2015-07-20 09:47

2015-07-20 09:48

En fattigdom som var förnedrande

STYFFE

Fattigdom och svält var ständiga hot i de nordliga Värmlandssocknarna i gamla dagar.

Fattigdom och svält var ständiga hot i de nordliga Värmlandssocknarna i gamla dagar. Efter några ödesdigra frostnätter eller en kraftig översvämning av Klarälven kunde en hel årsskörd gå till spillo. Några reserver att tala om fanns inte i större utsträckning, åtminstone inte före sockenmagasinens tid.

Det var i början av 1700-talet myndigheterna uppmuntrade socknarna att bygga upp egna magasin, detta för att minska behovet av hjälp från staten. Vid denna tid kom också påbud från staten att fattigstugor skulle byggas, men många socknar löste problemet genom att låta de fattiga inkvarteras som rotehjon i olika hem mot ersättning. Dessa rotehjon fick finna sig i att med vissa tidsintervall byta bostad.

1762 kunde landshövding Mörner berätta att det i Klarälvdalen inte fanns några fattigstugor men att sockenmagasin var beviljade och påbörjade.

Fattigvården löstes på olika sätt i olika socknar, och gränserna mellan olika former var flytande. Att hjälpen inte förslog omvittnas av historieskrivaren Anders Fryxell som 1837 berättade hur de fattiga i nordligaste Värmland försörjde sig genom att tigga. När skörden var uppäten frampå vintern gav sig kvinnor och barn söderut på tiggarvandringar. Ibland kom understöd från myndigheterna, och även insamlingar anordnades under de svåraste nödåren. Ett sätt att lösa problemet med tiggandet var att helt enkelt förbjuda det, men ett sådant förbud, som ingick i fattigvårdsförordningen 1847, hade inte avsedd verkan.

Svältåret 1831 sändes prästen Noak Hedrén till Nordvärmland för att på ort och ställe se hur hårt svälten drabbat bygden och hur man klarade situationen. Han rapporterade att det i Norra Ny fanns en direktion underställd prästen, men att de flesta besluten togs på sockenstämman. Ett rotehjon fanns på varje av de 19 hemmanen utom på finnskogen där ¼ hemman kunde ha ett rotehjon. Ett kyrkomagasin fanns med 300 tunnor havre och ett fattigmagasin med 50 tunnor. Något litet fanns i fattigkassan att delas ut till inköp av skor och böcker med mera.

I Dalby leddes direktionen av en komminister. Rotehjonen var ordinarie ett per hemman, summa 14. Av fattigkassan hade köpts mjöl åt de fattiga, och sockenmagasinet ägde 200 tunnor havre, allt utlånat.

I Södra Finnskoga ansvarade prästen ensam för fattigvårdens skötsel. Där var fattigdomen för stor för att de flesta skulle klara försörjningen, och allmosor utifrån var nödvändiga. Därför fanns inte heller fattigkassa eller sockenmagasin. Förhållandet var enligt Hedrén något bättre i Norra Finnskoga där flera svenska bönder fanns.

Slug-Lars Olsson, f 1860, från Båtstad berättar från nödåret 1867:

Ovannämnda vår blev mycket lång, älven låg körbar i Båtstad den 22 maj och snön täckte marken till fram i juni - - - Skörden blev mycket klen det året ... 1868 blef ett nödår - - - jag vet ej så vitt jag känner att någon bokstavligen svalt ihjäl. Men hade icke en hjärtegod och ömmande präst F. Thorelius tagit de nödlidandes sak an, hade troligen många skattat åt förgängelsen genom hungersnöden. Ovannämnda prästman bodde i Djäkneliden men var på samma gång präst i vår församling, stora skaror vallfärdade härifrån till Djäkneliden, den 2 ½ mil långa vägen utan att de smakat mat innan de begåvo sig hemifrån. Kommen dit erhöllo de första mat bestående av nävgröt och sill vad dom orkade att äta och sedan fick var och en med hem en sändning rågmjöl av ett pund eller 8 ½ kilo kanske mer om de hade stor familj.

Från Karlstad kunde man i yttersta nödfall få del av kronans undsättningsspannmål men dit var det lång väg. Ett par veckor eller mer tog en returresa med häst, och dessutom skulle de svältande hästkrakarna orka genomföra färden. 1831 begärde sockenmännen i Norra Ny hjälp från kyrkan med frakten av spannmål emedan hästarna i socknen genom foderbrist voro så utmärglade att de knappt kunde framskrida på stället och omöjligt användas för en längre resa.

Fattigdomen var förnedrande. Att inte klara försörjningen kunde alltså innebära att man fick finna sig i att under längre eller kortare perioder bo hos bättre ställda sockenbor. Ett auktionssystem förekom, där hjonen auktionerades bort till dem som tog emot dem mot lägst ersättning. Detta system levde kvar in på 1900-talet.

