2017-01-03 06:00

2017-01-03 07:58

Vargen påverkar vardagslivet

BRATTFORSHYTTAN: Jakt och lantbruk präglar bygden i Brattforsreviret

Turerna har varit många och debattens vågor ofta höga, men nu är vägen öppen för licensjakt på varg.
Det är något som välkomnas av dem som FT träffade i Brattforsreviret under måndagen, i en bygd där jakt och lantbruk är grundpelare.

Solen silar ner genom tallarna på Brattforsheden – det är grönt på marken som vore det en dag mitt i sommaren. I dag blir det ingen vargjakt; den får vänta tills nysnö faller.

FT är på utflykt i vargland, närmare bestämt i södra änden av Brattforsreviret, där licensjakten snart kommer att dras i gång, kanske redan nu i veckan om den där snön kommer.

Skog och åkermark präglar landskapet. Det är glest mellan husen, men vackert på sitt sätt, även om det ser lite ödsligt ut här och var en måndagseftermiddag i januari. Det är längesen det alltid var nån hemma på landet; många jobbar inne i stan.

Levande landsbygd

Men nog finns det liv i bygden. Jag möter ett par bilar och några hästar spanar in FT-bilen nära avtagsvägen mot Brattforshyttan. Lite längre söderut mot Mosserud blir hunden Milo väldigt glad när FT knackar på. Matte Laila Sundström öppnar och vi pratar en stund om den förestående jakten, om hur det är att bo på landsbygden – och hur det är att ha varg inpå knuten.

– Det är bra att de får skjuta. Vad ska vi ha dem för? suckar Laila.

Hon har själv sett varg.

– Ja, för många år sedan, innan de blev så väldigt vanliga. Jag fick se en som gick på gärdet, berättar hon.

Hon var mjölkbonde på den tiden, och självklart kände hon oro. Något angrepp blev det dock inte, men en granne drabbades långt senare när vargar dödade ett stort antal får. Efter den händelsen kom självaste Fredrik Reinfeldt, dåvarande statsministern, till just den här bygden. Det var 2005.

Ny lagstiftning

Sedan dess har lagstiftningen ändrats. Det har till exempel blivit lättare att få skjuta vargar i samband med angrepp. Det har också öppnats upp för licensjakt flera gånger, även det varit många turer juridiskt.

Vargar finns fortfarande här i bygden. Laila har inte sett någon mer, men berättar att flera grannar sett spår när de varit ute i skogen. Själv är hon inte ute så mycket men inte för att hon är rädd för egen del; det är hon inte.

– Nej, nej, Jag tror inte de jagar folk! säger hon.

Däremot träffar FT flera andra som är rädda – dock inte för vargen, men för vargvännerna. ”Jag vill inte ha bilen uppeldad” säger en man som har åsikter, men inte vill se dem i tryck. Det är lugnast så, är budskapet.

Men Patrik Gustavsson vågar. Han bor granne med Laila och har just kommit hem när FT kliver ut på gården efter att ha klappat om Milo en extra gång. Patrik har också en hund, Kiri. De gillar att jaga hare tillsammans – fast glädjen i det har i stora delar falnat för Patriks del.

– Jag tycker inte det är kul längre. Med varg på skogen tar det bort tjusningen.

För att uppleva sann jaktglädje igen får han åka de 70 milen till stugan i Åsele. Där finns inte vargen. På jaktmarkerna han har tillgång till i Storforstrakten är det däremot med hjärtat i halsgropen han släpper hunden.

– Man kan fortfarande jaga, men det är som att spela på Lotto, om det ska gå bra för hunden eller inte.

Att jaga med hundar, träna dem och att följa deras utveckling är hans stora intresse i livet. För att en hund ska bli bra måste den få öva, och det är svårt att få till det riktigt i dag tycker han.

Att få något man lever för begränsas utan att man själv får vara med att bestämma beskriver han som ”att dra ner en rullgardin”.

– Det har försämrat livskvaliteten och jag känner mig trampad på.

Och vargjakten, vad tycker du om den?

– Jag tycker det är bra att det decimeras, men jag anser att det är som en piss i Mississippi.

Han bekräftar också vad grannen sa om spår:

– Ja ja, det är alltid spår när det är nysnö. Det tar inte ett dygn innan det är nya spår, säger han.

Hur många vargar som fälls återstår att se – liksom hur det påverkar just här. Både när det gäller antal vargar, möjlighet till säker jakt och inte minst förtroendet för rovdjurspolitiken. I sitt beslut om licensjakten skriver länsstyrelsen – bland annat; beslutet är på 32 sidor! – att ”utmaningen ligger nu i att hitta en nivå där människor och rovdjur kan samexistera och där konflikterna hålls på lägsta möjliga nivå.

