2018-07-14 06:01

2018-07-14 06:01

När Sverige upplöstes

Signerat:

I höst går Sverige till val. Och insatserna är högre än någonsin tidigare under Sveriges nu över hundraåriga demokratiska historia. I åtta krönikor analyserar därför historikern och statsvetaren Anders W Edwardsson ett antal tidigare brytpunkter. Denna fjärde text handlar om rikssprängningen 1809.

Efter att Sverige bröt sig loss från Kalmarunionen 1520 lyckades Gustav Vasa bygga upp en stark stat med en ansenlig armé. Hans barn och barnbarn kunde därför förvandla landet till en stormakt. Från 1560-talet erövrandes först Baltikum och senare tog man Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Jämtland, och Härjedalen från Danmark och Norge. Man vann även viktiga områden i Nordtyskland.

Dessa erövringar följdes dock aldrig av någon ekonomisk och befolkningsmässig utveckling. Efter ett drygt sekel av framgångar förlorade därför 1718 det urfattiga och glesbefolkade Sverige, efter ett långt krig mot Ryssland, Baltikum. Svenska politiker vägrade dock acceptera detta faktum och kom sedan att ägna resten av 1700-talet åt att försöka återta Baltikum genom nya krig.

Alla dessa krig misslyckades dock och kostade så mycket pengar att svenskarna mot slutet av århundradet, enligt en utländsk besökare, såg ut ”som en skara sörjande kväkare.” Och när Gustav IV Adolf 1808 startade ett nytt krig förlorade landet också slutligen även Finland och Åland till Ryssland.

Då dessa två områden varit svenska i över 600 år blev chocken ännu större än 1718 och två nya länder uppstod. Det tvåspråkiga men ryskkontrollerade storfurstendömet Finland öster om Bottenviken (som sedan blev självständigt 1917) och en svenskspråkig rumpstat med det gamla namnet väster därom.

Då Sverige, såsom landet sett ut sen medeltiden, med detta upphörde att existera tågade 1809 en armé från Karlstad till Stockholm och avsatte Gustav IV Adolf. Istället tillsattes en ny regering med uppgift att försöka rädda vad som återstod av den gamla stormakten.

Då många förlegade ekonomiska och andra regler fortfarande gällde var behovet av förnyelse stort och de nya styresmännen använde sig av både upplysningstänkande och kapitalistiska idéer. Den terror den franska revolutionen 1789 skapat hade dock skapat misstänksamhet mot frisinnade idéer och mycket av den gamla ordningen skulle överleva.

En stor förändring rörande rikets styrelse kom dock till stånd. Med ögonen på USA och dess konstitution rullades det kungliga enväldet rullades tillbaka och en ny regeringsform infördes. Bland annat delades lagstiftningsmakten upp mellan kung och riksdag och en rad medborgerliga fri- och rättigheter infördes, som förbud mot godtyckliga arresteringar och förhandscensur.

Kungen hade dock fortfarande mycket makt och regeringen förblev hans privata kabinett. Sverige behöll därmed i praktiken en autonom regeringsmakt som var oberoende av vad folk tyckte och tänkte. Den nye kungen Karl XIV Johan, en fransk marskalk, visade sig därtill vara förändringsfientlig och skulle fram till sin död försvåra Sveriges modernisering.

Förlusten av Finland och förvandlingen till småstat fick också stora psykologiska och kulturella effekter. Chockade svenskar bestämde sig nämligen för ”att inom Sveriges gränser vinna Finland åter” bland annat genom att modernisera jordbruket. Men, mycket mer än så blev inte. Fram till mitten av 1800-talet skulle de flesta därför ägna sig åt dagdrömmeri om fornstora dar, dyrka vikingars mannamod och hålla fast vid gamla ideal. Kapitalismens införande, om vilken nästa krönika kommer handla, skedde exempelvis därför inte förrän cirka 1850, varför landets befolkning följaktligen förblev urfattig.

Vilka lärdomar kan då dras av detta? En är att även om man lyckas väl, som Sverige på 1600-talet, så skall man aldrig ta fortsatta framgångar för givna. Sådana kräver nämligen att man studerar omvärlden och alltid är beredd att anpassa sig till den. Samt att det är direkt farligt att hålla fast vid utdaterade idéer.

Vilket är något att tänka på nu när samtliga åtta riksdagspartier tävlar om din röst med fagra löften om att ”bevara den svenska modellen” och ”slå vakt om välfärdsstaten.” Likt 1718 och 1809 är ty 2018 ett vägval, där du som svensk måste besluta dig för om du är beredd att förändra sitt liv så att landet kan moderniseras. Eller om du vill stödja politiker som bara vill försöka klamra sig kvar i det förflutna.

