elvy Johannesson i Hällefors hela hundra år.
– Jag vet inte hur jag har blivit det. Jag vet inte var tiden tagit vägen! säger hon.

Världskriget pågår – det första. OS ställs in och inget fredspris delas ut. NK i Stockholm invigs. Jussi Björling gör sitt första framträdande. Sverige får en ny skilsmässolag.

Det var mycket som hände 1915, året då Elvy Johannesson föddes. Nu är hon redo att fira 100-årsdagen, efter ett händelserikt liv.

Hon är glad och pigg och bor fortfarande i sin lägenhet. Hon tycker det är svårt att riktigt ta in att det är just 100 år hon ska fylla.

– Jag kan inte tänka mig att jag är 100 år. Men jag har ju inte fyllt än! Och jag vet ju inte hur man ska vara när man är hundra år, lägger hon till med ett leende.

– Jag tycker att mina barn börjar på att bli gamla, så jag börjar bli bekymrad för dem. Jag tycker de har kommit ifatt mig. Jag fattar inte hur de kan vara så gamla!

Oftast glad

Hon skrattar ofta, och det är uppenbart att hon har en positiv syn på livet.

– Det måste man ha, annars blir man inte så gammal! Man ska försöka att vara glad jämnt så gott det går. Ibland blir det väl tråkigt men inte är man sur värst mycket!

Hon har haft sin beskärda del av sjukdomar och hårt arbete, men har skaffat en hållbar livsfilosofi längs vägen:

– Man får ta en dag i taget och tro att det går bra.

Av de 99 åren hittills – vilka år har varit bäst?

– Det är svårt att svara på. Det var nog bäst när barnen växte upp och jag inte behövde jobba så hårt som när vi hade lantbruk. Det var jobbigt. På det viset är livet bättre efter 50.

”På stenåldern”

På frågan om hennes yrkesliv tycker hon först att det inte är så mycket att prata om:

– Det är ju så länge sen. Det var på stenåldern! säger hon och skrattar.

Hon växte upp i Saxån, hos mormor och morfar.

– Första jobbet jag hade var i affär i Vansbro. Sen gifte jag mig alldeles för tidigt, jag var ju bara 20 år, säger hon.

Men äktenskapet höll och efter giftermålet jobbade hon och maken ihop på den gemensamma gården, där de hade både djur och skogsbruk.

– Det var hårda år under kriget, minns hon. Vi hade inte ström utan vi fick mjölka för hand, och vi fick tilldelning på fotogen för att kunna ha ljus i ladugården.

Det fick gå det också.

– Alla hade det så. Det var ingen som var särskild, alla levde på det viset.

1961 flyttade de till Hällefors och hon har blivit orten trogen. Handarbete och att hantera blommor var hennes passion förut. Numera lyder inte händerna så bra, men sommartid sitter hon på balkongen och njuter av blommorna där.

– Jag ska inte klaga. Jag tycker jag har det bra, slår hon fast.

Vad gör du annars på dagarna?

– Jag gör väl inte så mycket. Jag går här och plockar lite och så tittar jag på teve, på idrott och på gubbarna som träter!

Och så har hon ju sin kompis Sluggo, undulat.

– Det är ett sällskap på sitt vis, han sjunger väldigt!

Fick en date med Brolle

En annan sjungande kompis, i en annan kaliber, har hon lärt känna på äldre dar. FT-läsarna minns nog Elvy från i somras, när hon – 99 år ung – fick en date med Brolle, när han gästade Krokbornsparken.

– Musiken kanske är lite för hård för min smak, men hans röst är fantastisk, säger hon och berättar att hon faktiskt alldeles nyligen talat med Brolle i telefon.

På lördag firar hon sin stora dag med stort kalas hemma. Två barn, tre barnbarn och fem barnbarnsbarn har det blivit så redan där finns det hopp om många besökare.

Hon är lite rädd för att hon ska bli helt uttröttad av kalaset, men tar ändå det hela med ro:

– Jag får väl lägga mig en stund om jag inte hänger ihop! Och kommer det många, ja då får de väl trängas!

