2015-06-18 06:00

2015-06-18 08:18

De hoppas på öppen publik

LÅNGBAN: Utställare i gruvbyn

Ingen punkt på ett klots yta kan i högre grad än någon annan göra anspråk på att befinna sig i mitten. Så nog kan väl en konstutställning i Långban vara lika viktig som en på Moderna museet?

Det är så konstnären John Sundkvist tillsammans med Claire Roudenko-Bertin, professor vid den nationella franska konsthögskolan för experimentell konst, beskriver varför de väljer att skapa en utställning tillsammans i den gamla gruvbyn vid järngruvan i Långban.

I lördags öppnade utställningen.

– Järn är något jag tagit fasta på i utställningen, den röda färgen i järnoxiden och renheten i porslinet, kontrasten mellan materialet, säger Claire.

Mineral de hämtat från det det närliggande museet får med sina klassificeringskort spela mot porslinet.

Kontraster är det man finner i vernissagehallen på Långban, man möts av vad man tror är en gapande tom nedlagd industrilokal där någon glömt kvar en spark, lite betong och en böjd bit smalspårig järnvägsräls och man inte direkt kan finna konsten.

Lite i taget

– Man ska få det bedrägliga intrycket att det är tomt när man kommer in. säger John när han stiger in i utställningshallen

Han tycker att man ska låta rummet med så mycket historia i sig få uttrycka sig själv. Man låter rummet vara närvarande och inte bara vara till för att fyllas med utställningen.

– Man ska gå runt och upptäcka utställningen gradvis, vilket kräver att man ger det lite tid att öppna sig för betraktaren.

Man kan kanske tycka att Långban ligger långt från Paris, i utställningsdignitet. Men det är just det som utställningen syftar till att peka på.

– Mitten i någons liv är platsen där man är befinner sig, Långban är ju en mittpunkt och i en kinesisk metropol blir det en mittpunkt för de människor som bor där, konsten för samman det som är åtskiljt, skapar förbindelse.

Något som görs väldigt begripligt när man ser hur John bundit samman papper symboliskt med en kinesisk trådrulle och det är mycket det man kan se i utställningen, en förbindelse mellan Långban och södra Kina. Som märkligt nog, kan man tycka, påminner John om Värmland, med inte minst sin natur, med små bäckar och forsar. Även med sin historia som bygger mycket på järnet och markens och bergets rikedomar.

Våga fundera

Det är från dessa platser John och Claire funnit mycket av sin inspiration. De låter den sköra keramiken och det hårda, kompakta järnet och de orubbliga stenblocken skapa sin egen eftertanke.

– All konst kräver en insats av besökaren, annars får man tyvärr inget tillbaka, man kommer inte vidare om man inte tar sig tid att upptäcka. Meningen är inte given från början, meningen kan inte skrivas som ett recept, säger John.

Det blir många samtal med besökarna när de är i utställningshallen. När det kommer till publiken så föredrar de båda den svenska framför den franska. De är väldigt glada över den frihet de fått att följa den vision de haft med sin tanke om utställningens utformning.

– Den svenska publiken förkastar inte en utställning ilsket på en gång, som den franska gör, som förkastar det de inte förstår, medan den svenska känner, tänker efter och frågar och diskuterar, den svenska publiken är mer eftertänksam, säger Claire.

Det är så konstnären John Sundkvist tillsammans med Claire Roudenko-Bertin, professor vid den nationella franska konsthögskolan för experimentell konst, beskriver varför de väljer att skapa en utställning tillsammans i den gamla gruvbyn vid järngruvan i Långban.

I lördags öppnade utställningen.

– Järn är något jag tagit fasta på i utställningen, den röda färgen i järnoxiden och renheten i porslinet, kontrasten mellan materialet, säger Claire.

Mineral de hämtat från det det närliggande museet får med sina klassificeringskort spela mot porslinet.

Kontraster är det man finner i vernissagehallen på Långban, man möts av vad man tror är en gapande tom nedlagd industrilokal där någon glömt kvar en spark, lite betong och en böjd bit smalspårig järnvägsräls och man inte direkt kan finna konsten.

Lite i taget

– Man ska få det bedrägliga intrycket att det är tomt när man kommer in. säger John när han stiger in i utställningshallen

Han tycker att man ska låta rummet med så mycket historia i sig få uttrycka sig själv. Man låter rummet vara närvarande och inte bara vara till för att fyllas med utställningen.

– Man ska gå runt och upptäcka utställningen gradvis, vilket kräver att man ger det lite tid att öppna sig för betraktaren.

Man kan kanske tycka att Långban ligger långt från Paris, i utställningsdignitet. Men det är just det som utställningen syftar till att peka på.

– Mitten i någons liv är platsen där man är befinner sig, Långban är ju en mittpunkt och i en kinesisk metropol blir det en mittpunkt för de människor som bor där, konsten för samman det som är åtskiljt, skapar förbindelse.

Något som görs väldigt begripligt när man ser hur John bundit samman papper symboliskt med en kinesisk trådrulle och det är mycket det man kan se i utställningen, en förbindelse mellan Långban och södra Kina. Som märkligt nog, kan man tycka, påminner John om Värmland, med inte minst sin natur, med små bäckar och forsar. Även med sin historia som bygger mycket på järnet och markens och bergets rikedomar.

Våga fundera

Det är från dessa platser John och Claire funnit mycket av sin inspiration. De låter den sköra keramiken och det hårda, kompakta järnet och de orubbliga stenblocken skapa sin egen eftertanke.

– All konst kräver en insats av besökaren, annars får man tyvärr inget tillbaka, man kommer inte vidare om man inte tar sig tid att upptäcka. Meningen är inte given från början, meningen kan inte skrivas som ett recept, säger John.

Det blir många samtal med besökarna när de är i utställningshallen. När det kommer till publiken så föredrar de båda den svenska framför den franska. De är väldigt glada över den frihet de fått att följa den vision de haft med sin tanke om utställningens utformning.

– Den svenska publiken förkastar inte en utställning ilsket på en gång, som den franska gör, som förkastar det de inte förstår, medan den svenska känner, tänker efter och frågar och diskuterar, den svenska publiken är mer eftertänksam, säger Claire.