2015-01-21 06:00

2015-03-12 09:21

Historien om en tidning

Fråga Gordon Skoglund om någon person i Bengtsfors eller Ed och han har med stor säkerhet underlag för antingen en notis eller en hel artikel.
Dalslänningens tidigare ägare och redaktör har genom decennier av hårt arbete byggt upp en imponerande kunskapsbank om bygden och dess invånare. En god grund att stå på, och ett kännetecken för en ambitiös journalist. Samtidigt representerar han det mesta av Dalslänningens tidningshistoria.

Ändå är Gordon inflyttad dalslänning sedan trettonårsåldern, därtill kommen långtifrån landskapet.

Till Sverige kom han med pappa Waldemar och mamma Esther på trettiotalets början. Resan med båt anträddes i Chicago och avslutades i Göteborg.

BengtsforsTidning – nuvarande Bengtsforstidningen Dalslänningen – startades av Ernst Pehrson 1925. Sex år senare sålde han tidningen till Waldemar Skoglund. De hade korresponderat med varandra per brev en lång tid innan affären blev av:

– Min pappas svåger, Johannes Lind som fanns i Sverige hade underhandlat med Pehrson.

Affären gjordes upp och Skoglunds begav sig till Sverige. Ankomsten skedde den 18 december 1931 och den 1 januari 1932 togs tidningen över. Det var snabba ryck för att komma in i en så komplicerad verksamhet som en tidning var. Inte minst på den tiden.

Men Waldemar Skoglund hade erfarenhet. Som journalist både i Chicago och i Stockholm.

– Waldemar arbetade fem år på Svenska Morgonbladet i Stockholm. Han var nattredaktör och riksdagsreferent. I USA var han på Svenska Tribunen, sedermera Svenskamerikanen, som existerar än. Han arbetade också på Svenska Standaret i Chicago. Men efter tjugo år i USA längtade han hem till Sverige, berättar Gordon Skoglund.

Säkert var tidningserfarenheterna en orsak till att han vågade satsa allt han hade på det riskfyllda projektet.

Drog vidare

Ernst Pehrson som säkerligen besatt mycken entreprenörsanda, drog vidare till nya uppgifter. Han startade bland annat tidningen Sunnebygden i Sunne, och gav sig på papperstillverkning. Kontakten med tidningen fanns dock kvar. Vid Dalslänningens femtioårsjubileum 1975 fanns han på plats tillsammans med hustru. Han avled i november 1988, och skulle ha fyllt 96 år i år (1995) om han levat.

Det Chicago med tre miljoner invånare familjen Skoglund lämnade skilde sig i allt väsentligt från norra Dalsland med några tusen själar.

Det rådde gangstervälde i Chicago, men det fanns annat som ingav hopp. Den kyrkliga verksamheten frodades, världsorganisationer som Rotary och Lions fick sina rötter i Chicago, och de dalslänningar som bodde där möttes i Dalslands Vänner.

Människor kände samhörighet, och svenskarnas närvaro var påtaglig:

– Det brukar sägas att svenskarna byggde Chicago och irländarna styrde, erinrar sig Gordon, och pekar på att där fanns många välsituerade svenska byggmästare vid den tiden, de flesta med det gemensamma att de startat med två tomma händer.

Band till USA

Banden med USA försvann inte. Under den skoglundska epoken var det vanligt med brev och artiklar från USA. Tidningen hade en egen korrespondent – A-M. Tranberg, född i Laxarby – som skrev från USA. Dalslänningen sändes även över Atlanten till en ganska stor skara utvandrade prenumeranter.

– Tidningen fanns nere vid kanalen på andra våningen i ett enkelt hus, berättar Gordon.

– Det var ingen lyx. Vi frös på vintern, speciellt på måndag morgon när man inte hade eldat över helgen.

– På bottenvåningen fanns ett garage. Jag minns att under krigsåren höll man på med gengas där nere, och vi fick upp den ohälsosamma luften till oss.

