2018-02-12 06:00

2018-02-12 06:00

Skenfäktning på Vänsterkongressen

PÅ PLATS: Vänsterpartiets kongress

Inget av det som beslutades om under kongresshelgen i Karlstad kommer att ha någon vidare påverkan på regeringspolitiken. Vänsterpartiets roll som pådrivande stödparti är nämligen över i och med den här mandatperiodens slut.

Det handlade mest om en skenfäktning när kongressombuden förhandlade om och antog partiets valplattform. Hur mycket eller hur lite skulle man avvika från den politik man helst skulle vilja föra för att kunna säga att man är regeringsfähiga? Avskaffade budgetregler och snabbare arbetstidsförkortning eller inte? Det spelar ingen roll. Inget av det kommer att ändå genomföras och Vänsterpartiet kommer ändå inte att sitta i regeringsställning.

Det är med illa dold känsla av att vara försmådd som Jonas Sjöstedt och hans parti konstaterar att Socialdemokraterna hellre vill vara ett mittenparti. Det ger dem öppningar att appellera till vänsterväljare, men det är näppeligen en biljett till Rosenbad. Det är å andra sidan en roll som passar V bättre, för då kan de kosta på sig att vara mer renläriga. Därför var också skenfäktningen rätt onödig, men man måste väl löpa hela mandatperiodens lina ut.

För denna rödgröna samverkan borde man sända en tacksamhetens tanke, inte till Stefan Löfven utan till de räddhågsna allianspartierna, som inte ville regera trots att det finns en icke-socialistisk majoritet i riksdagen. Det är endast på grund av dem som Löfven tvingades släppa in V till samarbetsbordet. Det misstaget kommer de inte att om, så egentligen oavsett hur det går i höstens val så kommer V att förpassas dit där de hör hemma – isolerade ute på vänsterkanten.

Som om det behövdes en bekräftelse på den placeringen så avslutades partikongressen med att ombuden stod upp och sjöng Internationalen för full hals, med knutna nävar i luften. Det ingav en viss obehagskänsla. Visst sjunger även sosseriet den visan, men Vänsterpartiets historia som kommunister och Moskvas lydiga redskap gav det en annan inramning.

En skillnad är dock att dagens Vänsterparti inte riktigt är några stachanoviter. Istället för att hylla arbetet så vill de att folk skall jobba mindre. Sex timmars arbetsdag vill de införa, även om takten inte blir så snabb som vissa önskade. En fullkomligt orealistisk reform som skulle kosta massor med pengar, och det i en situation när vi istället måste jobba mer för att kunna finansiera framtidens välfärd. Samtidigt vill de höja pensionerna. En ekvation som inte går ihop, men å andra sidan har ekonomiska realiteter sällan bekymrat vänstermänniskor.

Kongressen var emellertid en rätt städad tillställning, och några spår av de inre konflikter som finns märktes inte. Det brukar det sällan göra hos några partier. Rossana Dinamarca avtackades utan att man låtsades om hennes utfall mot partiledningen för bara en vecka sedan.

De bakslag som partistyrelsen drabbades av var inte av den digniteten att dess ställning hotades. Förbud mot all vapenexport och plastpåsar, och återförstatliganden av apotek och järnväg kan man leva med. Sådana välregisserade nederlag hör till.

I sitt avslutningstal drömde sig partiledaren Jonas Sjöstedt tillbaka till mitten av 1990-talet då partiet anammade feminismen och sedan fick sitt bästa valresultat någonsin. Uppenbart ett sätt att ta upp kampen med Feministiskt initiativ om de feministiska väljarna. Symptomatiskt nog så nämnde han inte dåvarande partiledaren Gudrun Schyman, som ju nu leder Fi.

Att identitetspolitiken slagit ordentlig rot i partiet är tydligt, och det avspeglade sig allra tydligast i kravet på att SCB skall ta fram uppgifter om etnicitet, hudfärg, religion med mera. Allt i akt och mening att få fram ”jämlikhetsdata” för att motverka diskriminering. Men hur kan det vara så få i partiet som reagerar när man vill rasregistrera människor? Vilka andra regimer har ägnat sig åt sådant? SCB slår själva fast att det är olagligt.

