2018-09-14 11:27

2018-09-14 11:27

Att våga prata med varandra

Valet: Tankar efter valet

Splittring

Hemma från valvaka med en underlig känsla av uppgivenhet blandad med frustration. Det tycks som att landet är mer splittrat än någonsin. Alla partiledarna pratar om olika saker, olika visioner, och ingen verkar riktigt veta vad som skall hända.

Det enda gemensamma tycks vara polariseringen och avståndstagandet. När vänstern står och skanderar ”Inga rasister på våra gator!” för full hals så gör det mig ledsen. För det betyder att en oerhörd mängd människor får stämplar som de inte förtjänar, och att utfrysningen av dem fortfarande pågår.

Det är en markering mot dem som driver en i mina ögon underlig, farlig och icke-demokratisk politik, absolut. Gott så. Men det stärker också en inställning som gör att många som inte förtjänar det kommer i kläm. Att polariseringen växer, och att en dialog försvåras. Likadant när högern börjar gasta om Löfvens avgång innan fastslagna resultat och småsint insinuerar att han kanske inte kan grundlagen. Eller när en SD-sympatisör sitter och kallar en saklig granskning av SD:s politik för ”skitsnack och lögner”. Hånande, förlöjligande och/eller demoniserande.

Den här typen av beteenden tycks gå som en röd tråd genom hela landet, och alla partier och samhällsklasser. Ingen vill prata med ”de andra”, och alla som inte tycker som en själv är det något fel på.

Folk är ”feminazis”, ”gubbslem”, ”nazister”, ”vänsterpack”, ”kapitalistsvin”, ”CIS-gubbar”, ”HBTQ-freaks”, ”rasister”, ”svennefittor”, ”invandrarjävlar” ”PK-horor”, ”högeridioter”, osv. Listan tycks bara bli längre och längre för varje år. Det verkar vara lätt att hitta anledningar till varför en dialog inte är ett alternativ.

”De är dumma i huvudet!”, ”De är idioter!”

Visst finns det människor som beter sig idiotiskt.

Som slår ned folk.

Som gruppvåldtar.

Som bränner bilar och byggnader.

Som skjuter varandra.

Som rånar pensionärer.

Som hatar andra beroende på så arbiträra saker som etnicitet, religion, hudfärg, kön, sexualitet eller geografiskt ursprung.

Vilket är helt åt helvete.

Helt. Åt. Helvete. Ok?

Men de flesta gör inte den typen av grejer. Och de flesta som gör idiotiska saker, gör det av andra anledningar än vad man tror. De är egentligen rädda. Bittra. Vilsna. Omedvetna. Arga. Nihilistiska. Deprimerade. Sjuka. Trasiga. Förbannade. Eller tusen andra saker.

För att lyfta upp de där verkliga orsakerna i ljuset, behövs dock en sak. Den där dialogen som ingen tycks vilja ha.

Merparten av alla historier om före detta nazister, omvända extremister, ex-rasister och ångerfyllda kriminella har det gemensamt:

Någon lade sin tid och kraft på att lyssna på dem och se dem. Trots att omvärlden oftast förkastat dem på olika sätt. Och när jag skriver tid och kraft så menar jag det - det är ingen lätt process att hjälpa någon, eller att förstå dem. Det tar på en både fysiskt, emotionellt och psykiskt. Det är en ofta obekväm, krävande, jobbig och utmanande väg. Full av medling, frustration, mellanlägen, kompromisser och mängder av andra saker.

Framförallt tar det tid.

Som tur är finns det många som tycker att det är värt det. Jag begär inte att ni skall lägga den tiden och energin. Men snälla, snälla, snälla. Börja åtminstone prata med varandra istället för att skrika. Försök att skala bort etiketterna ni slänger. Och försök lyssna.

Lyssna öppet och låt folk få vara människor istället för idioter. Även om det är obekvämt.

Ta ett steg i taget. Om ni kan. För det kommer vara värt det i slutändan. Jag lovar.