– När snällpressen hos oss på andra våningen gick, gungade golvet betänkligt. Vid ett tillfälle blev man oroliga för att pressen skulle rasa ned i garaget, och golvet fick stagas upp med bjälkar.

Snällpressen Gordon talade om tryckte inte tidningen på papper från rullar som i dag, utan det var ark med fyra sidor i taget man gjorde. Arken fick vändas och sedan kunde ytterligare fyra sidor tryckas åt gången. Pressen var ett stort schabrak, men den fungerade så länge upplagan låg mellan 1 000 till 2 000 exemplar.

– För att hinna få ut tidningen, som kom på eftermiddagarna, fick vi ha fyra sidor tryckta i förväg och avsluta med de fyra sista sidorna. En jul var det så många annonser att de fyllde alla åtta sidorna. Då fick vi jobba en hel natt för att kunna göra fler sidor.

En annan vedermöda Gordon minns var när pressen havererade helt:

– Den sista axeln på snällpressen gick av. Vi fick ringa till PD i Åmål som hade en press på den tiden, köra dit de tunga blysidorna och fick dessa ombrutna till PD:s format.

– Sedan fick vi hjälp av duktiga finmekaniker vid Ednells mekaniska verkstad i Långbron, med axeln.

En sättmaskin

Ansträngningarna för att lyckas ge ut en tidning var många, och sådana man inte tänker på idag. Det var sannerligen inte bara att sätta sig och skriva.

Tryckeriet startade klockan sju på morgonen. Det tog två timmar att med ett primuskök värma upp blyet till dåtidens sättmaskin – Bengtsforstidningen förfogade över en så kallad "Typograph".

– Så småningom fick vi möjlighet att smälta blyet med el. Det var en stor förbättring, men jag fick gå ner klockan fem på morgonen och slå på strömmen, till dess vi fick råd att köpa ett tändningsur.

Trettio- och fyrtiotalen med krig i omvärlden gick. 1952 kunde man kosta på sig en rejäl förbättring. Den gamla Typografen byttes ut mot Intertype-maskiner. Snabba och de bästa som fanns. Dessa maskiner – slutligen tre stycken – hängde med ända fram till blyepokens slut på Dalslänningen.

Tryckningen av tidningen krävde planering. Begränsningarna var många jämfört med dagens datorstödda desktop teknik.

Bilder

Annonser och text blev till tunga pjäser när de gjordes i bly. Arbetet var tungt. En sådan sak som bilder var absolut ingen självklarhet, men målet var att tidningen skulle ha illustrationer.

Ibland kom färdiga klichéer av bilder från nyhetsbyråer. Nackdelen var förstås att det inte var lokala bilder. Togs det bilder i bygden fick Dalslänningen anlita en klichéanstalt i Göteborg, men det var dyrt när ekonomin var ansträngd.

På femtiotalet läste Gordon i Pressens Tidning om ett sätt att framställa klichéer på egen hand i kristider. Den metoden tog han och hustrun Berit reda på mer om, och tog med sig kunskaperna hem.

– Vi köpte en relativt enkel utrustning och kemikalier. Sedan var det bara att sätta igång.

– Det var absolut inte lätt, men det gick. Vi hade råplåt som beströks med en sirapsliknande massa, och exponerades. Sedan etsades plåten i saltsyra, i exakt rätt tid. Då gick det att få fram bilder, berättar Gordon.

Men bilder blev det, och lokala sådana.

Tekniken utvecklades av grafikerna på tidningen och användes in på femtiotalet, då ny arbetsbesparande utrustning för att gravera bilder på plastskivor kunde tas i bruk.

Presshistoria

Snällpressen, en Duplex tillverkad i Zürich, som sjöng på sista versen, åtminstone när det gällde att klara den stigande upplagan, blev småningom utbytt.

– Vi hörde att Nerikes Allehanda köpt Askersunds tidning och att där fanns en press för flattrycksrotation. Vi köpte den för, jag tror det var 12 000 kronor och fraktade hit den.

