2017-11-24 06:00

2017-11-24 06:00

Den urbana jägaren ställer nya krav

Intervju: Torbjörn Larsson

Men de är bara med i en liten del av den stora processen för att bli en jägare och det är en stor utmaning. Ta det här med etik till exempel, säger Torbjörn Larsson.

Svenska Nyhetsbyrån träffade Svenska Jägareförbundets ordförande Torbjörn Larsson för att tala om konflikten mellan stad och land, vargar och den nya jägaren.

Är det rimligt att säga att hanteringen av vargjaktsfrågan har ökat klyftan mellan stad och land?

– Vargjakten satte allting på sin spets. Det är en fråga som blir väldigt definitiv där vargen väl har etablerat sig. Och vid sådana tillfällen ser man var samhället krackelerar. Jag har levt med frågan ganska länge, jag bor i Västmanland sedan många år och blev länsordförande när vi började få stora mängder varg.

Vilka märkte av det först?

– Det var jägarna. Men vi hade rätt svårt att kommunicera vad vi upplevde på ett effektivt sätt. Det handlade mycket om döda jakthundar. Ett tag var ju regionen jag bodde i den kanske mest rovdjurstäta i världen. Det är vi inte just nu, men när man räknar samman varg, lodjur och björn är det där uppe vi ligger. Det är det inte många som vet om. Det är klart att det påverkar dem som bor där. Och när frågan ska bestämmas av människor som inte vet hur det är, skapas problem. EU har exempelvis haft dålig kunskap i frågan, men stort inflytande.

På senare tid har observationerna duggat tätt både norr och söder om Stockholm. Hjälper det att överbrygga klyftan att vargen kryper allt närmare inpå Stockholm?

– Absolut. Det syntes rätt tydligt i spåren efter de här Stockholmsvargarna. Politiker gick ut direkt och sade att de måste skjutas. Sådana frågor har ju diskuterats länge på andra ställen i landet så det är väl bra att de blir upplysta. Sen är det förstås ledsamt om vargarna tar hundar och skrämmer barn.

Många nya jägare kommer just från städerna. Hur ser ni på den här utvecklingen?

– Om man ser till min generation och den före mig så på den tiden blev man ju i princip jägare genom arv och miljö. Man bodde på landsbygden och hade nära anknytning och man var med från unga år och lärde sig jakt. Det tog många, många år. Jag började ju jaga långt innan jag fick använda en bössa. I dag kan du ta jägarexamen på tre dagar. Sedan kan du åka och skjuta en älg.

Och hur skiljer sig den nya, urbana jägaren från det här?

– Många nya jägare kommer ut i skogen, de har senaste utrustningen, snyggaste täckkläderna du kan hitta. De har allt. Och det är givetvis helt okej. Men de är bara med i en liten del av den stora processen för att bli en jägare och det är en stor utmaning. Ta det här med etik till exempel. Många har sett jakt i häftiga scener på YouTube. Det är en väldig skillnad mot jaktens realiteter.

Hur hanterar ni det här?

– Det är en jättestor fråga som vi jobbar med hela tiden. Just utbildning är något som vi diskuterar väldigt mycket. Allt från jägarexamen till skytte och etik. Vi tittar mycket på hur man gör i andra länder. Vi har ett stort nätverk i Europa och vi träffades nyligen ett gäng och talade om hur man blir jägare i olika länder. Jag skulle nog säga att vår utbildning inte har hållit jämna steg med urbaniseringen.

Hur skulle den kunna uppdateras?

– Jag skulle gärna se att nya jägare fick möjlighet att praktisera jakt. Det tror jag är viktigt. Att man inte bara blir en teoretiker som kommer ut och får en ”license to kill”. Det är ju när du har din examen som du börjar lära dig jakt på riktigt. När du kommer ut och får traska runt i en blöt och regnig skog och dra älgar. Jämför med bilkörning, du kan inte hoppa in i en formel ett-bil bara för att du tar körkort, men den förståelsen finns inte riktigt vad gäller jakten. Men det här är ju inte den nya jägarens fel, det är vår uppgift att se till att man förstår detta. Och det är inte helt lätt.

