2015-02-10 11:58

2015-02-10 16:48

Damer vilse i halvt dygn

DALS-ED: Planerad pelargonplantering byttes mot polispådrag

Den härliga lunchpromenaden i strålande vårväder blev på måndagen en tolv timmar lång, kall och blöt mardröm för Margaretha Hansson och en väninna i Ed.
Efter att ha irrat runt vilse i skogen i ett halvt dygn blev de räddade av polis och brandkår.

Det var strax före lunchtid på måndagen som Margareta Hansson bestämde sig för att vänta med den planerade omplanteringen av pelargonerna, och istället ta en promenad i vårvädret som rådde. Utanför knuten träffade hon på en bekant som följde med.

– Vi bestämde att vi inte skulle gå så långt, runt Sågtjärn blev bra, berättar hon.

Väninnorna började gå på fint plogade skogsvägar – som undan för undan blev allt smalare och sämre snöröjda.

– Till slut kom vi fram till några gårdar, och insåg att vi hade kommit fel. Vi försökte slå på telefonens gps, men ingen av oss visste riktigt hur den fungerade, och vi hade heller inga glasögon med oss så vi såg inte, berättar Margaretha Hansson.

De bestämde sig för att följa några fotspår de såg i snön; de drog slutsatsen att de borde leda till en väg.

– Men vi hamnade bara mer och mer fel och snön blev allt djupare. När klockan var fyra bestämde vi oss för att ringa efter hjälp.

Anhöriga gjorde försök att spåra väninnans mobil, men den saknade rätt funktion för att det skulle funka.

Larmade polisen

– Vid det laget var jag helt utmattad efter att inte ha ätit något sedan halv åtta. Vi fick kramp och irritationen steg, men vi insåg att det inte var läge att bli ovänner. Då ringde vi polisen, berättar Margareta Hansson.

Damerna hörde snart räddningsfordonen, men på grund av träd, berg och snömängd var det svårt att lokalisera ljudet.

– Vi fick via telefon veta att polisen hade skickat ut en man som skulle gå i våra fotspår, men det visste vi ju skulle ta flera timmar. Vi hade ju själva gått den vägen, berättar Margareta Hansson.

Senare kom även polisens helikopter från Göteborg.

– Vi såg hur den åkte fram och tillbaka, och fick på telefon veta att den inte vågade landa i blötmarkerna. Jag trodde ju att det skulle lösa sig genom att de hissade ner en korg åt oss, men det gjorde de inte. Plötsligt fick helikoptern larm i Halmstad – och åkte. Då kändes det rätt hopplöst, säger Margareta Hansson.

Fick gå tre timmar till

Till slut kom den ensamma polismannen fram till damerna till fots; men då visade det sig att inget fordon kunde ta sig till platsen. Sällskapet fick därför börja promenera tillbaka; vilket tog ytterligare tre timmar.

– Slutligen kom vi till en plats där vi hämtades med snöskoter och kördes dit räddningstjänsten väntade. Då var klockan tolv på natten och vår lilla promenad hade blivit tolv timmar lång. Vi var stelfrusna, blöta och hungriga, men mådde bra annars. Vi behövde inte åka till sjukhus, berättar Margareta Hansson.

Väl hemma blev det en varm dusch, en kopp te, och efterlängtade mackor.

– Jag var faktiskt konstigt nog aldrig rädd, berättar Margareta Hansson, som tänker hålla sig inne i dag.

Det var strax före lunchtid på måndagen som Margareta Hansson bestämde sig för att vänta med den planerade omplanteringen av pelargonerna, och istället ta en promenad i vårvädret som rådde. Utanför knuten träffade hon på en bekant som följde med.

– Vi bestämde att vi inte skulle gå så långt, runt Sågtjärn blev bra, berättar hon.

Väninnorna började gå på fint plogade skogsvägar – som undan för undan blev allt smalare och sämre snöröjda.

– Till slut kom vi fram till några gårdar, och insåg att vi hade kommit fel. Vi försökte slå på telefonens gps, men ingen av oss visste riktigt hur den fungerade, och vi hade heller inga glasögon med oss så vi såg inte, berättar Margaretha Hansson.

De bestämde sig för att följa några fotspår de såg i snön; de drog slutsatsen att de borde leda till en väg.

– Men vi hamnade bara mer och mer fel och snön blev allt djupare. När klockan var fyra bestämde vi oss för att ringa efter hjälp.

Anhöriga gjorde försök att spåra väninnans mobil, men den saknade rätt funktion för att det skulle funka.

Larmade polisen

– Vid det laget var jag helt utmattad efter att inte ha ätit något sedan halv åtta. Vi fick kramp och irritationen steg, men vi insåg att det inte var läge att bli ovänner. Då ringde vi polisen, berättar Margareta Hansson.

Damerna hörde snart räddningsfordonen, men på grund av träd, berg och snömängd var det svårt att lokalisera ljudet.

– Vi fick via telefon veta att polisen hade skickat ut en man som skulle gå i våra fotspår, men det visste vi ju skulle ta flera timmar. Vi hade ju själva gått den vägen, berättar Margareta Hansson.

Senare kom även polisens helikopter från Göteborg.

– Vi såg hur den åkte fram och tillbaka, och fick på telefon veta att den inte vågade landa i blötmarkerna. Jag trodde ju att det skulle lösa sig genom att de hissade ner en korg åt oss, men det gjorde de inte. Plötsligt fick helikoptern larm i Halmstad – och åkte. Då kändes det rätt hopplöst, säger Margareta Hansson.

Fick gå tre timmar till

Till slut kom den ensamma polismannen fram till damerna till fots; men då visade det sig att inget fordon kunde ta sig till platsen. Sällskapet fick därför börja promenera tillbaka; vilket tog ytterligare tre timmar.

– Slutligen kom vi till en plats där vi hämtades med snöskoter och kördes dit räddningstjänsten väntade. Då var klockan tolv på natten och vår lilla promenad hade blivit tolv timmar lång. Vi var stelfrusna, blöta och hungriga, men mådde bra annars. Vi behövde inte åka till sjukhus, berättar Margareta Hansson.

Väl hemma blev det en varm dusch, en kopp te, och efterlängtade mackor.

– Jag var faktiskt konstigt nog aldrig rädd, berättar Margareta Hansson, som tänker hålla sig inne i dag.