– Det fanns ingenstans att ställa den. Delarna stod i ett garage, samtidigt som en presshall byggdes på den plats där Dalslänningen ligger nu. Tomten hade man sedan tidigare. Bygget skedde 1957.

Mycket krångel

Pressen var inte över sig pålitlig minns Gordon. Den krånglade mycket, och papperet gick ofta av. Trots det, erinrar sig Gordon, inträffade det aldrig att tidningen inte kom ut. Något som för övrigt inte heller inträffat senare.

Flattrycksrotationen hängde med till 1970 då en Koenig&Bauer press inhandlades begagnad från Luleå.

Det var en stor och rejäl press som gick med ett majestätiskt ljud. Den var tyst - om en tryckpress nu kan beskrivas så.

Pressen anlände till Bengtsfors i smådelar, lagrades delvis i karamellfabrikens lokaler, och i trädgården bakom tidningen.

Med pressen följde en liten cigarrökande, mager montör med mustasch:

– Pressen låg utspridd så att den täckte hela trädgården. Det tog montören ett halvår att sätta samman den. Man han kunde tydligen sitt jobb, för sedan gick pressen från första stund, och orsakade aldrig några problem, minns Gordon.

Senare byggdes pressen, avsedd för bly, om till direktlito, och fortsatte efter detta att gå lika bra.

Tidningens smala lycka var förmodligen att man inte satsade på offset i ett tidigt skede. Många var de tidningar i landet som köpte offsetpressar, och med dem en inte utvecklad teknik som vållade stora bekymmer.

– Det var en bra press, som borde fått leva ett tag till, tycker Gordon.

I samband med att Dalslänningen fick behov av att trycka mer färg och fler sidor, byttes Koenig&Bauer-pressen ut mot den nuvarande Solna-Pressen. (Det skedde 1987).

Upplagan

Bengtsfors-Tidningen Dalslänningens upplaga är värd ett särskilt kapitel. På trettiotalet, då Skoglunds tog över efter Pehrson, hade den relativt unga tidningen ett tusental läsare. Främst fanns de i Bengtsfors och Ärtemark. Många tidningar såldes som lösnummer.

– Det tog lång tid att höja upplagan, men det gick sakta men säkert, säger Gordon.

Posten skötte "prenumerationsförsäljningen", såtillvida att folk tecknade sitt abonnemang på Posten, som sedan förmedlade intäkterna – efter sina avdrag – till tidningen. På så vis kunde upplageutvecklingen följas mycket noga från början.

Det saknades inte konkurrens. Den stora tidningen var Elfsborgs Läns Tidning, som utgavs från Alingsås. Senare dök Wermlandstidningen upp, delvis genom en överenskommelse med ELT som helt enkelt innebar att NWT köpte ELT:s upplaga i området.

Under trettiotalet steg upplagen till tvåtusen exemplar. Nästa stora lyft kom efter kriget.

– 1948 fick vi råd att köpa den första bilen. Det medförde att vi kunde börja bearbeta Dals-Ed. Där fanns nästan inga abonnenter Vi började referera fullmäktige. Insatserna gav resultat. Vi växte snabbt med Ed.

– Om man personligt och enträget bevakar ett område bär det frukt så småningom. Man kan inte höja en tidnings upplaga brådstörtat säger Gordon.

– Min far brukade säga: Vi skall göra tidningen till ortens tidning, för ortens folk. Folk skall sätta så stort värde på tidningen att de anser det som en förmån att annonsera i den. Han slog också fast att tidningen skulle vara politiskt neutral.

Upplagan steg, och nådde som mest nästan 8 000 exemplar. Hushållstäckningen snuddade vid 93 procent – en rekordhög siffra, som står sig väl i konkurrens med den flesta av landets tidningar än idag.

