2018-07-13 06:00

2018-07-13 06:00

Sagolandskapet Schwarzwald

FÖRENINGSLIV: SPF på resa med många intryck

Om Hans och Greta kikat fram i skogsbrynet hade det känts helt rätt. Schwarzwald är ett riktig sagolandskap med grönskande dalgångar och blånande berg. Hit, till Tysklands sydvästra hörn, reste ett 40-tal SPF-pensionärer från Filipstad när den tidiga försommaren var som vackrast.

Nu brukar SPF-resenärerna inte nöja sig med bara ett land när årets långresa planeras. Förra året hann man med Norge, Danmark och Tyskland. I år gick flyget till Zürich i Schweiz för vidare färd till Tyskland och Schwarzwald som turligt nog gränsar till franska Alsace. Under två av resans sex dagarna krossades alltså gränsfloden Rhen för Frankrikebesök.

Den stillsamma lilla staden Waldkirch i Schwarzwald var utgångspunkt för veckans utflykter. Här väntade charmiga värdshuset Hirschenstube med sin gyllene hjort ovanför entrén och här bjöds på nyskördade jordgubbar varje frukost, god middag varje kväll och som kronan på verket serverades sista kvällen äkta schwarzwaldtårta som sig bör indränkt i Kirschwasser (dvs något helt annat än vår svenska version).

Redan första dagens utflykt gick till Frankrike och staden Mulhouse med dess världsberömda bilmuseum Cité de l'Automobile. Här finns över 400 unika bilar från bilarnas barndom till våra dagar, exklusiva märken som Rolls Royce, Hispano Suiza, Mercedes, Maserati och många andra. Men främst finns här Bugatti, Bugatti, Bugatti – över 100 sådana. Samlingen skapades nämligen av två bröder Schlumpf som föredrog att satsa vinsterna från den ärvda textilfabriken (Mulhouse är en berömd textilstad) i exklusiva bilar, allrahelst av märket Bugatti. Följden blev förstås konkurs för textilföretaget men bilsamlingen räddades så småningom av franska staten till glädje för bilentusiaster från hela världen.

Nästa dag väntade rundtur i sagolikt vackra Schwarzwald med sina dalar och berg, vin- och fruktodlingar och ålderdomliga bondgårdar med enorma takkonstruktioner av vass. Och så förstås gökur. Schwarzwald är gökurets hemort på jorden, från små enkla till snidade mästerverk som kostar många tusenlappar. Om några fick följa med till Filipstad är okänt, i så fall var göken tillfälligt avstängd – inget ko ko hördes när resan gick vidare.

Efter bilar och gökur väntade rosor. På blomsterön Mainau i Bodensjön stod rosorna i sin vackraste blom och trots stekande sol var rundvandringen en upplevelse. En mer romantisk plats är svårt att föreställa sig. Här lever minnet av den svenske prinsen och sedermera greven Lennart Bernadotte som skapade den fantastiska parken. Två av hans nio barn står fortfarande i spetsen för driften. Guiderna berättar stolt om prinsen från Sverige och hans ryska mamma, prinsessan Maria, den siste tsarens brorsdotter. Båda ligger begravda i den vackra slottskyrkan.

På hemvägen blev det ett kort stopp vid mäktiga Rhenfallen, Europas största vattenfall, 23 meter högt och 150 meter brett. I 15 000 år har Rhens vatten störtat sig ner här. I bästa Niagara-stil kan man åka med en tappert kämpande liten båt in i vattenkaskaderna. Såvitt bekant avstod SPF-resenärerna detta.

Tempot är högt när pensionärer reser ut i världen så nästa dag att korsades Rhen för ett nytt Frankrikebesök. Nu var målet den vackra staden Colmar, grundad på 800-talet och med medeltida korsvirkeshus, slingrande gator, kanaler och pampiga katedraler. Samt en alldeles egen Frihetsgudinna. Att hon står staty här beror på att Frihetsgudinnan i New Yorks skapades av en viss Auguste Bartholdi, berömd skulptör som föddes i Colmar 1834.

