2015-07-29 06:00

2015-07-29 08:08

En åktur som gör gott för själen

TILLSAMMANS IGEN PÅ VÄGARNA

Det är något speciellt med att få åka motorcykel med kamrater från förr. Det konstaterar NWT:s skribent Lars-Eric Sundin efter en tur till Trondheim. Följ med honom på en resa genom Norges berg och dalar – som även blir en resa tillbaka i tiden.

1967 kom jag första gången till Karlstads Motorcykelklubb (KMCK) på Råtorp. Man lärde snabbt känna de andra medlemmarna, särskilt under de många helgturerna vi gjorde till västkusten eller för att tälta i de värmländska skogarna. Vi körde till Göteborg till en kräftskiva hos knuttarna där. Jo, det hette knuttar då. Det var förresten första gången jag såg kräftor på nära håll och de fick visa mig hur man demonterade dem. Vägen dit från Karlstad var lååååång och trååååkig när man var arton.

Man körde till MC-träffar i andra städer, Åmål, Kristinehamn eller Katrineholm. Det fanns inte alls så många klubbar och klubbkåkar som på senare tid och det var inte heller så många människor och hojar, man blev lätt bekant med de flesta. Det blev ett sätt att tillbringa fritiden helt enkelt. Andra kunde ha sommarstuga eller båt för liknande ändamål. Firande på västkusten med eller utan midsommar hade vi ofta. Vi var lite vilda emellanåt. Några riktiga busar var vi väl inte, men det förekom att omgivningen avstod från att applådera åt vår framfart.

Bakom järnridån

En del äldre i klubben hade gjort längre resor, som till Tyskland eller Isle of Man. Conny Jonsson och jag körde 1972 ner till Belgrad genom östländerna med allt vad det innebar av trassligt vägnät och byråkratiska obegripligheter. Man vande sig efterhand att köra långa sträckor och blev sugen på långa resor i andra länder.

Många i klubben skaffade egen lägenhet, soffgruppen skulle betalas, och när det behövde en Volvo att stuva in barnvagnen i sålde många sin hoj och la av. Vännerna skingrades, man fick andra bekanta runt omkring, envisa fundamentalister som aldrig slutade med hojlivet – på bekostnad av tänkta familjebildningar och aldrig genomförda charterresor till Mallorca.

Åker som förr

Under senare tid återupptogs kontakten med flera gamla KMCK-medlemmar, och flera av dem hade faktiskt återigen skaffat motorcykel. Vi började träffas några stycken under lite lösare former. Vi kände oss för med lite fikaturer här och där, åkte ut i vildmarken och tältade som förr i tiden. Vi körde ner till västkusten utan att leva apa lika mycket som för 45 år sedan.

Nu i juli skulle det bli en fyradagarstur till Trondheim med siktet på klubbens Rams MC. De hade sin sommarträff den 4 juli. Vi körde dit längs Klarälven och via Röros med övernattning halvvägs. Det är ju folk i 65-årsåldern som åker och det är ändå över sextio mil. Vägarna förbi Femund och fram till E6:an är fina motorcykelvägar med mycket kurvor i den kuperade terrängen, mycket frisk luft och gles trafik.

Hem på en dag

Träffen var som de brukar; bar, rock och mycket prat. En del gamla berättelser känner man igen. Undrar hur gammal man behöver bli innan man glömt att man hört dem förut? Även hemresan skulle delas upp i två etapper med övernattning i Lillehammer och med avfärd klockan 13.00. Vi avstod från att bevista gudstjänsten och använde tiden till dess för enskild eftertanke och begrundan. Ett bortom horisonten hotfullt grinande lågtryck gjorde att vi beslöt köra ända hem på söndagen. Färden gick över Dovre fjäll, genom Gudbrandsdalen och snett över gent från Hamar till Kongsvinger.

Det var något verkligt speciellt att åka med så gamla kamrater, tankeväckande och harmoniskt. Man blir rofylld av att köra och finna ut att man känner igen känslan och upplevelsen av naturen längs vägen. Det var varmt, nästan hett, så fick man lite kalluft och vattenstänk från en fors, man kände lukt av sötvattnet längs Lågen i dalgången vid Fåvang, doften av nektar längs blommande fält, av virket vid ett sågverk. Vi var hemma halv två på natten. Tolv timmar hade det tagit, med stopp för justering av klädsel och mot slutet allt tätare ben- och ryggsträck. Man var sliten när man kom hem. Men själen var betydligt piggare.