Gordon arbetade hårt med den lokala bevakningen. Att följa en sådan sak som kommunfullmäktige tog mycket tid. Det hölls fullmäktige i varenda socken. Till detta kom ting var fjortonde dag i Alltorps tingshus.

Pappa Waldemar hade från USA med sig som mål att citera dem som talade ordagrant. Detta för att läsarna skulle kunna bilda sig en verklig uppfattning om sina förtroendevalda.

Möjligheterna att kommunicera var en annan icke given sak.

Hjälpmedlet telefon var nämligen ingen självklarhet. Till att börja med hade tidningen bara en enda telefonapparat som alla fick "slåss" om.

Små och stora nyheter

Nyheterna under åren har varit många. Både små och stora. Om kommunerna, de kyrkliga samfunden, människor, företag och bruken har det skrivits åtskilliga spaltkilometer i Dalslänningen.

En av de ödesdigra ämnen som Gordon fick skriva om var nedläggningen av sulfiten i Bengtsfors:

– Det var ingen som kunde tro att något sådant kunde hända. Dramatiken var stor. Alla undrade hur det skulle gå. Det förekom diskussioner om att Tumba bruk skulle hit, men det ogillade ledningen för bruket i Billingsfors.

– Sträng grep i alla fall in ordentligt, och fann en öppning genom Volvos då låsta investeringsfonder. Lösningen blev snabb och ingen lokal depression märktes. Vid ett tillfälle råkade jag stöta på Volvochefen Gunnar Engellau som var på inkognitobesök. Jag fick en intervju med honom vid kommunhuset.

Självklar väg

En annan lustig episod Gordon drar sig till minnes var ett kåseri han skrev om Dalslands vägar. De var då som nu av stundtals dålig kvalitet, och Gordon tyckte att Dalsland gott kunde lämna Sverige, och ansluta sig till Norge, som hade betydligt bättre vägar.

– Det blev ett väldigt hallå. I Norge togs saken på blodigt allvar, och man ville intervjua mig i egenskap av en slags "rebell",

Med en pappa på tidningssidan och en mamma som skötte ansvaret för ekonomin var Gordons väg in på tidningen ganska självklar. Då han gift sig med Berit följdes de båda som parhästar på samma sätt. För Berits del hann det bli över trettio år på tidningen.

Hon kunde följa en stark annonsutveckling, där Dalslänningen, liksom idag är huvudförmedlaren av lokala kungörelser och reklambudskap. Men annonser, som en del av basen för verksamheten var heller inget som var givet:

– Axel P. var en av våra första och säkraste kunder. Waldemar och Axel P. var goda vänner. Axel P. var en bra affärsman som insåg betydelsen av en stark lokal tidning.

Alla insåg dock inte den saken med en gång.

Som liten tidning långt från de stora städerna var Dalslänningen inte särskilt känd. Det dröjde till exempel länge innan länsstyrelse och landsting övertygades om behovet av att annonsera i Dalslänningen. Men annonserna kom, liksom riksannonsering.

Åtskilliga är de duktiga medarbetare Gordon minns från tidningstiden. Ingen nämnd och ingen glömd.

– Man blir som ett stort arbetslag på en tidning. Många i bygderna skrev fina bygdekrönikor, och skribenter på redaktionen lade ner ett stort arbete, omtalar Gordon.

Waldemar Skoglund uppmärksammades som en av landets äldsta verksamma tidningsmän. Han var aktiv journalist i 70 år, nykterhetsupprätthållare och lekmannapredikant. 91 år gammal fick han en hjärtinfarkt på tidningen. Han dog en månad senare. Men hans arbete lever kvar.

De samlade arbetsinsatserna, tillsammans med pionjärandan hos Pehrson och Skoglund gav resultat. Det lade grunden för Dalslänningen så att den lever än idag.

Ändå är Gordon inflyttad dalslänning sedan trettonårsåldern, därtill kommen långtifrån landskapet.

Till Sverige kom han med pappa Waldemar och mamma Esther på trettiotalets början. Resan med båt anträddes i Chicago och avslutades i Göteborg.