Solen silar ner genom tallarna på Brattforsheden – det är grönt på marken som vore det en dag mitt i sommaren. I dag blir det ingen vargjakt; den får vänta tills nysnö faller.

FT är på utflykt i vargland, närmare bestämt i södra änden av Brattforsreviret, där licensjakten snart kommer att dras i gång, kanske redan nu i veckan om den där snön kommer.

Skog och åkermark präglar landskapet. Det är glest mellan husen, men vackert på sitt sätt, även om det ser lite ödsligt ut här och var en måndagseftermiddag i januari. Det är längesen det alltid var nån hemma på landet; många jobbar inne i stan.

Levande landsbygd

Men nog finns det liv i bygden. Jag möter ett par bilar och några hästar spanar in FT-bilen nära avtagsvägen mot Brattforshyttan. Lite längre söderut mot Mosserud blir hunden Milo väldigt glad när FT knackar på. Matte Laila Sundström öppnar och vi pratar en stund om den förestående jakten, om hur det är att bo på landsbygden – och hur det är att ha varg inpå knuten.

– Det är bra att de får skjuta. Vad ska vi ha dem för? suckar Laila.

Hon har själv sett varg.

– Ja, för många år sedan, innan de blev så väldigt vanliga. Jag fick se en som gick på gärdet, berättar hon.

Hon var mjölkbonde på den tiden, och självklart kände hon oro. Något angrepp blev det dock inte, men en granne drabbades långt senare när vargar dödade ett stort antal får. Efter den händelsen kom självaste Fredrik Reinfeldt, dåvarande statsministern, till just den här bygden. Det var 2005.

Ny lagstiftning

Sedan dess har lagstiftningen ändrats. Det har till exempel blivit lättare att få skjuta vargar i samband med angrepp. Det har också öppnats upp för licensjakt flera gånger, även det varit många turer juridiskt.

Vargar finns fortfarande här i bygden. Laila har inte sett någon mer, men berättar att flera grannar sett spår när de varit ute i skogen. Själv är hon inte ute så mycket men inte för att hon är rädd för egen del; det är hon inte.

– Nej, nej, Jag tror inte de jagar folk! säger hon.

Däremot träffar FT flera andra som är rädda – dock inte för vargen, men för vargvännerna. ”Jag vill inte ha bilen uppeldad” säger en man som har åsikter, men inte vill se dem i tryck. Det är lugnast så, är budskapet.

Men Patrik Gustavsson vågar. Han bor granne med Laila och har just kommit hem när FT kliver ut på gården efter att ha klappat om Milo en extra gång. Patrik har också en hund, Kiri. De gillar att jaga hare tillsammans – fast glädjen i det har i stora delar falnat för Patriks del.

– Jag tycker inte det är kul längre. Med varg på skogen tar det bort tjusningen.

För att uppleva sann jaktglädje igen får han åka de 70 milen till stugan i Åsele. Där finns inte vargen. På jaktmarkerna han har tillgång till i Storforstrakten är det däremot med hjärtat i halsgropen han släpper hunden.

– Man kan fortfarande jaga, men det är som att spela på Lotto, om det ska gå bra för hunden eller inte.

Att jaga med hundar, träna dem och att följa deras utveckling är hans stora intresse i livet. För att en hund ska bli bra måste den få öva, och det är svårt att få till det riktigt i dag tycker han.

Att få något man lever för begränsas utan att man själv får vara med att bestämma beskriver han som ”att dra ner en rullgardin”.

– Det har försämrat livskvaliteten och jag känner mig trampad på.

Och vargjakten, vad tycker du om den?

– Jag tycker det är bra att det decimeras, men jag anser att det är som en piss i Mississippi.

Han bekräftar också vad grannen sa om spår:

– Ja ja, det är alltid spår när det är nysnö. Det tar inte ett dygn innan det är nya spår, säger han.

Hur många vargar som fälls återstår att se – liksom hur det påverkar just här. Både när det gäller antal vargar, möjlighet till säker jakt och inte minst förtroendet för rovdjurspolitiken. I sitt beslut om licensjakten skriver länsstyrelsen – bland annat; beslutet är på 32 sidor! – att ”utmaningen ligger nu i att hitta en nivå där människor och rovdjur kan samexistera och där konflikterna hålls på lägsta möjliga nivå.