1967 kom jag första gången till Karlstads Motorcykelklubb (KMCK) på Råtorp. Man lärde snabbt känna de andra medlemmarna, särskilt under de många helgturerna vi gjorde till västkusten eller för att tälta i de värmländska skogarna. Vi körde till Göteborg till en kräftskiva hos knuttarna där. Jo, det hette knuttar då. Det var förresten första gången jag såg kräftor på nära håll och de fick visa mig hur man demonterade dem. Vägen dit från Karlstad var lååååång och trååååkig när man var arton.

Man körde till MC-träffar i andra städer, Åmål, Kristinehamn eller Katrineholm. Det fanns inte alls så många klubbar och klubbkåkar som på senare tid och det var inte heller så många människor och hojar, man blev lätt bekant med de flesta. Det blev ett sätt att tillbringa fritiden helt enkelt. Andra kunde ha sommarstuga eller båt för liknande ändamål. Firande på västkusten med eller utan midsommar hade vi ofta. Vi var lite vilda emellanåt. Några riktiga busar var vi väl inte, men det förekom att omgivningen avstod från att applådera åt vår framfart.

Bakom järnridån

En del äldre i klubben hade gjort längre resor, som till Tyskland eller Isle of Man. Conny Jonsson och jag körde 1972 ner till Belgrad genom östländerna med allt vad det innebar av trassligt vägnät och byråkratiska obegripligheter. Man vande sig efterhand att köra långa sträckor och blev sugen på långa resor i andra länder.

Många i klubben skaffade egen lägenhet, soffgruppen skulle betalas, och när det behövde en Volvo att stuva in barnvagnen i sålde många sin hoj och la av. Vännerna skingrades, man fick andra bekanta runt omkring, envisa fundamentalister som aldrig slutade med hojlivet – på bekostnad av tänkta familjebildningar och aldrig genomförda charterresor till Mallorca.

Åker som förr

Under senare tid återupptogs kontakten med flera gamla KMCK-medlemmar, och flera av dem hade faktiskt återigen skaffat motorcykel. Vi började träffas några stycken under lite lösare former. Vi kände oss för med lite fikaturer här och där, åkte ut i vildmarken och tältade som förr i tiden. Vi körde ner till västkusten utan att leva apa lika mycket som för 45 år sedan.

Nu i juli skulle det bli en fyradagarstur till Trondheim med siktet på klubbens Rams MC. De hade sin sommarträff den 4 juli. Vi körde dit längs Klarälven och via Röros med övernattning halvvägs. Det är ju folk i 65-årsåldern som åker och det är ändå över sextio mil. Vägarna förbi Femund och fram till E6:an är fina motorcykelvägar med mycket kurvor i den kuperade terrängen, mycket frisk luft och gles trafik.

Hem på en dag

Träffen var som de brukar; bar, rock och mycket prat. En del gamla berättelser känner man igen. Undrar hur gammal man behöver bli innan man glömt att man hört dem förut? Även hemresan skulle delas upp i två etapper med övernattning i Lillehammer och med avfärd klockan 13.00. Vi avstod från att bevista gudstjänsten och använde tiden till dess för enskild eftertanke och begrundan. Ett bortom horisonten hotfullt grinande lågtryck gjorde att vi beslöt köra ända hem på söndagen. Färden gick över Dovre fjäll, genom Gudbrandsdalen och snett över gent från Hamar till Kongsvinger.

Det var något verkligt speciellt att åka med så gamla kamrater, tankeväckande och harmoniskt. Man blir rofylld av att köra och finna ut att man känner igen känslan och upplevelsen av naturen längs vägen. Det var varmt, nästan hett, så fick man lite kalluft och vattenstänk från en fors, man kände lukt av sötvattnet längs Lågen i dalgången vid Fåvang, doften av nektar längs blommande fält, av virket vid ett sågverk. Vi var hemma halv två på natten. Tolv timmar hade det tagit, med stopp för justering av klädsel och mot slutet allt tätare ben- och ryggsträck. Man var sliten när man kom hem. Men själen var betydligt piggare.

  • Lars-Eric Sundin