BengtsforsTidning – nuvarande Bengtsforstidningen Dalslänningen – startades av Ernst Pehrson 1925. Sex år senare sålde han tidningen till Waldemar Skoglund. De hade korresponderat med varandra per brev en lång tid innan affären blev av:

– Min pappas svåger, Johannes Lind som fanns i Sverige hade underhandlat med Pehrson.

Affären gjordes upp och Skoglunds begav sig till Sverige. Ankomsten skedde den 18 december 1931 och den 1 januari 1932 togs tidningen över. Det var snabba ryck för att komma in i en så komplicerad verksamhet som en tidning var. Inte minst på den tiden.

Men Waldemar Skoglund hade erfarenhet. Som journalist både i Chicago och i Stockholm.

– Waldemar arbetade fem år på Svenska Morgonbladet i Stockholm. Han var nattredaktör och riksdagsreferent. I USA var han på Svenska Tribunen, sedermera Svenskamerikanen, som existerar än. Han arbetade också på Svenska Standaret i Chicago. Men efter tjugo år i USA längtade han hem till Sverige, berättar Gordon Skoglund.

Säkert var tidningserfarenheterna en orsak till att han vågade satsa allt han hade på det riskfyllda projektet.

Drog vidare

Ernst Pehrson som säkerligen besatt mycken entreprenörsanda, drog vidare till nya uppgifter. Han startade bland annat tidningen Sunnebygden i Sunne, och gav sig på papperstillverkning. Kontakten med tidningen fanns dock kvar. Vid Dalslänningens femtioårsjubileum 1975 fanns han på plats tillsammans med hustru. Han avled i november 1988, och skulle ha fyllt 96 år i år (1995) om han levat.

Det Chicago med tre miljoner invånare familjen Skoglund lämnade skilde sig i allt väsentligt från norra Dalsland med några tusen själar.

Det rådde gangstervälde i Chicago, men det fanns annat som ingav hopp. Den kyrkliga verksamheten frodades, världsorganisationer som Rotary och Lions fick sina rötter i Chicago, och de dalslänningar som bodde där möttes i Dalslands Vänner.

Människor kände samhörighet, och svenskarnas närvaro var påtaglig:

– Det brukar sägas att svenskarna byggde Chicago och irländarna styrde, erinrar sig Gordon, och pekar på att där fanns många välsituerade svenska byggmästare vid den tiden, de flesta med det gemensamma att de startat med två tomma händer.

Band till USA

Banden med USA försvann inte. Under den skoglundska epoken var det vanligt med brev och artiklar från USA. Tidningen hade en egen korrespondent – A-M. Tranberg, född i Laxarby – som skrev från USA. Dalslänningen sändes även över Atlanten till en ganska stor skara utvandrade prenumeranter.

– Tidningen fanns nere vid kanalen på andra våningen i ett enkelt hus, berättar Gordon.

– Det var ingen lyx. Vi frös på vintern, speciellt på måndag morgon när man inte hade eldat över helgen.

– På bottenvåningen fanns ett garage. Jag minns att under krigsåren höll man på med gengas där nere, och vi fick upp den ohälsosamma luften till oss.

– När snällpressen hos oss på andra våningen gick, gungade golvet betänkligt. Vid ett tillfälle blev man oroliga för att pressen skulle rasa ned i garaget, och golvet fick stagas upp med bjälkar.

Snällpressen Gordon talade om tryckte inte tidningen på papper från rullar som i dag, utan det var ark med fyra sidor i taget man gjorde. Arken fick vändas och sedan kunde ytterligare fyra sidor tryckas åt gången. Pressen var ett stort schabrak, men den fungerade så länge upplagan låg mellan 1 000 till 2 000 exemplar.

– För att hinna få ut tidningen, som kom på eftermiddagarna, fick vi ha fyra sidor tryckta i förväg och avsluta med de fyra sista sidorna. En jul var det så många annonser att de fyllde alla åtta sidorna. Då fick vi jobba en hel natt för att kunna göra fler sidor.