Nej, det vore tryggast och bäst för Sverige om Vänsterpartiet hölls så långt borta från regeringsmakten som möjligt.

Det handlade mest om en skenfäktning när kongressombuden förhandlade om och antog partiets valplattform. Hur mycket eller hur lite skulle man avvika från den politik man helst skulle vilja föra för att kunna säga att man är regeringsfähiga? Avskaffade budgetregler och snabbare arbetstidsförkortning eller inte? Det spelar ingen roll. Inget av det kommer att ändå genomföras och Vänsterpartiet kommer ändå inte att sitta i regeringsställning.

Det är med illa dold känsla av att vara försmådd som Jonas Sjöstedt och hans parti konstaterar att Socialdemokraterna hellre vill vara ett mittenparti. Det ger dem öppningar att appellera till vänsterväljare, men det är näppeligen en biljett till Rosenbad. Det är å andra sidan en roll som passar V bättre, för då kan de kosta på sig att vara mer renläriga. Därför var också skenfäktningen rätt onödig, men man måste väl löpa hela mandatperiodens lina ut.

För denna rödgröna samverkan borde man sända en tacksamhetens tanke, inte till Stefan Löfven utan till de räddhågsna allianspartierna, som inte ville regera trots att det finns en icke-socialistisk majoritet i riksdagen. Det är endast på grund av dem som Löfven tvingades släppa in V till samarbetsbordet. Det misstaget kommer de inte att om, så egentligen oavsett hur det går i höstens val så kommer V att förpassas dit där de hör hemma – isolerade ute på vänsterkanten.

Som om det behövdes en bekräftelse på den placeringen så avslutades partikongressen med att ombuden stod upp och sjöng Internationalen för full hals, med knutna nävar i luften. Det ingav en viss obehagskänsla. Visst sjunger även sosseriet den visan, men Vänsterpartiets historia som kommunister och Moskvas lydiga redskap gav det en annan inramning.

En skillnad är dock att dagens Vänsterparti inte riktigt är några stachanoviter. Istället för att hylla arbetet så vill de att folk skall jobba mindre. Sex timmars arbetsdag vill de införa, även om takten inte blir så snabb som vissa önskade. En fullkomligt orealistisk reform som skulle kosta massor med pengar, och det i en situation när vi istället måste jobba mer för att kunna finansiera framtidens välfärd. Samtidigt vill de höja pensionerna. En ekvation som inte går ihop, men å andra sidan har ekonomiska realiteter sällan bekymrat vänstermänniskor.

Kongressen var emellertid en rätt städad tillställning, och några spår av de inre konflikter som finns märktes inte. Det brukar det sällan göra hos några partier. Rossana Dinamarca avtackades utan att man låtsades om hennes utfall mot partiledningen för bara en vecka sedan.

De bakslag som partistyrelsen drabbades av var inte av den digniteten att dess ställning hotades. Förbud mot all vapenexport och plastpåsar, och återförstatliganden av apotek och järnväg kan man leva med. Sådana välregisserade nederlag hör till.

I sitt avslutningstal drömde sig partiledaren Jonas Sjöstedt tillbaka till mitten av 1990-talet då partiet anammade feminismen och sedan fick sitt bästa valresultat någonsin. Uppenbart ett sätt att ta upp kampen med Feministiskt initiativ om de feministiska väljarna. Symptomatiskt nog så nämnde han inte dåvarande partiledaren Gudrun Schyman, som ju nu leder Fi.

Att identitetspolitiken slagit ordentlig rot i partiet är tydligt, och det avspeglade sig allra tydligast i kravet på att SCB skall ta fram uppgifter om etnicitet, hudfärg, religion med mera. Allt i akt och mening att få fram ”jämlikhetsdata” för att motverka diskriminering. Men hur kan det vara så få i partiet som reagerar när man vill rasregistrera människor? Vilka andra regimer har ägnat sig åt sådant? SCB slår själva fast att det är olagligt.

Nej, det vore tryggast och bäst för Sverige om Vänsterpartiet hölls så långt borta från regeringsmakten som möjligt.

  • Henrik Barvå

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.