2018-08-04 06:00

2018-08-04 06:00

Problemen med ”faktagranskning”

Signerat:

Vad är sant och vad är falskt i debatten? Det är inte så enkelt som en del vill låta påskina. I synnerhet som det inte går att faktagranska åsikter.

I år verkar media och diverse tyckare blivit besatta av det som de kallar faktagranskning. Det är i sig rätt ironiskt givet att det i den postmoderna diskursen länge hetat att det inte finns några absoluta sanningar. Allt är en fråga om tolkningar och egna upplevelser.

Nu har detta tydligen tagit en ände med förskräckelse hos många postmodernister i och med framväxten av en ny sorts populism, och så har ju gubevars Donald Trump gått och blivit amerikansk president. Så plötsligt är nu ”fake news” på allas läppar, och det skall minsann bekämpas. Det klingar rätt ihåligt när postmodernister oväntat börjar tala om oomkullrunkeliga fakta som något värdefullt.

Sålunda inledde tidigare i våras de stora mediehusen Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sveriges Television, Sveriges Radio och nättidningen Kit ett samarbete kring sajten faktiskt.se, till råga på eländet med hjälp av statliga pengar från Vinnova. Där har det skett flera så kallade faktagranskningar, med minst sagt varierande resultat. Bortsett från det rent osunda i att de stora medierna tillsammans bestämmer vad som skall sägas vara sant och falskt så har det knappast bidragit till att öka folks tilltro till dem.

I veckan blev de omskrivna igen när de gav sig på den många gånger kontroversielle moderate riksdagsmannen Hanif Bali. Han hade skrivit på sin Facebook att ”asylärendena kommer fortsatt ligga på abnormt höga nivåer” och se det gillade inte DN:s faktakoll som gav det omdömet ”helt fel”. Inte ens när Bali försökte förklara för dem att det var sett i relation till vår mottagningskapacitet så bet det på DN:s ”faktagranskare”.

Nu är det ju så, som varje hyfsat sund människa begriper av Balis inlägg, att det handlar om en åsikt, inte om fakta. Och åsikter kan och skall man inte faktagranska. Det är mer i andra sorters statsskick som det görs svårt att skilja på de två. Dessutom finns det i det här fallet många olika sätt att använda ordet abnormt vid olika jämförelser, till exempel jämfört med andra länder i Europa.

Abnormt är här också ett allmänt förstärkningsord. Vad blir nästa granskning? En sågning av en matrecensent som tyckt att något var ”skitgott” med motiveringen att avföring minsann objektivt sett inte kan vara gott (för andra än koprofiler då), och dessutom ohälsosamt. Det här drar ju ett löjes skimmer av hela denna så kallade faktagranskning.

Visst måste vi hålla oss till fakta och inte ljuga eller hitta på saker i debatten. Men den som inte förmår att se skillnad på vad som är fakta och vad som är åsikter är inte skickade att faktakolla någonting. Sedan är det så att fakta inte alltid är absolut heller, det är bland annat det forskning går ut på, att hitta nya fakta eller uppgifter som kanske kullkastar tidigare varmt omhuldade fakta. Det är måhända ett postmodernt drag att så pass få förstår vad fakta är att de när de väl konverterar så upphöjer de ”fakta” till någon sorts oberörbar storhet som inte får ifrågasättas, men då blir det fakta som är svår att skilja från en åsikt.

Att det är den ofta mer känslostyrda vänstern som nu sent omsider börjar omhulda fakta borde kanske ses som ett framsteg. Men givet hur de behandlar fenomenet så visar det sig snarare att de har svårt med att skilja på förnuft och känslor, på fakta och åsikter, och det är väl därför de nu avslöjar sig med att trampa snett när de skall ägna sig åt faktagranskning.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

I år verkar media och diverse tyckare blivit besatta av det som de kallar faktagranskning. Det är i sig rätt ironiskt givet att det i den postmoderna diskursen länge hetat att det inte finns några absoluta sanningar. Allt är en fråga om tolkningar och egna upplevelser.

Nu har detta tydligen tagit en ände med förskräckelse hos många postmodernister i och med framväxten av en ny sorts populism, och så har ju gubevars Donald Trump gått och blivit amerikansk president. Så plötsligt är nu ”fake news” på allas läppar, och det skall minsann bekämpas. Det klingar rätt ihåligt när postmodernister oväntat börjar tala om oomkullrunkeliga fakta som något värdefullt.

Sålunda inledde tidigare i våras de stora mediehusen Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sveriges Television, Sveriges Radio och nättidningen Kit ett samarbete kring sajten faktiskt.se, till råga på eländet med hjälp av statliga pengar från Vinnova. Där har det skett flera så kallade faktagranskningar, med minst sagt varierande resultat. Bortsett från det rent osunda i att de stora medierna tillsammans bestämmer vad som skall sägas vara sant och falskt så har det knappast bidragit till att öka folks tilltro till dem.

I veckan blev de omskrivna igen när de gav sig på den många gånger kontroversielle moderate riksdagsmannen Hanif Bali. Han hade skrivit på sin Facebook att ”asylärendena kommer fortsatt ligga på abnormt höga nivåer” och se det gillade inte DN:s faktakoll som gav det omdömet ”helt fel”. Inte ens när Bali försökte förklara för dem att det var sett i relation till vår mottagningskapacitet så bet det på DN:s ”faktagranskare”.

Nu är det ju så, som varje hyfsat sund människa begriper av Balis inlägg, att det handlar om en åsikt, inte om fakta. Och åsikter kan och skall man inte faktagranska. Det är mer i andra sorters statsskick som det görs svårt att skilja på de två. Dessutom finns det i det här fallet många olika sätt att använda ordet abnormt vid olika jämförelser, till exempel jämfört med andra länder i Europa.

Abnormt är här också ett allmänt förstärkningsord. Vad blir nästa granskning? En sågning av en matrecensent som tyckt att något var ”skitgott” med motiveringen att avföring minsann objektivt sett inte kan vara gott (för andra än koprofiler då), och dessutom ohälsosamt. Det här drar ju ett löjes skimmer av hela denna så kallade faktagranskning.

Visst måste vi hålla oss till fakta och inte ljuga eller hitta på saker i debatten. Men den som inte förmår att se skillnad på vad som är fakta och vad som är åsikter är inte skickade att faktakolla någonting. Sedan är det så att fakta inte alltid är absolut heller, det är bland annat det forskning går ut på, att hitta nya fakta eller uppgifter som kanske kullkastar tidigare varmt omhuldade fakta. Det är måhända ett postmodernt drag att så pass få förstår vad fakta är att de när de väl konverterar så upphöjer de ”fakta” till någon sorts oberörbar storhet som inte får ifrågasättas, men då blir det fakta som är svår att skilja från en åsikt.

Att det är den ofta mer känslostyrda vänstern som nu sent omsider börjar omhulda fakta borde kanske ses som ett framsteg. Men givet hur de behandlar fenomenet så visar det sig snarare att de har svårt med att skilja på förnuft och känslor, på fakta och åsikter, och det är väl därför de nu avslöjar sig med att trampa snett när de skall ägna sig åt faktagranskning.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.