2018-03-10 06:00

2018-03-10 06:00

Demokratin på fallrepet

Signerat:

Historien visar nämligen att allt som behövs för att omkullkasta demokratin är att ”normala” partier försöker blidka militanta minoriteter som vägrar anpassa sig till samhällets spelregler, skriver Anders Edwardsson.

För oss som upplevde kommunismens fall 1989 är det surt att konstatera att demokratin efter bara tre decennier ånyo lever farligt. Ja, den verkar leva farligare än någon gång sedan 1930-talet. Då hånade fascister och kommunister folkstyre som en blödig idé och militärparader till ära för rasen och arbetarklassen lyftes fram som alternativ. Och då många inte begrepp bättre fick miljoner sätta livet till.

Idag är andra krafter i rörelse, som i motsats till Hitler och Stalin säger sig vilja göra allt de kan för att rädda demokratin. Resultaten är dock till viss del de samma: indoktrinering, övervakning, censur. Denna utveckling har tagit sig formen i två politiska trender.

Å ena sidan hårdhudade nationalister i civilisationens utkanter som Vladimir Putin i Ryssland, Recep Erdogan i Turkiet och Nicolás Maduro i Venezuela. De kallar sig demokrater och säger sig bara göra vad som krävs för att bevara ordning och reda. Om dessa figurer behövs dock inte sägas mer än att om du besöker deras länder – håna dom inte! Det gör lätt ont.

Å andra sidan etablerade västliga politiker från vänster till höger. De säger sig också försvara friheten. Problemet är att de sedan kommunismens fall har utvecklat snäv demokratisyn där alla vi som inte håller med i viktiga frågor kallas för rasister, klimatförnekare och annat fult. Deras handlingar bör därför nagelfaras ordentligt, för även om de är välmenande så kan de lätt missbrukas.

I Sverige samarbetar exempelvis den statliga myndigheten Vinnova numera med radio, TV och landets största tidningar för att stoppa ”falska nyheter” under valrörelsen. Vilket ju låter bra, men detta innebär att de som kommer avgöra vad som är sant och falskt – precis som i Sovjet – blir en grupp byråkrater och vänsterjournalister.

Regeringen Löfven vill därtill förändra grundlagen så att yttrandefriheten även formellt kan begränsas. Hur mycket är omöjligt att sia om men det räcker att titta på Tyskland, där en liknande lag gjort det olagligt att publicera bilder på Hitler smidande antijudiska planer med Palestinas ledare. Väntar samma öde böcker som skriver om hur svenska sossar gladde nazisterna med att stämpla stora J:n i judiska pass?

Här i USA nystas nu vidare en härva upp som handlar om hur vissa byråkrater försökte hindra Donald Trump från att tillträda som president efter valet 2016. Hur stor denna konspiration var kommer vi nog aldrig veta säkert, men det är klart att den hade stöd inom både FBI och Obamaadministrationen. Kopplat till detta är också att ”affären” om att Trump skulle ha samarbetat med ryssen visat sig helt uppdiktad.

Likartade händelser från många andra länder skulle kunna radas upp. Och gemensamt för de politiker, journalister och andra som är ansvariga för dem är alltså att de tror att friheten och folkets röst behöver inskränkas för att försvara demokratin. Demokrati kan dock bara överleva långsiktigt där friheten att tycka, tänka och prata är närapå absolut (de enda godtagbara gränserna är typ spioneri).

Effekterna av de ”åsiktskorridorer” som etablerats sedan 1990-talet sprider sig nu också som ringar på vattnet. Avvikande åsikter om exempelvis invandring och om vad som bör göras med våldsbrottslingar behandlas redan njuggt. Och för den som andas om att det nog kan vara något fel på teorin om global uppvärmning väntar sedan länge smädelse och i praktiken, inom många områden, yrkesförbud.

Avslutningsvis. Det verkligt farliga med denna utveckling är att den ytterst spelar en i långa loppet rent livsfarlig kraft i händerna som är mer målmedveten än kommunisterna och mer våldsbenägna än nazisterna någonsin var: islamismen. Islamiska Staten och andra anser nämligen inte bara demokratin vara svag och meningslös. Då de ser den som ogudaktig bekämpar de den med alla medel. Och med en litet men växande andel sympatisörer spridda i olika västländer har de numera möjligheter att göra det.

Historien visar nämligen att allt som behövs för att omkullkasta demokratin är att ”normala” partier försöker blidka militanta minoriteter som vägrar anpassa sig till samhällets spelregler. Rysslands mensjeviker blev exempelvis raskt överkörda av Lenins bolsjeviker. Och i Italien och Tyskland utmanövrerades demokratin enkelt av amoraliska maktpolitiker. Att islamister i dagens Sverige visat sig äga ett stort inflytande inom bland annat Centern och Miljöpartiet bör därför oro oss alla ordentligt.