En annan vedermöda Gordon minns var när pressen havererade helt:

– Den sista axeln på snällpressen gick av. Vi fick ringa till PD i Åmål som hade en press på den tiden, köra dit de tunga blysidorna och fick dessa ombrutna till PD:s format.

– Sedan fick vi hjälp av duktiga finmekaniker vid Ednells mekaniska verkstad i Långbron, med axeln.

En sättmaskin

Ansträngningarna för att lyckas ge ut en tidning var många, och sådana man inte tänker på idag. Det var sannerligen inte bara att sätta sig och skriva.

Tryckeriet startade klockan sju på morgonen. Det tog två timmar att med ett primuskök värma upp blyet till dåtidens sättmaskin – Bengtsforstidningen förfogade över en så kallad "Typograph".

– Så småningom fick vi möjlighet att smälta blyet med el. Det var en stor förbättring, men jag fick gå ner klockan fem på morgonen och slå på strömmen, till dess vi fick råd att köpa ett tändningsur.

Trettio- och fyrtiotalen med krig i omvärlden gick. 1952 kunde man kosta på sig en rejäl förbättring. Den gamla Typografen byttes ut mot Intertype-maskiner. Snabba och de bästa som fanns. Dessa maskiner – slutligen tre stycken – hängde med ända fram till blyepokens slut på Dalslänningen.

Tryckningen av tidningen krävde planering. Begränsningarna var många jämfört med dagens datorstödda desktop teknik.

Bilder

Annonser och text blev till tunga pjäser när de gjordes i bly. Arbetet var tungt. En sådan sak som bilder var absolut ingen självklarhet, men målet var att tidningen skulle ha illustrationer.

Ibland kom färdiga klichéer av bilder från nyhetsbyråer. Nackdelen var förstås att det inte var lokala bilder. Togs det bilder i bygden fick Dalslänningen anlita en klichéanstalt i Göteborg, men det var dyrt när ekonomin var ansträngd.

På femtiotalet läste Gordon i Pressens Tidning om ett sätt att framställa klichéer på egen hand i kristider. Den metoden tog han och hustrun Berit reda på mer om, och tog med sig kunskaperna hem.

– Vi köpte en relativt enkel utrustning och kemikalier. Sedan var det bara att sätta igång.

– Det var absolut inte lätt, men det gick. Vi hade råplåt som beströks med en sirapsliknande massa, och exponerades. Sedan etsades plåten i saltsyra, i exakt rätt tid. Då gick det att få fram bilder, berättar Gordon.

Men bilder blev det, och lokala sådana.

Tekniken utvecklades av grafikerna på tidningen och användes in på femtiotalet, då ny arbetsbesparande utrustning för att gravera bilder på plastskivor kunde tas i bruk.

Presshistoria

Snällpressen, en Duplex tillverkad i Zürich, som sjöng på sista versen, åtminstone när det gällde att klara den stigande upplagan, blev småningom utbytt.

– Vi hörde att Nerikes Allehanda köpt Askersunds tidning och att där fanns en press för flattrycksrotation. Vi köpte den för, jag tror det var 12 000 kronor och fraktade hit den.

– Det fanns ingenstans att ställa den. Delarna stod i ett garage, samtidigt som en presshall byggdes på den plats där Dalslänningen ligger nu. Tomten hade man sedan tidigare. Bygget skedde 1957.

Mycket krångel

Pressen var inte över sig pålitlig minns Gordon. Den krånglade mycket, och papperet gick ofta av. Trots det, erinrar sig Gordon, inträffade det aldrig att tidningen inte kom ut. Något som för övrigt inte heller inträffat senare.

Flattrycksrotationen hängde med till 1970 då en Koenig&Bauer press inhandlades begagnad från Luleå.

Det var en stor och rejäl press som gick med ett majestätiskt ljud. Den var tyst - om en tryckpress nu kan beskrivas så.

