2017-10-24 06:00

2017-10-24 06:00

LEDARE: Du också?

Ett upprop, eller rentav ett uppror, sprider sig i sociala medier.

Kvinnor i alla åldrar och i länder över hela världen sätter hashtaggen #metoo som en markering av att de också varit med om någon form av sexuellt övergrepp. Sådana upplevelser är uppenbarligen inget som någon kvinna är ensam om – tvärtom visar spridningen av #metoo att miljontals kvinnor är drabbade.

En hashtag som Metoo må vara ett trubbigt mått – bland de händelser som ligger bakom ett ”Me too” kan finnas alltifrån ett grovt sexövergrepp typ våldtäkt, till en ovälkommen klapp på rumpan. Det kan vara händelser långt tillbaka i tiden, eller något som hänt alldeles nyss. Ett är ändå säkert: #Metoo-uppropet visar på den enorma omfattning problemet har. Och oavsett om det som får en kvinna att skriva ”Me too” på Facebook är en stor eller liten händelse, så är den exempel på något ovälkommet, något kränkande, något som sitter kvar, något som aldrig borde ha hänt. Gemensamt för dem alla är också att det är män som står bakom kränkningarna. Inte alla män som kollektiv, men ändå så många att det är förvånande att så många män verkar så förvånade (!). ”Det kunde man väl aldrig tro” uttrycker en del.Andra är tysta. En del skriver #Ihave, och erkänner sin del i problemet – fast de inte insett vidden av det.

En av de stora poängerna med #metoo är diskussionerna som uppstått. Det lovar gott. Enskilda kvinnors upplevelser kan inte längre avfärdas som enstaka fall. Strukturer blir synliga.

Det handlar ju om så mycket. Det handlar exempelvis om hur vi uppfostrar våra barn. Hur kvinnor fostras till en enastående hög toleransnivå, hur vuxna blundar för hur unga tjejer blir antastade av jämnåriga pojkar, hur pojkar och män ständigt ursäktas, hur tjejerna lär sig att man å ena sidan måste säga nej så det hörs, å andra sidan praktiskt lär sig att om man säger nej för högt till de mer vardagliga påhoppen blir de fler. Det är ju så roligt att ”retas” och inte menade han väl så illa och egentligen är han nog lite kär i dig. Så lät det på högstadiet, och så verkar det låta här och var i arbetslivet också i vuxenlivet.

Nu gäller det att ta vara på kraften i #metoo. Nu vet alla om problemet, omfattningen och ärren det skapar. Vad gör vi med dessa kunskaper? Att några enstaka kändismän kampanjats bort från offentligheten är en sak, men den stora utmaningen blir den stora, grå vardagen av vanliga män, vanliga kvinnor. Nu måste vi hjälpas åt, med strukturerna, med det personliga och det politiska.

Lena Richardson

Kvinnor i alla åldrar och i länder över hela världen sätter hashtaggen #metoo som en markering av att de också varit med om någon form av sexuellt övergrepp. Sådana upplevelser är uppenbarligen inget som någon kvinna är ensam om – tvärtom visar spridningen av #metoo att miljontals kvinnor är drabbade.

En hashtag som Metoo må vara ett trubbigt mått – bland de händelser som ligger bakom ett ”Me too” kan finnas alltifrån ett grovt sexövergrepp typ våldtäkt, till en ovälkommen klapp på rumpan. Det kan vara händelser långt tillbaka i tiden, eller något som hänt alldeles nyss. Ett är ändå säkert: #Metoo-uppropet visar på den enorma omfattning problemet har. Och oavsett om det som får en kvinna att skriva ”Me too” på Facebook är en stor eller liten händelse, så är den exempel på något ovälkommet, något kränkande, något som sitter kvar, något som aldrig borde ha hänt. Gemensamt för dem alla är också att det är män som står bakom kränkningarna. Inte alla män som kollektiv, men ändå så många att det är förvånande att så många män verkar så förvånade (!). ”Det kunde man väl aldrig tro” uttrycker en del.Andra är tysta. En del skriver #Ihave, och erkänner sin del i problemet – fast de inte insett vidden av det.

En av de stora poängerna med #metoo är diskussionerna som uppstått. Det lovar gott. Enskilda kvinnors upplevelser kan inte längre avfärdas som enstaka fall. Strukturer blir synliga.

Det handlar ju om så mycket. Det handlar exempelvis om hur vi uppfostrar våra barn. Hur kvinnor fostras till en enastående hög toleransnivå, hur vuxna blundar för hur unga tjejer blir antastade av jämnåriga pojkar, hur pojkar och män ständigt ursäktas, hur tjejerna lär sig att man å ena sidan måste säga nej så det hörs, å andra sidan praktiskt lär sig att om man säger nej för högt till de mer vardagliga påhoppen blir de fler. Det är ju så roligt att ”retas” och inte menade han väl så illa och egentligen är han nog lite kär i dig. Så lät det på högstadiet, och så verkar det låta här och var i arbetslivet också i vuxenlivet.

Nu gäller det att ta vara på kraften i #metoo. Nu vet alla om problemet, omfattningen och ärren det skapar. Vad gör vi med dessa kunskaper? Att några enstaka kändismän kampanjats bort från offentligheten är en sak, men den stora utmaningen blir den stora, grå vardagen av vanliga män, vanliga kvinnor. Nu måste vi hjälpas åt, med strukturerna, med det personliga och det politiska.

Lena Richardson