2018-01-12 18:00

2018-01-12 18:00

Helge minns kriget i Nordnorge

DALS-ED: Bombplanen sänkte Tirpitz

Helge Mikaelsen i Ed minns den oroliga tiden under andra världskriget i hembyn Kvenvik, Alta i Nordnorge. Helge var två år då tyskarna invaderade Norge 1940 och 1943 kom kriget närmare då slagskeppet Tripitz kom till Nordnorge och ankrade upp på Kåfjord.

Sedan kom bombflyg från Ryssland och England för att sänka Tirpitz. Flyglarmet gick och vi som bodde där uppe sprang som råttor och gömde oss i jordhålor, berättar Helge.

Tyskarna släppte ut rök för att förvirra för flyget och slagskeppet lyckades klara sig flytande under tiden det låg utanför Alta. Men Tripitz blev skadad och senare sänkt väster om Tromsö i november 1944.

Helge Mikaelsen bodde med mamma, bror och två systrar fram till 1941. Fadern deltog i kriget mot tyskarna, men 1941 kapitulerade den norska regeringen och reste till England. Tyskarna fortsatte ett krig som gick allt sämre och i Norge kämpade motståndsrörelsen tappert mot ockupationsmakten.

Blev tvångsevakuerade

– I november 1944 blev vi tvångsevakuerade, minns Helge.

– Då kom två tyska soldater på motorcykel och sidovagn, hotfulla och fullt beväpnade. Ni får ge er iväg för allt ska jämnas med marken, sa de.

Då sprängdes alla broar och hela samhället eldades upp.

– Det som fanns kvar efter kriget var två kyrkor, Alta och Kåfjord, allt annat låg i ruiner, säger Helge.

– När vi evakuerades fick vi åka buss 18 mil till Burfjord och därifrån fraktades vi med fiskebåt till Tromsö. Där var vi i några dagar, men sedan bar det av till Trondheim där vi fick övernatta på en bänk i en kyrka. Sedan åkte vi tåg till Oslo och blev satta i karantän i en skola. Vi var som fångar i vårt eget land. Vi forslades runt med en adresslapp om halsen och det var Vidkun Quislings medhjälpare som skötte transporten.

Fick komma hem efter tio månader

Tio månader senare fick de komma hem till Alta, men då fanns ingenting kvar av hus och hem.

– Vi pojkar i familjen blev skickade till Sverige och jag och min bror, Ragnar, hamnade i Västerbotten. Men vi bodde på var sin gård och hade ingen kontakt. Vi var i Sverige från november 1945 och kom hem till Nordnorge i juni 1946. Då hade familjen byggt upp ett provisoriskt hus och försökt att ordna upp tillvaron så gott det gick.

Det är nu över sjuttio år sedan bomberna föll mot Tripitz och Helge och hans familj fick springa för livet och ta skydd. Det blir allt färre kvar av dem som kan berätta om krigets upplevelser, som måste ha inneburit mycket skräck och vånda, särskilt för ett barn.

– Vi hade nog inte riktigt förstånd på att vara rädda när bombplanen kom, säger Helge. Vi var uppfödda med kriget, mindes knappt något annat men det var mycket tragedi och olycka som utspelade sig under krigets dagar i Norge.

Sedan kom bombflyg från Ryssland och England för att sänka Tirpitz. Flyglarmet gick och vi som bodde där uppe sprang som råttor och gömde oss i jordhålor, berättar Helge.

Tyskarna släppte ut rök för att förvirra för flyget och slagskeppet lyckades klara sig flytande under tiden det låg utanför Alta. Men Tripitz blev skadad och senare sänkt väster om Tromsö i november 1944.

Helge Mikaelsen bodde med mamma, bror och två systrar fram till 1941. Fadern deltog i kriget mot tyskarna, men 1941 kapitulerade den norska regeringen och reste till England. Tyskarna fortsatte ett krig som gick allt sämre och i Norge kämpade motståndsrörelsen tappert mot ockupationsmakten.

Blev tvångsevakuerade

– I november 1944 blev vi tvångsevakuerade, minns Helge.

– Då kom två tyska soldater på motorcykel och sidovagn, hotfulla och fullt beväpnade. Ni får ge er iväg för allt ska jämnas med marken, sa de.

Då sprängdes alla broar och hela samhället eldades upp.

– Det som fanns kvar efter kriget var två kyrkor, Alta och Kåfjord, allt annat låg i ruiner, säger Helge.

– När vi evakuerades fick vi åka buss 18 mil till Burfjord och därifrån fraktades vi med fiskebåt till Tromsö. Där var vi i några dagar, men sedan bar det av till Trondheim där vi fick övernatta på en bänk i en kyrka. Sedan åkte vi tåg till Oslo och blev satta i karantän i en skola. Vi var som fångar i vårt eget land. Vi forslades runt med en adresslapp om halsen och det var Vidkun Quislings medhjälpare som skötte transporten.

Fick komma hem efter tio månader

Tio månader senare fick de komma hem till Alta, men då fanns ingenting kvar av hus och hem.

– Vi pojkar i familjen blev skickade till Sverige och jag och min bror, Ragnar, hamnade i Västerbotten. Men vi bodde på var sin gård och hade ingen kontakt. Vi var i Sverige från november 1945 och kom hem till Nordnorge i juni 1946. Då hade familjen byggt upp ett provisoriskt hus och försökt att ordna upp tillvaron så gott det gick.

Det är nu över sjuttio år sedan bomberna föll mot Tripitz och Helge och hans familj fick springa för livet och ta skydd. Det blir allt färre kvar av dem som kan berätta om krigets upplevelser, som måste ha inneburit mycket skräck och vånda, särskilt för ett barn.

– Vi hade nog inte riktigt förstånd på att vara rädda när bombplanen kom, säger Helge. Vi var uppfödda med kriget, mindes knappt något annat men det var mycket tragedi och olycka som utspelade sig under krigets dagar i Norge.

  • Karl-Erik Andersson

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.