Pressen anlände till Bengtsfors i smådelar, lagrades delvis i karamellfabrikens lokaler, och i trädgården bakom tidningen.

Med pressen följde en liten cigarrökande, mager montör med mustasch:

– Pressen låg utspridd så att den täckte hela trädgården. Det tog montören ett halvår att sätta samman den. Man han kunde tydligen sitt jobb, för sedan gick pressen från första stund, och orsakade aldrig några problem, minns Gordon.

Senare byggdes pressen, avsedd för bly, om till direktlito, och fortsatte efter detta att gå lika bra.

Tidningens smala lycka var förmodligen att man inte satsade på offset i ett tidigt skede. Många var de tidningar i landet som köpte offsetpressar, och med dem en inte utvecklad teknik som vållade stora bekymmer.

– Det var en bra press, som borde fått leva ett tag till, tycker Gordon.

I samband med att Dalslänningen fick behov av att trycka mer färg och fler sidor, byttes Koenig&Bauer-pressen ut mot den nuvarande Solna-Pressen. (Det skedde 1987).

Upplagan

Bengtsfors-Tidningen Dalslänningens upplaga är värd ett särskilt kapitel. På trettiotalet, då Skoglunds tog över efter Pehrson, hade den relativt unga tidningen ett tusental läsare. Främst fanns de i Bengtsfors och Ärtemark. Många tidningar såldes som lösnummer.

– Det tog lång tid att höja upplagan, men det gick sakta men säkert, säger Gordon.

Posten skötte "prenumerationsförsäljningen", såtillvida att folk tecknade sitt abonnemang på Posten, som sedan förmedlade intäkterna – efter sina avdrag – till tidningen. På så vis kunde upplageutvecklingen följas mycket noga från början.

Det saknades inte konkurrens. Den stora tidningen var Elfsborgs Läns Tidning, som utgavs från Alingsås. Senare dök Wermlandstidningen upp, delvis genom en överenskommelse med ELT som helt enkelt innebar att NWT köpte ELT:s upplaga i området.

Under trettiotalet steg upplagen till tvåtusen exemplar. Nästa stora lyft kom efter kriget.

– 1948 fick vi råd att köpa den första bilen. Det medförde att vi kunde börja bearbeta Dals-Ed. Där fanns nästan inga abonnenter Vi började referera fullmäktige. Insatserna gav resultat. Vi växte snabbt med Ed.

– Om man personligt och enträget bevakar ett område bär det frukt så småningom. Man kan inte höja en tidnings upplaga brådstörtat säger Gordon.

– Min far brukade säga: Vi skall göra tidningen till ortens tidning, för ortens folk. Folk skall sätta så stort värde på tidningen att de anser det som en förmån att annonsera i den. Han slog också fast att tidningen skulle vara politiskt neutral.

Upplagan steg, och nådde som mest nästan 8 000 exemplar. Hushållstäckningen snuddade vid 93 procent – en rekordhög siffra, som står sig väl i konkurrens med den flesta av landets tidningar än idag.

Gordon arbetade hårt med den lokala bevakningen. Att följa en sådan sak som kommunfullmäktige tog mycket tid. Det hölls fullmäktige i varenda socken. Till detta kom ting var fjortonde dag i Alltorps tingshus.

Pappa Waldemar hade från USA med sig som mål att citera dem som talade ordagrant. Detta för att läsarna skulle kunna bilda sig en verklig uppfattning om sina förtroendevalda.

Möjligheterna att kommunicera var en annan icke given sak.

Hjälpmedlet telefon var nämligen ingen självklarhet. Till att börja med hade tidningen bara en enda telefonapparat som alla fick "slåss" om.

Små och stora nyheter

Nyheterna under åren har varit många. Både små och stora. Om kommunerna, de kyrkliga samfunden, människor, företag och bruken har det skrivits åtskilliga spaltkilometer i Dalslänningen.