För oss som upplevde kommunismens fall 1989 är det surt att konstatera att demokratin efter bara tre decennier ånyo lever farligt. Ja, den verkar leva farligare än någon gång sedan 1930-talet. Då hånade fascister och kommunister folkstyre som en blödig idé och militärparader till ära för rasen och arbetarklassen lyftes fram som alternativ. Och då många inte begrepp bättre fick miljoner sätta livet till.

Idag är andra krafter i rörelse, som i motsats till Hitler och Stalin säger sig vilja göra allt de kan för att rädda demokratin. Resultaten är dock till viss del de samma: indoktrinering, övervakning, censur. Denna utveckling har tagit sig formen i två politiska trender.

Å ena sidan hårdhudade nationalister i civilisationens utkanter som Vladimir Putin i Ryssland, Recep Erdogan i Turkiet och Nicolás Maduro i Venezuela. De kallar sig demokrater och säger sig bara göra vad som krävs för att bevara ordning och reda. Om dessa figurer behövs dock inte sägas mer än att om du besöker deras länder – håna dom inte! Det gör lätt ont.

Å andra sidan etablerade västliga politiker från vänster till höger. De säger sig också försvara friheten. Problemet är att de sedan kommunismens fall har utvecklat snäv demokratisyn där alla vi som inte håller med i viktiga frågor kallas för rasister, klimatförnekare och annat fult. Deras handlingar bör därför nagelfaras ordentligt, för även om de är välmenande så kan de lätt missbrukas.

I Sverige samarbetar exempelvis den statliga myndigheten Vinnova numera med radio, TV och landets största tidningar för att stoppa ”falska nyheter” under valrörelsen. Vilket ju låter bra, men detta innebär att de som kommer avgöra vad som är sant och falskt – precis som i Sovjet – blir en grupp byråkrater och vänsterjournalister.

Regeringen Löfven vill därtill förändra grundlagen så att yttrandefriheten även formellt kan begränsas. Hur mycket är omöjligt att sia om men det räcker att titta på Tyskland, där en liknande lag gjort det olagligt att publicera bilder på Hitler smidande antijudiska planer med Palestinas ledare. Väntar samma öde böcker som skriver om hur svenska sossar gladde nazisterna med att stämpla stora J:n i judiska pass?

Här i USA nystas nu vidare en härva upp som handlar om hur vissa byråkrater försökte hindra Donald Trump från att tillträda som president efter valet 2016. Hur stor denna konspiration var kommer vi nog aldrig veta säkert, men det är klart att den hade stöd inom både FBI och Obamaadministrationen. Kopplat till detta är också att ”affären” om att Trump skulle ha samarbetat med ryssen visat sig helt uppdiktad.

Likartade händelser från många andra länder skulle kunna radas upp. Och gemensamt för de politiker, journalister och andra som är ansvariga för dem är alltså att de tror att friheten och folkets röst behöver inskränkas för att försvara demokratin. Demokrati kan dock bara överleva långsiktigt där friheten att tycka, tänka och prata är närapå absolut (de enda godtagbara gränserna är typ spioneri).

Effekterna av de ”åsiktskorridorer” som etablerats sedan 1990-talet sprider sig nu också som ringar på vattnet. Avvikande åsikter om exempelvis invandring och om vad som bör göras med våldsbrottslingar behandlas redan njuggt. Och för den som andas om att det nog kan vara något fel på teorin om global uppvärmning väntar sedan länge smädelse och i praktiken, inom många områden, yrkesförbud.

Avslutningsvis. Det verkligt farliga med denna utveckling är att den ytterst spelar en i långa loppet rent livsfarlig kraft i händerna som är mer målmedveten än kommunisterna och mer våldsbenägna än nazisterna någonsin var: islamismen. Islamiska Staten och andra anser nämligen inte bara demokratin vara svag och meningslös. Då de ser den som ogudaktig bekämpar de den med alla medel. Och med en litet men växande andel sympatisörer spridda i olika västländer har de numera möjligheter att göra det.

Historien visar nämligen att allt som behövs för att omkullkasta demokratin är att ”normala” partier försöker blidka militanta minoriteter som vägrar anpassa sig till samhällets spelregler. Rysslands mensjeviker blev exempelvis raskt överkörda av Lenins bolsjeviker. Och i Italien och Tyskland utmanövrerades demokratin enkelt av amoraliska maktpolitiker. Att islamister i dagens Sverige visat sig äga ett stort inflytande inom bland annat Centern och Miljöpartiet bör därför oro oss alla ordentligt.

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.