2017-11-17 06:00

2017-11-17 06:00

Kritiserad social pelare i unionen

LEDARE

EU-toppmötet i Göteborg den 17 november har säkerligen undgått få, och inte bara för att delar av innerstaden spärrats av. Den både uppskattade och kritiserade sociala pelaren i unionen är den stora höjdpunkten på mötet. Pelaren innehåller 20 principer för sociala rättigheter, framför allt på arbetsmarknaden.

Principerna i pelaren är både generella, som jämställdhet, och mer detaljerade i form av specifika anställningsvillkor. Dessa riktlinjer utgör inget tvång för medlemsländerna att uppfylla, men de kan bana väg för mer handfasta mål och blockeringar på området som däremot blir obligatoriska.

Trots det råder en enighet bland medlemsländernas ansvariga ministrar om att underteckna principerna. Sveriges regering, som varit med och drivit frågan, ger således sig själv en klapp på axeln. Den politik som regeringen inte har mandat att driva igenom i riksdagen programmeras nu in på EU-nivå i stället.

Anledningen till att den sociala pelaren bara består av riktlinjer, och inte regleringar, för socialpolitik och arbetsmarknad är subsidiaritetsprincipen. Den innebär att EU måste respektera medlemsländernas självbestämmande på områden där unionen inte har ensam beslutanderätt. Den sociala pelaren består just av sådana frågor som rör länders interna arbetsförhållanden, snarare än gemensamma. Generella EU-regler för detta vore orimligt, med tanke på ländernas olikheter i kultur och sociala förutsättningar.

Det ska alltså inte vara möjligt för EU att gå längre än den sociala pelarens icke-obligatoriska principer, men undertecknandet ger ändå anledning till oro. När EU väl fått foten innanför dörren på ett område tenderar unionens befogenheter att successivt utökas. Den sociala pelaren för unionen närmare ett sådant beteende på ländernas interna arbetsmarknader.

Problemet med EU-gemensamma principer och regleringar på arbetsmarknaden är inte bara att de bortser från ländernas olikheter, utan också att det kan bli svårare för länderna att genomföra egna arbetsmarknadsreformer. Om Sveriges riksdag ska besluta om något som bryter mot en av EU:s riktlinjer finns en risk att de politiker som vill hålla sig väl med unionen inte vill genomföra reformen. På så vis befäster vår nuvarande regering sin egen politik genom att vara drivande i och stödja den sociala pelaren.

Om EU:s politiker i stället respekterar subsidiaritetsprincipen, vilket de förhoppningsvis gör, förblir dock den sociala pelaren enbart symbolpolitik. Även om det är bättre än alternativet har mycket tid och resurser gått åt till att utforma symbolen, när de i stället kunde ha ägnats åt välbehövliga reformer på EU:s kärnområden. Många förutspådde att EU skulle ta det lugnare efter Brexit och inte flytta fram sina positioner. Så blev det uppenbarligen inte. Krävs det att fler länder begär utträde för att insikten ska drabba de styrande i EU?

 

Principerna i pelaren är både generella, som jämställdhet, och mer detaljerade i form av specifika anställningsvillkor. Dessa riktlinjer utgör inget tvång för medlemsländerna att uppfylla, men de kan bana väg för mer handfasta mål och blockeringar på området som däremot blir obligatoriska.

Trots det råder en enighet bland medlemsländernas ansvariga ministrar om att underteckna principerna. Sveriges regering, som varit med och drivit frågan, ger således sig själv en klapp på axeln. Den politik som regeringen inte har mandat att driva igenom i riksdagen programmeras nu in på EU-nivå i stället.

Anledningen till att den sociala pelaren bara består av riktlinjer, och inte regleringar, för socialpolitik och arbetsmarknad är subsidiaritetsprincipen. Den innebär att EU måste respektera medlemsländernas självbestämmande på områden där unionen inte har ensam beslutanderätt. Den sociala pelaren består just av sådana frågor som rör länders interna arbetsförhållanden, snarare än gemensamma. Generella EU-regler för detta vore orimligt, med tanke på ländernas olikheter i kultur och sociala förutsättningar.

Det ska alltså inte vara möjligt för EU att gå längre än den sociala pelarens icke-obligatoriska principer, men undertecknandet ger ändå anledning till oro. När EU väl fått foten innanför dörren på ett område tenderar unionens befogenheter att successivt utökas. Den sociala pelaren för unionen närmare ett sådant beteende på ländernas interna arbetsmarknader.

Problemet med EU-gemensamma principer och regleringar på arbetsmarknaden är inte bara att de bortser från ländernas olikheter, utan också att det kan bli svårare för länderna att genomföra egna arbetsmarknadsreformer. Om Sveriges riksdag ska besluta om något som bryter mot en av EU:s riktlinjer finns en risk att de politiker som vill hålla sig väl med unionen inte vill genomföra reformen. På så vis befäster vår nuvarande regering sin egen politik genom att vara drivande i och stödja den sociala pelaren.

Om EU:s politiker i stället respekterar subsidiaritetsprincipen, vilket de förhoppningsvis gör, förblir dock den sociala pelaren enbart symbolpolitik. Även om det är bättre än alternativet har mycket tid och resurser gått åt till att utforma symbolen, när de i stället kunde ha ägnats åt välbehövliga reformer på EU:s kärnområden. Många förutspådde att EU skulle ta det lugnare efter Brexit och inte flytta fram sina positioner. Så blev det uppenbarligen inte. Krävs det att fler länder begär utträde för att insikten ska drabba de styrande i EU?