2015-08-01 17:33

2015-08-01 18:24

Hur långt kan det fortgå?

Nu känner jag att det är dags att slå näven i bordet! Jag vet bara inte i vilket bord. Eller vilka. Förresten är jag rädd för att det inte har någon verkan hur jag än fäktar och slår. Men något (helst mer än så) måste göras för att rädda den glesbefolkade landsbygden från totalt utslocknande. I grannlandet Norge bor folk där ingen skulle tro att någon kunde bo, medan svenskarna packas ihop i storstäderna. Urbanisering härjar också i Norge men en annan förståelse för de glesa bygderna finns där.

För bara några år sedan kände jag en viss optimism tack vare alla nya nordvärmländska småföretag med nyspottad energi i nävarna. Men motkrafterna är starka. Sedan dess har Samhall lagt ner verksamheten i Sysslebäck, och Aspbergets sista invånare har gått hädan, Aspberget som en gång räknades som Nordvärmlands största by.

Nu pratas det mest om nya leder genom storstäderna och snabbare färdsätt mellan dessa kolosser. Dit behövs massor av skattepengar. Tågen ska gå snabbast möjligt mellan ändstationerna, helst utan att stanna på mellanliggande stationer. Ännu snabbare skulle väl tågen gå om man slapp tynga dem med passagerare. Det skriks efter nya bostäder i de största tätorterna, medan man river lägenheter i Hagfors. Vi nås av uppgifter att Torsby kommun har tappat flest invånare i landet i procent räknat. Kommunalrådet är inte bekymrad, men det kanske hon borde vara?

I tidskriften Visit Torsby läser jag att det i Torsby kommun, utanför tätorten, i dag finns 12 lanthandlar. I en turistbroschyr från 1966 redovisas 44 lanthandlar och kiosker bara i Finnskoga-Dalby, den nordligaste delen av kommunen. På 23 ställen i detta område kunde man också tanka – mot sex i dag.

Fortsatta jämförelser med 1960-talet är föga uppmuntrande. Medan det i den allra första högstadiegruppen på Kvistbergsskolan (klasserna 7 – 9) gick 250 elever, är antalet nu cirka en femtedel. (Går vi tillbaka till 1953 var elevantalet i klasserna 1–7 nästan 700 jämfört med mindre än 100 idag.) Den folkmängd i gamla Finnskoga-Dalby kommun som år 1960 uppgick till 6 599 hade år 2013 sjunkit till 2 041 personer. Raset har pågått en längre tid och satte väl riktig fart i och med mekaniseringen av skogsbruket, som kom samtidigt som bönderna uppmuntrades till att plantera igen sina åkrar.

Om man ser framåt i tiden visar kommunens prognos till år 2023 på dystra siffror. I hela gamla Finnskoga-Dalby kommun ska då finnas 1 692 personer, en fjärdedel av 1960 års nivå. Hårdast drabbade är förstås de mest perifera bygderna – för Norra Finnskoga pekar prognosen mot 295 invånare, denna del av världen som på 1950-talet hyste över 1 800 individer, medan Södra Finnskoga som hade över 1 500 invånare spås hamna på 233 själar. Hur långt kan det fortgå?

Många andra glesbygder är minst lika hårt åtgångna, detta samtidigt som storstäderna håller på att växa ihjäl. Alla politiker, ni som är så kreativa före valen, skulle inte ni ha på ert ansvar att finna och kämpa för lösningar på detta stora problem. För att storstäderna ska leva måste det också finnas en levande omgivning. Det är ni som ska ge förutsättningarna för alla som är beredda att kämpa vidare utanför tullarna. Det blir allt färre röster att fiska i landsorten, men saken berör också i högsta grad städerna. En återgång till gamla tider kan vi kanske inte vänta, men möjligheterna att bo i en levande landsbygd måste stärkas.

Landsbygdsfrågan borde ligga på varje politikers bord – tala om var, så kommer jag gärna och slår näven i det.