* * *

I Lars Bäckvalls Elfdalsarkiv finns en avskrift av Fattigreglemente för Dalby socken 1863.

Förslag till Fattigreglemente för Dalby socken 1863 i sammandrag – med viss anpassning i stavning. (Paragrafer med liknande lydelse finns för Norra Ny).

§ 1.

Dalby församling utgör ett enda fattigdistrikt med gemensam fattigvård och gemensamma inkomster och utgifter, under kommunalnämndens styrelse - - -

§ 2.

De fattiga indelas i tre klasser: 1. Rotehjon, som tillkommer hel försörjning. 2. Understödshjon. 3. Fosterbarn.

§ 3.

Församlingen indelas i 12 rotar, som var och en ger hel försörjning åt ett fattighjon. - - -

§ 4.

Då ombyte sker av rotehjon, bör kommunalnämnden tillse, att den rote som haft ett svårt rotehjon får ett bättre, såvitt omständigheterna det möjliggör.

§ 5.

Då rotehjon dör får roten stå ledig i två månader mot att roten ombesörjer och bekostar det bortgångna rotehjonets begravning. - - -

§ 6.

Då helfattighetsförsörjning erhålles ska bouppteckning upprättas av hemmanets byfogde över rotehjonets tillhörigheter med undantag av gångkläderna, vilka av honom försäljes och redovisas till fattigkassans föreståndare.

§ 7.

Rotehjonet ska vistas på roten och tura mellan åborna efter den ordning som bestäms samt verkställa arbete efter förmåga. - - -

§ 8.

Sådana fattiga som är i behov och berättigade till rote, men för vilka ingen rote finns, må bortackorderas helst till den minstbjudande på månad.

§ 9.

- - - bör understödet alltid lämnas i spannmål och endast undantagsvis i penningar.

§ 10.

Fosterbarn bortackorderas till underhåll med kläder - - - på minst tre år för varje gång. Utom den undervisning som fostraren skall och bör lämna barnet i hemmet, skall det utomdess bevista skolan årligen - - - Fosterbarnet utgår ur fattigvården då det är admitterat till den heliga nattvarden - - -.

§ 11.

Fattigmagasinets kapitalsumma uppgår genom räntans läggande till kapitalet med detta års utgång till 10 000 Rdr rmt. - - -

§ 13.

Likanå bruk har för sina bruksarbetare och åbor eller brukare egen fattigvård.

- - -

Fattigdom och svält var ständiga hot i de nordliga Värmlandssocknarna i gamla dagar. Efter några ödesdigra frostnätter eller en kraftig översvämning av Klarälven kunde en hel årsskörd gå till spillo. Några reserver att tala om fanns inte i större utsträckning, åtminstone inte före sockenmagasinens tid.

Det var i början av 1700-talet myndigheterna uppmuntrade socknarna att bygga upp egna magasin, detta för att minska behovet av hjälp från staten. Vid denna tid kom också påbud från staten att fattigstugor skulle byggas, men många socknar löste problemet genom att låta de fattiga inkvarteras som rotehjon i olika hem mot ersättning. Dessa rotehjon fick finna sig i att med vissa tidsintervall byta bostad.

1762 kunde landshövding Mörner berätta att det i Klarälvdalen inte fanns några fattigstugor men att sockenmagasin var beviljade och påbörjade.

Fattigvården löstes på olika sätt i olika socknar, och gränserna mellan olika former var flytande. Att hjälpen inte förslog omvittnas av historieskrivaren Anders Fryxell som 1837 berättade hur de fattiga i nordligaste Värmland försörjde sig genom att tigga. När skörden var uppäten frampå vintern gav sig kvinnor och barn söderut på tiggarvandringar. Ibland kom understöd från myndigheterna, och även insamlingar anordnades under de svåraste nödåren. Ett sätt att lösa problemet med tiggandet var att helt enkelt förbjuda det, men ett sådant förbud, som ingick i fattigvårdsförordningen 1847, hade inte avsedd verkan.

Svältåret 1831 sändes prästen Noak Hedrén till Nordvärmland för att på ort och ställe se hur hårt svälten drabbat bygden och hur man klarade situationen. Han rapporterade att det i Norra Ny fanns en direktion underställd prästen, men att de flesta besluten togs på sockenstämman. Ett rotehjon fanns på varje av de 19 hemmanen utom på finnskogen där ¼ hemman kunde ha ett rotehjon. Ett kyrkomagasin fanns med 300 tunnor havre och ett fattigmagasin med 50 tunnor. Något litet fanns i fattigkassan att delas ut till inköp av skor och böcker med mera.