Om allt detta berättade guiden Brigitte som också, när hon pinnande iväg i rask takt, upplyste om att hon var 86 år och att hon precis, som Alsace, var både tysk och fransk, tysk mamma, fransk pappa. Inte ovanligt här i Alsace som ömsom tillhört Tyskland, ömsom Frankrike. Staden undgick att bombas sönder och samman när andra världskriget rasade som värst eftersom den låg precis på gränsen och varken tyskar eller fransmän ville förstöra sin egen stad. Allt enligt Brigitte som också gav prov på Elsässisch, Alsaces eget språk som mest påminner om schweizertyska.

Ännu en korsvirkesidyll var nästa stopp, romantiska lilla Riquewihr, omgivet av medeltida stadsmur och med en enda vindlande huvudgata där vinbutikerna ligger tätt. Här finns bara drygt 1000 bofasta men desto fler turister. I omgivningarna har man odlat vin sedan romarnas tid, inte minst druvan Gewurztraminer och framställt vinet med samma namn.

Att detta vita vin passar förträffligt till ostar från närliggande bergsmassivet Vogeserna fick resenärerna lära sig vid nästa stopp hos en osttillverkare i Munsterdalen som bjöd på den berömda Munster-osten. Och jo, den krämiga kittosten med sin karakteristiska (och starka!) doft gick alldeles utmärkt ihop med Gewurztraminern som serverades till, också den från lokala odlare förstås.

Munsterosten görs av komjölk från den svartvita vogeser-kon som enligt traditionen kom hit tillsammans med den svenska armén under trettioåriga kriget. Svenskarna behärskade de här trakterna under ett par år, spred död och förintelse, men medförde också svartvita kor i trossen säger traditionen. Och bortsett från att vogeser-kon har horn finns viss likhet med den svenska fjällkon. Så vem vet?

Hemresedagen bjöd på veckans första svalka under ett stopp vid Titisee, kurort berömd för sin hälsobringande luft och belägen vid en liten sjö med samma namn. Vackert och uppfriskande inför flygresan hem efter en vecka fylld av upplevelser.

Nu brukar SPF-resenärerna inte nöja sig med bara ett land när årets långresa planeras. Förra året hann man med Norge, Danmark och Tyskland. I år gick flyget till Zürich i Schweiz för vidare färd till Tyskland och Schwarzwald som turligt nog gränsar till franska Alsace. Under två av resans sex dagarna krossades alltså gränsfloden Rhen för Frankrikebesök.

Den stillsamma lilla staden Waldkirch i Schwarzwald var utgångspunkt för veckans utflykter. Här väntade charmiga värdshuset Hirschenstube med sin gyllene hjort ovanför entrén och här bjöds på nyskördade jordgubbar varje frukost, god middag varje kväll och som kronan på verket serverades sista kvällen äkta schwarzwaldtårta som sig bör indränkt i Kirschwasser (dvs något helt annat än vår svenska version).

Redan första dagens utflykt gick till Frankrike och staden Mulhouse med dess världsberömda bilmuseum Cité de l'Automobile. Här finns över 400 unika bilar från bilarnas barndom till våra dagar, exklusiva märken som Rolls Royce, Hispano Suiza, Mercedes, Maserati och många andra. Men främst finns här Bugatti, Bugatti, Bugatti – över 100 sådana. Samlingen skapades nämligen av två bröder Schlumpf som föredrog att satsa vinsterna från den ärvda textilfabriken (Mulhouse är en berömd textilstad) i exklusiva bilar, allrahelst av märket Bugatti. Följden blev förstås konkurs för textilföretaget men bilsamlingen räddades så småningom av franska staten till glädje för bilentusiaster från hela världen.