Johan Helgesson

Bengtsfors

Hemma från valvaka med en underlig känsla av uppgivenhet blandad med frustration. Det tycks som att landet är mer splittrat än någonsin. Alla partiledarna pratar om olika saker, olika visioner, och ingen verkar riktigt veta vad som skall hända.

Det enda gemensamma tycks vara polariseringen och avståndstagandet. När vänstern står och skanderar ”Inga rasister på våra gator!” för full hals så gör det mig ledsen. För det betyder att en oerhörd mängd människor får stämplar som de inte förtjänar, och att utfrysningen av dem fortfarande pågår.

Det är en markering mot dem som driver en i mina ögon underlig, farlig och icke-demokratisk politik, absolut. Gott så. Men det stärker också en inställning som gör att många som inte förtjänar det kommer i kläm. Att polariseringen växer, och att en dialog försvåras. Likadant när högern börjar gasta om Löfvens avgång innan fastslagna resultat och småsint insinuerar att han kanske inte kan grundlagen. Eller när en SD-sympatisör sitter och kallar en saklig granskning av SD:s politik för ”skitsnack och lögner”. Hånande, förlöjligande och/eller demoniserande.

Den här typen av beteenden tycks gå som en röd tråd genom hela landet, och alla partier och samhällsklasser. Ingen vill prata med ”de andra”, och alla som inte tycker som en själv är det något fel på.

Folk är ”feminazis”, ”gubbslem”, ”nazister”, ”vänsterpack”, ”kapitalistsvin”, ”CIS-gubbar”, ”HBTQ-freaks”, ”rasister”, ”svennefittor”, ”invandrarjävlar” ”PK-horor”, ”högeridioter”, osv. Listan tycks bara bli längre och längre för varje år. Det verkar vara lätt att hitta anledningar till varför en dialog inte är ett alternativ.

”De är dumma i huvudet!”, ”De är idioter!”

Visst finns det människor som beter sig idiotiskt.

Som slår ned folk.

Som gruppvåldtar.

Som bränner bilar och byggnader.

Som skjuter varandra.

Som rånar pensionärer.

Som hatar andra beroende på så arbiträra saker som etnicitet, religion, hudfärg, kön, sexualitet eller geografiskt ursprung.

Vilket är helt åt helvete.

Helt. Åt. Helvete. Ok?

Men de flesta gör inte den typen av grejer. Och de flesta som gör idiotiska saker, gör det av andra anledningar än vad man tror. De är egentligen rädda. Bittra. Vilsna. Omedvetna. Arga. Nihilistiska. Deprimerade. Sjuka. Trasiga. Förbannade. Eller tusen andra saker.

För att lyfta upp de där verkliga orsakerna i ljuset, behövs dock en sak. Den där dialogen som ingen tycks vilja ha.

Merparten av alla historier om före detta nazister, omvända extremister, ex-rasister och ångerfyllda kriminella har det gemensamt:

Någon lade sin tid och kraft på att lyssna på dem och se dem. Trots att omvärlden oftast förkastat dem på olika sätt. Och när jag skriver tid och kraft så menar jag det - det är ingen lätt process att hjälpa någon, eller att förstå dem. Det tar på en både fysiskt, emotionellt och psykiskt. Det är en ofta obekväm, krävande, jobbig och utmanande väg. Full av medling, frustration, mellanlägen, kompromisser och mängder av andra saker.

Framförallt tar det tid.

Som tur är finns det många som tycker att det är värt det. Jag begär inte att ni skall lägga den tiden och energin. Men snälla, snälla, snälla. Börja åtminstone prata med varandra istället för att skrika. Försök att skala bort etiketterna ni slänger. Och försök lyssna.

Lyssna öppet och låt folk få vara människor istället för idioter. Även om det är obekvämt.

Ta ett steg i taget. Om ni kan. För det kommer vara värt det i slutändan. Jag lovar.

Johan Helgesson

Bengtsfors

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.