2017-10-27 14:07

2017-10-27 14:07

Digitalisering med omsorg

THOMAS WALLIN

Hur digitalt vill, och orkar vi leva i förhållande till myndigheter, näringsliv och vänner?

För närvarande är det ett enormt fokus på digitala lösningar i näringslivs- och framför allt kommun- och myndighetssverige.

Appar, inloggningar och digitala legitimationer är tidens tecken. Marknaden svämmas över av nystartade företag som hittat på nya appar för än det ena än det andra. Ofta mer lek än redskap. Verksamheter förändras och digitala system byggs om. Skandaler inom myndighetssverige den senaste tiden har visat stora sårbarheter i sammanhanget. IT-säkerheten brister. Om något hänt på näringslivssidan talas det ofta tystare om det.

Samtidigt förutsätts medborgarna - oavsett ålder och erfarenhet - att anpassa sig till det nya. Alltifrån att betala parkeringsavgifter till att deklarera eller legitimera sig på olika sätt. Än så länge krävs inte bank-ID för att få rösta i allmänna val. Till råga på allt ska användarna ta ansvar för att de inte blir lurade av oseriösa aktörer som hackat myndigheter eller företag, eller använder tjänster som är rent lurendrejeri

Ett slående exempel på hur det kan gå visades för en tid sedan då det skulle ske bokning av läkarbesök via webben på en svensk ort. Det låter i förstone som en bra idé. Haken var att först till kvarn gällde. De vårdsökande, om vi förutsätter att de var gamla eller sjuka, behandlades på samma sätt som studenter som via nätet får slåss om att anmäla sig först till studentboenden. Eller som vi luras att stressa när vi bokar saker på nätet för att platserna snart tar slut.

Begreppet casinoekonomi är träffande.

Fler och fler betonar det personliga mötet, och det finns många människor som inte är redo att ta till sig det digitala sättet att leva. Det är många äldre, men det finns även yngre som varnar över det sociala gap digitaliseringen eller en avskärmad tillvaro kan medföra.

Givetvis handlar inte detta om att vara teknikfientlig, men det gäller att skapa parallella möjligheter. Sådant kan som bekant vara dyrt. Därför är det viktigt att myndigheter, kommuner och företag gör kloka val. I första hand om något lämpar sig för att vara enbart digitalt, i annat fall på det gamla beprövade sättet. Att välja båda vägarna kan ibland vara nödvändigt, men också dyrare.

Det finns en övertro på vad den digitala tekniken kan medföra. För friska människor, vana att hantera den, så kan det vara bra. För dem som verkligen behöver hjälp, är utsatta eller har det svårt kan det snarare stjälpa. Det här bör såväl företag som myndigheter allvarligt fundera över.

För närvarande är det ett enormt fokus på digitala lösningar i näringslivs- och framför allt kommun- och myndighetssverige.

Appar, inloggningar och digitala legitimationer är tidens tecken. Marknaden svämmas över av nystartade företag som hittat på nya appar för än det ena än det andra. Ofta mer lek än redskap. Verksamheter förändras och digitala system byggs om. Skandaler inom myndighetssverige den senaste tiden har visat stora sårbarheter i sammanhanget. IT-säkerheten brister. Om något hänt på näringslivssidan talas det ofta tystare om det.

Samtidigt förutsätts medborgarna - oavsett ålder och erfarenhet - att anpassa sig till det nya. Alltifrån att betala parkeringsavgifter till att deklarera eller legitimera sig på olika sätt. Än så länge krävs inte bank-ID för att få rösta i allmänna val. Till råga på allt ska användarna ta ansvar för att de inte blir lurade av oseriösa aktörer som hackat myndigheter eller företag, eller använder tjänster som är rent lurendrejeri

Ett slående exempel på hur det kan gå visades för en tid sedan då det skulle ske bokning av läkarbesök via webben på en svensk ort. Det låter i förstone som en bra idé. Haken var att först till kvarn gällde. De vårdsökande, om vi förutsätter att de var gamla eller sjuka, behandlades på samma sätt som studenter som via nätet får slåss om att anmäla sig först till studentboenden. Eller som vi luras att stressa när vi bokar saker på nätet för att platserna snart tar slut.

Begreppet casinoekonomi är träffande.

Fler och fler betonar det personliga mötet, och det finns många människor som inte är redo att ta till sig det digitala sättet att leva. Det är många äldre, men det finns även yngre som varnar över det sociala gap digitaliseringen eller en avskärmad tillvaro kan medföra.

Givetvis handlar inte detta om att vara teknikfientlig, men det gäller att skapa parallella möjligheter. Sådant kan som bekant vara dyrt. Därför är det viktigt att myndigheter, kommuner och företag gör kloka val. I första hand om något lämpar sig för att vara enbart digitalt, i annat fall på det gamla beprövade sättet. Att välja båda vägarna kan ibland vara nödvändigt, men också dyrare.

Det finns en övertro på vad den digitala tekniken kan medföra. För friska människor, vana att hantera den, så kan det vara bra. För dem som verkligen behöver hjälp, är utsatta eller har det svårt kan det snarare stjälpa. Det här bör såväl företag som myndigheter allvarligt fundera över.