2015-06-29 13:00

2015-06-29 13:00

En skola att minnas och bevara

NYKROPPA: FÖDD BLOMQUIST OCH UPPVUXEN I NYKROPPA SOCKEN, NU BOENDE I KARLSTAD: Gunilla Segerman minns sin skola

I dag i kommunen är det mycket fokus på bland annat Nykroppa gamla skola.

Det får mej att minnas min första skoldag som var 1970. Jag är född i maj månad och jag var väl medveten om att min första skoldag skulle komma snart. Det var ivrig längtan när mormor och morfar kom med paket och ett av dem visste jag innehöll chokladkringlor och de var bara till mej. Det stora paketet som var lite mer förbryllande öppnades snabbt och fram kom en skotskrutig skolväska. Jag minns det som igår. Jag sprang upp för trappen och var jättelessen. Jag ville ju inte börja skolan och så får man en väska i present.

Jag gick aldrig lekis som det hette på den tiden men jag visste att skolan och allvaret skulle komma en dag. Dagen D kom och alla förväntansfulla barn stod med sina mammor på skolgården. Men inte jag. Jag hade stora syster med mej. Väl inne i klassrummet satte sej alla barnen i sina bänkar men inte jag. Jag var så rädd och blyg som barn att jag ställde mej efter kanten brevid min syster där alla mammor stod. Efteråt fick jag säkert förmanade ord upp mot Snedda där vi bodde som jag dock idag inte minns.

Så börjar min skolresa och lite ironiskt med tanke på att jag älskade att läsa och insupa all kunskap genom åren och att jag också skulle jobba inom skolvärlden i stort sett hela mitt vuxna liv. Vår stora vackra gamla skola som vi så gärna kämpar för för mej åter till minnes. Biblioteket som man gick upp för alla trappor till så gärna för att få låna böcker på skoltid. Det doftade kultur, lärdom och fantasi. Kittyböckerna var flitigt lånade och ganska få men man kunde läsa dem flera gånger om.

Även musikrummet var underbart att besöka och där tror jag att min musikaliska anda började. Med paret Barbro och Jörn Granberg blev man sedd och vägledd i musiken. Jag säger bara se till att kulturskolan fortsätter och gärna i skolregi så det blir något gratis till eleverna, vi har så många talanger därute. Idag har nog inte alla möjlighet att bekosta det.

Den stora skolan var ju också en plats för lågstadiet på den tiden. Vi hade slöjd och musik och bibliotek och även expeditonen låg där. Det var också ett lärarrum och läkar- och sköterskemottagning. Det fyllde sin funktion på alla de sätt.

Byggnaden idag är lika vacker och ståtlig och kan absolut få en bra funktion även idag. Det vi saknar är inte pengar i första hand utan vilja. Vilja att bygder ska få leva vidare och ha ett innehåll som är värdefullt för eftervärlden. Det är inte bara att skövla och trampa och ösa igen det gamla och tro att det är ok. Det finns en själ i allt och alla. Vad ska vi visa våra barn och barnbarn? Vad och vem ska berätta om det som en gång var? Det verkar ju som det blir levande bygder igen med allt från inflytt från städer till människor i nöd. Men det ska jag inte berätta om idag. Ta väl hand om er, livet går inte i repris.

Gunilla Segerman

Det får mej att minnas min första skoldag som var 1970. Jag är född i maj månad och jag var väl medveten om att min första skoldag skulle komma snart. Det var ivrig längtan när mormor och morfar kom med paket och ett av dem visste jag innehöll chokladkringlor och de var bara till mej. Det stora paketet som var lite mer förbryllande öppnades snabbt och fram kom en skotskrutig skolväska. Jag minns det som igår. Jag sprang upp för trappen och var jättelessen. Jag ville ju inte börja skolan och så får man en väska i present.

Jag gick aldrig lekis som det hette på den tiden men jag visste att skolan och allvaret skulle komma en dag. Dagen D kom och alla förväntansfulla barn stod med sina mammor på skolgården. Men inte jag. Jag hade stora syster med mej. Väl inne i klassrummet satte sej alla barnen i sina bänkar men inte jag. Jag var så rädd och blyg som barn att jag ställde mej efter kanten brevid min syster där alla mammor stod. Efteråt fick jag säkert förmanade ord upp mot Snedda där vi bodde som jag dock idag inte minns.

Så börjar min skolresa och lite ironiskt med tanke på att jag älskade att läsa och insupa all kunskap genom åren och att jag också skulle jobba inom skolvärlden i stort sett hela mitt vuxna liv. Vår stora vackra gamla skola som vi så gärna kämpar för för mej åter till minnes. Biblioteket som man gick upp för alla trappor till så gärna för att få låna böcker på skoltid. Det doftade kultur, lärdom och fantasi. Kittyböckerna var flitigt lånade och ganska få men man kunde läsa dem flera gånger om.

Även musikrummet var underbart att besöka och där tror jag att min musikaliska anda började. Med paret Barbro och Jörn Granberg blev man sedd och vägledd i musiken. Jag säger bara se till att kulturskolan fortsätter och gärna i skolregi så det blir något gratis till eleverna, vi har så många talanger därute. Idag har nog inte alla möjlighet att bekosta det.

Den stora skolan var ju också en plats för lågstadiet på den tiden. Vi hade slöjd och musik och bibliotek och även expeditonen låg där. Det var också ett lärarrum och läkar- och sköterskemottagning. Det fyllde sin funktion på alla de sätt.

Byggnaden idag är lika vacker och ståtlig och kan absolut få en bra funktion även idag. Det vi saknar är inte pengar i första hand utan vilja. Vilja att bygder ska få leva vidare och ha ett innehåll som är värdefullt för eftervärlden. Det är inte bara att skövla och trampa och ösa igen det gamla och tro att det är ok. Det finns en själ i allt och alla. Vad ska vi visa våra barn och barnbarn? Vad och vem ska berätta om det som en gång var? Det verkar ju som det blir levande bygder igen med allt från inflytt från städer till människor i nöd. Men det ska jag inte berätta om idag. Ta väl hand om er, livet går inte i repris.

Gunilla Segerman