Torleif Styffe

För bara några år sedan kände jag en viss optimism tack vare alla nya nordvärmländska småföretag med nyspottad energi i nävarna. Men motkrafterna är starka. Sedan dess har Samhall lagt ner verksamheten i Sysslebäck, och Aspbergets sista invånare har gått hädan, Aspberget som en gång räknades som Nordvärmlands största by.

Nu pratas det mest om nya leder genom storstäderna och snabbare färdsätt mellan dessa kolosser. Dit behövs massor av skattepengar. Tågen ska gå snabbast möjligt mellan ändstationerna, helst utan att stanna på mellanliggande stationer. Ännu snabbare skulle väl tågen gå om man slapp tynga dem med passagerare. Det skriks efter nya bostäder i de största tätorterna, medan man river lägenheter i Hagfors. Vi nås av uppgifter att Torsby kommun har tappat flest invånare i landet i procent räknat. Kommunalrådet är inte bekymrad, men det kanske hon borde vara?

I tidskriften Visit Torsby läser jag att det i Torsby kommun, utanför tätorten, i dag finns 12 lanthandlar. I en turistbroschyr från 1966 redovisas 44 lanthandlar och kiosker bara i Finnskoga-Dalby, den nordligaste delen av kommunen. På 23 ställen i detta område kunde man också tanka – mot sex i dag.

Fortsatta jämförelser med 1960-talet är föga uppmuntrande. Medan det i den allra första högstadiegruppen på Kvistbergsskolan (klasserna 7 – 9) gick 250 elever, är antalet nu cirka en femtedel. (Går vi tillbaka till 1953 var elevantalet i klasserna 1–7 nästan 700 jämfört med mindre än 100 idag.) Den folkmängd i gamla Finnskoga-Dalby kommun som år 1960 uppgick till 6 599 hade år 2013 sjunkit till 2 041 personer. Raset har pågått en längre tid och satte väl riktig fart i och med mekaniseringen av skogsbruket, som kom samtidigt som bönderna uppmuntrades till att plantera igen sina åkrar.

Om man ser framåt i tiden visar kommunens prognos till år 2023 på dystra siffror. I hela gamla Finnskoga-Dalby kommun ska då finnas 1 692 personer, en fjärdedel av 1960 års nivå. Hårdast drabbade är förstås de mest perifera bygderna – för Norra Finnskoga pekar prognosen mot 295 invånare, denna del av världen som på 1950-talet hyste över 1 800 individer, medan Södra Finnskoga som hade över 1 500 invånare spås hamna på 233 själar. Hur långt kan det fortgå?

Många andra glesbygder är minst lika hårt åtgångna, detta samtidigt som storstäderna håller på att växa ihjäl. Alla politiker, ni som är så kreativa före valen, skulle inte ni ha på ert ansvar att finna och kämpa för lösningar på detta stora problem. För att storstäderna ska leva måste det också finnas en levande omgivning. Det är ni som ska ge förutsättningarna för alla som är beredda att kämpa vidare utanför tullarna. Det blir allt färre röster att fiska i landsorten, men saken berör också i högsta grad städerna. En återgång till gamla tider kan vi kanske inte vänta, men möjligheterna att bo i en levande landsbygd måste stärkas.

Landsbygdsfrågan borde ligga på varje politikers bord – tala om var, så kommer jag gärna och slår näven i det.

Torleif Styffe

Så här siade Wilhelm Edgren om norra Värmlands framtid i sin skrift Ditt och datt år 1881:

Någon avflyttning i massa från denna trakt är ej att befara, varken nu eller i en framtid - - - Det förefaller tvärtom som skulle denna ort kunna emotse en lugn och lycklig framtid; begåvad som den är med store skogar, som i ej avlägsen framtid torde komma att förse trakterna kring Vänern med byggnadsvirke och bränsle; med mustiga och vidsträckta beten och marker, som bevisa, att ortens huvudnäring bör vara boskapsskötsel, med en i verkligheten fruktbärande, drivande och lätt brukad jord, därtill omgiven av en storartad natur, som så fördelaktigt inverkar på människornas ädlare förmögenheter.