2018-03-09 06:00

2018-03-09 06:00

Sveriges dörrar svänger än

Signerat: Asylpolitiken

Finns det en enda linje i migrationspolitiken som regeringen har lyckats hålla konsekvent, undrar Catarina Kärkkäinen.

Så sent som 2016 beslutade regeringen att asylsökande som får avslag på sin ansökan förlorar rätten till boende och dagersättning. ”Vi måste se till att de åker hem igen”, sade migrationsminister Morgan Johansson då. Samma regering avsätter nu totalt 360 miljoner kronor över tre år för att precis samma grupp ska kunna få boende. Det signalerar att det är helt i sin ordning att stanna kvar i landet trots utvisningsbeslut, och betyder dessutom att värdet av att följa de beslut som det offentliga fattar blir ännu mindre. Det kan ju komma nya politiska direktiv i morgon.

Pengarna, 120 miljoner kronor om året i tre år, ska delas ut till ideella organisationer som arbetar mot hemlöshet bland unga ensamkommande. Sex olika organisationer, bland dem Röda korset, Rädda barnen och Stadsmissionen, delar på bidraget. Det är till för personer som har blivit av med sin rätt till boende, exempelvis på grund av utvisningsbeslut. Eller personer som inte kan utvisas på grund av verkställighetshinder. Pengarna ska bland annat gå till att ge personerna härbärge.

Sverige befinner sig i en svår tid av politiska prioriteringar och avvägningar. Varje dag kan man läsa om viktiga verksamheter som går på knäna på grund av resursbrist. Ändå är pengarna inte det största problemet med förslaget – utan den ofattbara ambivalens som Socialdemokraterna och Miljöpartiet uppvisar å Sveriges vägnar. När landet lyfts upp som varnande exempel talar man om skärpningar och förklarar att man ärvde en migrationspolitik som inte var hållbar. När man får kritik för att ha stramat åt på ett håll kompenserar man genom att luckra upp på ett annat.

Det är en principlöshet utan motstycke. Hur migrationspolitiken bör utformas långsiktigt, hur många personer som Sverige bör ta emot eller vilka skäl som bör finnas för beviljade uppehållstillstånd vill man inte svara på. Att personer som inte har rätt att stanna i Sverige ska lämna landet upprepas däremot till förbannelse – till dess att någon ändå väljer att vägra lyda uppmaningen. Då gäller plötsligt andra regler.

För bara två veckor sedan skrev finansminister Magdalena Andersson på sin Facebooksida: ”Vi har stramat upp migrationspolitiken. Vi ska inte ha svängdörrar in i Sverige. Vi måste nu se till att människor som har rätt att stanna i Sverige kommer i arbete och att barnen kommer i skola. De som inte har rätt att stanna i Sverige ska lämna landet.”

Finns det en enda linje i migrationspolitiken som regeringen har lyckats hålla konsekvent? Dessa ständiga omsvängningar måste få ett slut. Migrationspolitiken måste vara förutsägbar, långsiktig och rättssäker. Det betyder, som det brukar heta på politiska, att ett ja måste vara ett ja, och att ett nej måste vara ett nej.

Men regeringen fortsätter att svänga – och med den, Sveriges dörrar.

Catarina Kärkkäinen/SNB

Så sent som 2016 beslutade regeringen att asylsökande som får avslag på sin ansökan förlorar rätten till boende och dagersättning. ”Vi måste se till att de åker hem igen”, sade migrationsminister Morgan Johansson då. Samma regering avsätter nu totalt 360 miljoner kronor över tre år för att precis samma grupp ska kunna få boende. Det signalerar att det är helt i sin ordning att stanna kvar i landet trots utvisningsbeslut, och betyder dessutom att värdet av att följa de beslut som det offentliga fattar blir ännu mindre. Det kan ju komma nya politiska direktiv i morgon.

Pengarna, 120 miljoner kronor om året i tre år, ska delas ut till ideella organisationer som arbetar mot hemlöshet bland unga ensamkommande. Sex olika organisationer, bland dem Röda korset, Rädda barnen och Stadsmissionen, delar på bidraget. Det är till för personer som har blivit av med sin rätt till boende, exempelvis på grund av utvisningsbeslut. Eller personer som inte kan utvisas på grund av verkställighetshinder. Pengarna ska bland annat gå till att ge personerna härbärge.

Sverige befinner sig i en svår tid av politiska prioriteringar och avvägningar. Varje dag kan man läsa om viktiga verksamheter som går på knäna på grund av resursbrist. Ändå är pengarna inte det största problemet med förslaget – utan den ofattbara ambivalens som Socialdemokraterna och Miljöpartiet uppvisar å Sveriges vägnar. När landet lyfts upp som varnande exempel talar man om skärpningar och förklarar att man ärvde en migrationspolitik som inte var hållbar. När man får kritik för att ha stramat åt på ett håll kompenserar man genom att luckra upp på ett annat.

Det är en principlöshet utan motstycke. Hur migrationspolitiken bör utformas långsiktigt, hur många personer som Sverige bör ta emot eller vilka skäl som bör finnas för beviljade uppehållstillstånd vill man inte svara på. Att personer som inte har rätt att stanna i Sverige ska lämna landet upprepas däremot till förbannelse – till dess att någon ändå väljer att vägra lyda uppmaningen. Då gäller plötsligt andra regler.

För bara två veckor sedan skrev finansminister Magdalena Andersson på sin Facebooksida: ”Vi har stramat upp migrationspolitiken. Vi ska inte ha svängdörrar in i Sverige. Vi måste nu se till att människor som har rätt att stanna i Sverige kommer i arbete och att barnen kommer i skola. De som inte har rätt att stanna i Sverige ska lämna landet.”

Finns det en enda linje i migrationspolitiken som regeringen har lyckats hålla konsekvent? Dessa ständiga omsvängningar måste få ett slut. Migrationspolitiken måste vara förutsägbar, långsiktig och rättssäker. Det betyder, som det brukar heta på politiska, att ett ja måste vara ett ja, och att ett nej måste vara ett nej.

Men regeringen fortsätter att svänga – och med den, Sveriges dörrar.

Catarina Kärkkäinen/SNB

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.