I Dalby leddes direktionen av en komminister. Rotehjonen var ordinarie ett per hemman, summa 14. Av fattigkassan hade köpts mjöl åt de fattiga, och sockenmagasinet ägde 200 tunnor havre, allt utlånat.

I Södra Finnskoga ansvarade prästen ensam för fattigvårdens skötsel. Där var fattigdomen för stor för att de flesta skulle klara försörjningen, och allmosor utifrån var nödvändiga. Därför fanns inte heller fattigkassa eller sockenmagasin. Förhållandet var enligt Hedrén något bättre i Norra Finnskoga där flera svenska bönder fanns.

Slug-Lars Olsson, f 1860, från Båtstad berättar från nödåret 1867:

Ovannämnda vår blev mycket lång, älven låg körbar i Båtstad den 22 maj och snön täckte marken till fram i juni - - - Skörden blev mycket klen det året ... 1868 blef ett nödår - - - jag vet ej så vitt jag känner att någon bokstavligen svalt ihjäl. Men hade icke en hjärtegod och ömmande präst F. Thorelius tagit de nödlidandes sak an, hade troligen många skattat åt förgängelsen genom hungersnöden. Ovannämnda prästman bodde i Djäkneliden men var på samma gång präst i vår församling, stora skaror vallfärdade härifrån till Djäkneliden, den 2 ½ mil långa vägen utan att de smakat mat innan de begåvo sig hemifrån. Kommen dit erhöllo de första mat bestående av nävgröt och sill vad dom orkade att äta och sedan fick var och en med hem en sändning rågmjöl av ett pund eller 8 ½ kilo kanske mer om de hade stor familj.

Från Karlstad kunde man i yttersta nödfall få del av kronans undsättningsspannmål men dit var det lång väg. Ett par veckor eller mer tog en returresa med häst, och dessutom skulle de svältande hästkrakarna orka genomföra färden. 1831 begärde sockenmännen i Norra Ny hjälp från kyrkan med frakten av spannmål emedan hästarna i socknen genom foderbrist voro så utmärglade att de knappt kunde framskrida på stället och omöjligt användas för en längre resa.

Fattigdomen var förnedrande. Att inte klara försörjningen kunde alltså innebära att man fick finna sig i att under längre eller kortare perioder bo hos bättre ställda sockenbor. Ett auktionssystem förekom, där hjonen auktionerades bort till dem som tog emot dem mot lägst ersättning. Detta system levde kvar in på 1900-talet.

* * *

I Lars Bäckvalls Elfdalsarkiv finns en avskrift av Fattigreglemente för Dalby socken 1863.

Förslag till Fattigreglemente för Dalby socken 1863 i sammandrag – med viss anpassning i stavning. (Paragrafer med liknande lydelse finns för Norra Ny).

§ 1.

Dalby församling utgör ett enda fattigdistrikt med gemensam fattigvård och gemensamma inkomster och utgifter, under kommunalnämndens styrelse - - -

§ 2.

De fattiga indelas i tre klasser: 1. Rotehjon, som tillkommer hel försörjning. 2. Understödshjon. 3. Fosterbarn.

§ 3.

Församlingen indelas i 12 rotar, som var och en ger hel försörjning åt ett fattighjon. - - -

§ 4.

Då ombyte sker av rotehjon, bör kommunalnämnden tillse, att den rote som haft ett svårt rotehjon får ett bättre, såvitt omständigheterna det möjliggör.

§ 5.

Då rotehjon dör får roten stå ledig i två månader mot att roten ombesörjer och bekostar det bortgångna rotehjonets begravning. - - -

§ 6.

Då helfattighetsförsörjning erhålles ska bouppteckning upprättas av hemmanets byfogde över rotehjonets tillhörigheter med undantag av gångkläderna, vilka av honom försäljes och redovisas till fattigkassans föreståndare.

§ 7.

Rotehjonet ska vistas på roten och tura mellan åborna efter den ordning som bestäms samt verkställa arbete efter förmåga. - - -

§ 8.

Sådana fattiga som är i behov och berättigade till rote, men för vilka ingen rote finns, må bortackorderas helst till den minstbjudande på månad.

§ 9.

- - - bör understödet alltid lämnas i spannmål och endast undantagsvis i penningar.

§ 10.

Fosterbarn bortackorderas till underhåll med kläder - - - på minst tre år för varje gång. Utom den undervisning som fostraren skall och bör lämna barnet i hemmet, skall det utomdess bevista skolan årligen - - - Fosterbarnet utgår ur fattigvården då det är admitterat till den heliga nattvarden - - -.

§ 11.

Fattigmagasinets kapitalsumma uppgår genom räntans läggande till kapitalet med detta års utgång till 10 000 Rdr rmt. - - -

§ 13.

Likanå bruk har för sina bruksarbetare och åbor eller brukare egen fattigvård.

- - -

  • Torleif Styffe redaktion@nwt.se