En av de ödesdigra ämnen som Gordon fick skriva om var nedläggningen av sulfiten i Bengtsfors:

– Det var ingen som kunde tro att något sådant kunde hända. Dramatiken var stor. Alla undrade hur det skulle gå. Det förekom diskussioner om att Tumba bruk skulle hit, men det ogillade ledningen för bruket i Billingsfors.

– Sträng grep i alla fall in ordentligt, och fann en öppning genom Volvos då låsta investeringsfonder. Lösningen blev snabb och ingen lokal depression märktes. Vid ett tillfälle råkade jag stöta på Volvochefen Gunnar Engellau som var på inkognitobesök. Jag fick en intervju med honom vid kommunhuset.

Självklar väg

En annan lustig episod Gordon drar sig till minnes var ett kåseri han skrev om Dalslands vägar. De var då som nu av stundtals dålig kvalitet, och Gordon tyckte att Dalsland gott kunde lämna Sverige, och ansluta sig till Norge, som hade betydligt bättre vägar.

– Det blev ett väldigt hallå. I Norge togs saken på blodigt allvar, och man ville intervjua mig i egenskap av en slags "rebell",

Med en pappa på tidningssidan och en mamma som skötte ansvaret för ekonomin var Gordons väg in på tidningen ganska självklar. Då han gift sig med Berit följdes de båda som parhästar på samma sätt. För Berits del hann det bli över trettio år på tidningen.

Hon kunde följa en stark annonsutveckling, där Dalslänningen, liksom idag är huvudförmedlaren av lokala kungörelser och reklambudskap. Men annonser, som en del av basen för verksamheten var heller inget som var givet:

– Axel P. var en av våra första och säkraste kunder. Waldemar och Axel P. var goda vänner. Axel P. var en bra affärsman som insåg betydelsen av en stark lokal tidning.

Alla insåg dock inte den saken med en gång.

Som liten tidning långt från de stora städerna var Dalslänningen inte särskilt känd. Det dröjde till exempel länge innan länsstyrelse och landsting övertygades om behovet av att annonsera i Dalslänningen. Men annonserna kom, liksom riksannonsering.

Åtskilliga är de duktiga medarbetare Gordon minns från tidningstiden. Ingen nämnd och ingen glömd.

– Man blir som ett stort arbetslag på en tidning. Många i bygderna skrev fina bygdekrönikor, och skribenter på redaktionen lade ner ett stort arbete, omtalar Gordon.

Waldemar Skoglund uppmärksammades som en av landets äldsta verksamma tidningsmän. Han var aktiv journalist i 70 år, nykterhetsupprätthållare och lekmannapredikant. 91 år gammal fick han en hjärtinfarkt på tidningen. Han dog en månad senare. Men hans arbete lever kvar.

De samlade arbetsinsatserna, tillsammans med pionjärandan hos Pehrson och Skoglund gav resultat. Det lade grunden för Dalslänningen så att den lever än idag.

Om artikeln

Bengtsforstidningen Dalslänningen grundades redan 1925.

I år, 2010, är det alltså 85 år sedan den utkom första gången. Redaktör Ernst Pehrsson, bosatt i Lilla Edet, var mannen bakom verket.

Sju år senare, 1932, överlät han tidningen till Waldemar Skoglund, en tidningsman med erfarenheter från både Sverige och USA. När Waldemar Skoglund efter en hjärtinfarkt gick bort 1975, då 91 år gammal, deltog han fortfarande i arbetet på tidningen.

Sedan några år tillbaka hade han emellertid överlåtit den på sonen Gordon som var tidningens redaktör och ansvarige utgivare fram till 1985 då han i sin tur överlät Dalslänningen till Stig Bertilsson, Vänersborg.

I samband med att tidningen 1995 fyllde 70 år utgavs en jubileumstidning. I denna skildrade tidningens nuvarande redaktör och ansvarige utgivare Thomas Wallin tidningens historia i en artikel under rubriken Historien om en tidning.