Nästa dag väntade rundtur i sagolikt vackra Schwarzwald med sina dalar och berg, vin- och fruktodlingar och ålderdomliga bondgårdar med enorma takkonstruktioner av vass. Och så förstås gökur. Schwarzwald är gökurets hemort på jorden, från små enkla till snidade mästerverk som kostar många tusenlappar. Om några fick följa med till Filipstad är okänt, i så fall var göken tillfälligt avstängd – inget ko ko hördes när resan gick vidare.

Efter bilar och gökur väntade rosor. På blomsterön Mainau i Bodensjön stod rosorna i sin vackraste blom och trots stekande sol var rundvandringen en upplevelse. En mer romantisk plats är svårt att föreställa sig. Här lever minnet av den svenske prinsen och sedermera greven Lennart Bernadotte som skapade den fantastiska parken. Två av hans nio barn står fortfarande i spetsen för driften. Guiderna berättar stolt om prinsen från Sverige och hans ryska mamma, prinsessan Maria, den siste tsarens brorsdotter. Båda ligger begravda i den vackra slottskyrkan.

På hemvägen blev det ett kort stopp vid mäktiga Rhenfallen, Europas största vattenfall, 23 meter högt och 150 meter brett. I 15 000 år har Rhens vatten störtat sig ner här. I bästa Niagara-stil kan man åka med en tappert kämpande liten båt in i vattenkaskaderna. Såvitt bekant avstod SPF-resenärerna detta.

Tempot är högt när pensionärer reser ut i världen så nästa dag att korsades Rhen för ett nytt Frankrikebesök. Nu var målet den vackra staden Colmar, grundad på 800-talet och med medeltida korsvirkeshus, slingrande gator, kanaler och pampiga katedraler. Samt en alldeles egen Frihetsgudinna. Att hon står staty här beror på att Frihetsgudinnan i New Yorks skapades av en viss Auguste Bartholdi, berömd skulptör som föddes i Colmar 1834.

Om allt detta berättade guiden Brigitte som också, när hon pinnande iväg i rask takt, upplyste om att hon var 86 år och att hon precis, som Alsace, var både tysk och fransk, tysk mamma, fransk pappa. Inte ovanligt här i Alsace som ömsom tillhört Tyskland, ömsom Frankrike. Staden undgick att bombas sönder och samman när andra världskriget rasade som värst eftersom den låg precis på gränsen och varken tyskar eller fransmän ville förstöra sin egen stad. Allt enligt Brigitte som också gav prov på Elsässisch, Alsaces eget språk som mest påminner om schweizertyska.

Ännu en korsvirkesidyll var nästa stopp, romantiska lilla Riquewihr, omgivet av medeltida stadsmur och med en enda vindlande huvudgata där vinbutikerna ligger tätt. Här finns bara drygt 1000 bofasta men desto fler turister. I omgivningarna har man odlat vin sedan romarnas tid, inte minst druvan Gewurztraminer och framställt vinet med samma namn.

Att detta vita vin passar förträffligt till ostar från närliggande bergsmassivet Vogeserna fick resenärerna lära sig vid nästa stopp hos en osttillverkare i Munsterdalen som bjöd på den berömda Munster-osten. Och jo, den krämiga kittosten med sin karakteristiska (och starka!) doft gick alldeles utmärkt ihop med Gewurztraminern som serverades till, också den från lokala odlare förstås.

Munsterosten görs av komjölk från den svartvita vogeser-kon som enligt traditionen kom hit tillsammans med den svenska armén under trettioåriga kriget. Svenskarna behärskade de här trakterna under ett par år, spred död och förintelse, men medförde också svartvita kor i trossen säger traditionen. Och bortsett från att vogeser-kon har horn finns viss likhet med den svenska fjällkon. Så vem vet?

Hemresedagen bjöd på veckans första svalka under ett stopp vid Titisee, kurort berömd för sin hälsobringande luft och belägen vid en liten sjö med samma namn. Vackert och uppfriskande inför flygresan hem efter en vecka fylld av upplevelser.

  • Karin Sundelin

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.