Anders W Edwardsson

Historiker och statsvetare

Efter att Sverige bröt sig loss från Kalmarunionen 1520 lyckades Gustav Vasa bygga upp en stark stat med en ansenlig armé. Hans barn och barnbarn kunde därför förvandla landet till en stormakt. Från 1560-talet erövrandes först Baltikum och senare tog man Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Jämtland, och Härjedalen från Danmark och Norge. Man vann även viktiga områden i Nordtyskland.

Dessa erövringar följdes dock aldrig av någon ekonomisk och befolkningsmässig utveckling. Efter ett drygt sekel av framgångar förlorade därför 1718 det urfattiga och glesbefolkade Sverige, efter ett långt krig mot Ryssland, Baltikum. Svenska politiker vägrade dock acceptera detta faktum och kom sedan att ägna resten av 1700-talet åt att försöka återta Baltikum genom nya krig.

Alla dessa krig misslyckades dock och kostade så mycket pengar att svenskarna mot slutet av århundradet, enligt en utländsk besökare, såg ut ”som en skara sörjande kväkare.” Och när Gustav IV Adolf 1808 startade ett nytt krig förlorade landet också slutligen även Finland och Åland till Ryssland.

Då dessa två områden varit svenska i över 600 år blev chocken ännu större än 1718 och två nya länder uppstod. Det tvåspråkiga men ryskkontrollerade storfurstendömet Finland öster om Bottenviken (som sedan blev självständigt 1917) och en svenskspråkig rumpstat med det gamla namnet väster därom.

Då Sverige, såsom landet sett ut sen medeltiden, med detta upphörde att existera tågade 1809 en armé från Karlstad till Stockholm och avsatte Gustav IV Adolf. Istället tillsattes en ny regering med uppgift att försöka rädda vad som återstod av den gamla stormakten.

Då många förlegade ekonomiska och andra regler fortfarande gällde var behovet av förnyelse stort och de nya styresmännen använde sig av både upplysningstänkande och kapitalistiska idéer. Den terror den franska revolutionen 1789 skapat hade dock skapat misstänksamhet mot frisinnade idéer och mycket av den gamla ordningen skulle överleva.

En stor förändring rörande rikets styrelse kom dock till stånd. Med ögonen på USA och dess konstitution rullades det kungliga enväldet rullades tillbaka och en ny regeringsform infördes. Bland annat delades lagstiftningsmakten upp mellan kung och riksdag och en rad medborgerliga fri- och rättigheter infördes, som förbud mot godtyckliga arresteringar och förhandscensur.

Kungen hade dock fortfarande mycket makt och regeringen förblev hans privata kabinett. Sverige behöll därmed i praktiken en autonom regeringsmakt som var oberoende av vad folk tyckte och tänkte. Den nye kungen Karl XIV Johan, en fransk marskalk, visade sig därtill vara förändringsfientlig och skulle fram till sin död försvåra Sveriges modernisering.

Förlusten av Finland och förvandlingen till småstat fick också stora psykologiska och kulturella effekter. Chockade svenskar bestämde sig nämligen för ”att inom Sveriges gränser vinna Finland åter” bland annat genom att modernisera jordbruket. Men, mycket mer än så blev inte. Fram till mitten av 1800-talet skulle de flesta därför ägna sig åt dagdrömmeri om fornstora dar, dyrka vikingars mannamod och hålla fast vid gamla ideal. Kapitalismens införande, om vilken nästa krönika kommer handla, skedde exempelvis därför inte förrän cirka 1850, varför landets befolkning följaktligen förblev urfattig.

Vilka lärdomar kan då dras av detta? En är att även om man lyckas väl, som Sverige på 1600-talet, så skall man aldrig ta fortsatta framgångar för givna. Sådana kräver nämligen att man studerar omvärlden och alltid är beredd att anpassa sig till den. Samt att det är direkt farligt att hålla fast vid utdaterade idéer.

Vilket är något att tänka på nu när samtliga åtta riksdagspartier tävlar om din röst med fagra löften om att ”bevara den svenska modellen” och ”slå vakt om välfärdsstaten.” Likt 1718 och 1809 är ty 2018 ett vägval, där du som svensk måste besluta dig för om du är beredd att förändra sitt liv så att landet kan moderniseras. Eller om du vill stödja politiker som bara vill försöka klamra sig kvar i det förflutna.

Anders W Edwardsson

Historiker och statsvetare

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.