Världskriget pågår – det första. OS ställs in och inget fredspris delas ut. NK i Stockholm invigs. Jussi Björling gör sitt första framträdande. Sverige får en ny skilsmässolag.

Det var mycket som hände 1915, året då Elvy Johannesson föddes. Nu är hon redo att fira 100-årsdagen, efter ett händelserikt liv.

Hon är glad och pigg och bor fortfarande i sin lägenhet. Hon tycker det är svårt att riktigt ta in att det är just 100 år hon ska fylla.

– Jag kan inte tänka mig att jag är 100 år. Men jag har ju inte fyllt än! Och jag vet ju inte hur man ska vara när man är hundra år, lägger hon till med ett leende.

– Jag tycker att mina barn börjar på att bli gamla, så jag börjar bli bekymrad för dem. Jag tycker de har kommit ifatt mig. Jag fattar inte hur de kan vara så gamla!

Oftast glad

Hon skrattar ofta, och det är uppenbart att hon har en positiv syn på livet.

– Det måste man ha, annars blir man inte så gammal! Man ska försöka att vara glad jämnt så gott det går. Ibland blir det väl tråkigt men inte är man sur värst mycket!

Hon har haft sin beskärda del av sjukdomar och hårt arbete, men har skaffat en hållbar livsfilosofi längs vägen:

– Man får ta en dag i taget och tro att det går bra.

Av de 99 åren hittills – vilka år har varit bäst?

– Det är svårt att svara på. Det var nog bäst när barnen växte upp och jag inte behövde jobba så hårt som när vi hade lantbruk. Det var jobbigt. På det viset är livet bättre efter 50.

”På stenåldern”

På frågan om hennes yrkesliv tycker hon först att det inte är så mycket att prata om:

– Det är ju så länge sen. Det var på stenåldern! säger hon och skrattar.

Hon växte upp i Saxån, hos mormor och morfar.

– Första jobbet jag hade var i affär i Vansbro. Sen gifte jag mig alldeles för tidigt, jag var ju bara 20 år, säger hon.

Men äktenskapet höll och efter giftermålet jobbade hon och maken ihop på den gemensamma gården, där de hade både djur och skogsbruk.

– Det var hårda år under kriget, minns hon. Vi hade inte ström utan vi fick mjölka för hand, och vi fick tilldelning på fotogen för att kunna ha ljus i ladugården.

Det fick gå det också.

– Alla hade det så. Det var ingen som var särskild, alla levde på det viset.

1961 flyttade de till Hällefors och hon har blivit orten trogen. Handarbete och att hantera blommor var hennes passion förut. Numera lyder inte händerna så bra, men sommartid sitter hon på balkongen och njuter av blommorna där.

– Jag ska inte klaga. Jag tycker jag har det bra, slår hon fast.

Vad gör du annars på dagarna?

– Jag gör väl inte så mycket. Jag går här och plockar lite och så tittar jag på teve, på idrott och på gubbarna som träter!

Och så har hon ju sin kompis Sluggo, undulat.

– Det är ett sällskap på sitt vis, han sjunger väldigt!

Fick en date med Brolle

En annan sjungande kompis, i en annan kaliber, har hon lärt känna på äldre dar. FT-läsarna minns nog Elvy från i somras, när hon – 99 år ung – fick en date med Brolle, när han gästade Krokbornsparken.

– Musiken kanske är lite för hård för min smak, men hans röst är fantastisk, säger hon och berättar att hon faktiskt alldeles nyligen talat med Brolle i telefon.

På lördag firar hon sin stora dag med stort kalas hemma. Två barn, tre barnbarn och fem barnbarnsbarn har det blivit så redan där finns det hopp om många besökare.

Hon är lite rädd för att hon ska bli helt uttröttad av kalaset, men tar ändå det hela med ro:

– Jag får väl lägga mig en stund om jag inte hänger ihop! Och kommer det många, ja då får de väl trängas!