– Många gamla jägare är ju uppväxta med jaktens alla delar. Det är väldigt ovanligt för den nya jägaren. De köper sig en plats i en jaktklubb och det ingår säg tio jakttillfällen. Men de är kanske inte med och röjer pass, förvaltar stammen och tar ansvar för hela kedjan. Det är någon annan som gör det. Detta innebär att jägare har i dag väldigt olika förhållande till jakten. Det ställer nya krav på oss att förmedla hela innebörden av att vara en stolt och kunnig jägare. Och det är en positiv utmaning, ju fler vi blir desto bättre är det naturligtvis.

En annan aktuell fråga är den om pilbågsjakt. Ni har nyligen återigen fattat beslut om att vara för. Kan du förklara varför?

– Det stämmer, vi har flera stämmobeslut på detta. Det var på gång för 10-15 år sedan och nu är det på gång igen. Pilbågsjakten ökar i hela världen. Och tekniskt sett har utvecklingen gått väldigt fort. Numera kan du likställa effektivitet i bågjakt med krutvapen om det hanteras på rätt sätt.

Men det är ju en väldigt annorlunda sorts jakt som ställer helt egna krav.

– Ja, det är den ju. Och förslaget som vi tycker är rimligt är att i grunden ska man ha en jägarexamen och sedan får man skaffa sig en bågjägarexamen ovanpå den. Och du måste göra skjutprovet med den typ av båge du sedan ska jaga med.

Vad finns det för fördelar med bågjakt?

– Det är flera saker. Delvis faktiskt en jämställdhetsaspekt. Från USA vet vi att det är väldigt många kvinnor som vill jaga med båge, de är i majoritet där. Och det verkar bero att det finns ett större inslag av fair play, det kräver mer att jaga med båge helt enkelt och det ger viltet en större chans att klara sig. Det är en stor utmaning att komma tillräckligt nära, man måste lära sig naturen på ett annat sätt, det krävs fler och större färdigheter. Dessutom lämnar du ingenting i djuret. Och undersökningarna i USA visar att det är en viktig sak för många kvinnor, att man inte lämnar något i det som sedan ska ätas.

Ändå finns det ju en kritik mot bågjakten. Var kommer den ifrån?

– Den största kritiken kommer nog från våra egna led. Den bygger dock främst på okunskap om det tekniska. Från vårt håll ser vi ingen anledning att vara emot det så länge som det rent tekniskt kan hålla samma effektivitet som krutvapen, att det dödar och inte riskerar viltets välmående. Sedan är det säkert en del som ser det som en konkurrensnackdel också. Måste vi göra plats för en massa människor som springer runt med pilbågar? Men vi saknar ju inte utrymme och danskarnas erfarenheter visar att det är ganska få som tar bågjägarexamen och ger sig ut och jagar hängivet.

Daniel Persson (SNB)

Svenska Nyhetsbyrån träffade Svenska Jägareförbundets ordförande Torbjörn Larsson för att tala om konflikten mellan stad och land, vargar och den nya jägaren.

Är det rimligt att säga att hanteringen av vargjaktsfrågan har ökat klyftan mellan stad och land?

– Vargjakten satte allting på sin spets. Det är en fråga som blir väldigt definitiv där vargen väl har etablerat sig. Och vid sådana tillfällen ser man var samhället krackelerar. Jag har levt med frågan ganska länge, jag bor i Västmanland sedan många år och blev länsordförande när vi började få stora mängder varg.

Vilka märkte av det först?

– Det var jägarna. Men vi hade rätt svårt att kommunicera vad vi upplevde på ett effektivt sätt. Det handlade mycket om döda jakthundar. Ett tag var ju regionen jag bodde i den kanske mest rovdjurstäta i världen. Det är vi inte just nu, men när man räknar samman varg, lodjur och björn är det där uppe vi ligger. Det är det inte många som vet om. Det är klart att det påverkar dem som bor där. Och när frågan ska bestämmas av människor som inte vet hur det är, skapas problem. EU har exempelvis haft dålig kunskap i frågan, men stort inflytande.

På senare tid har observationerna duggat tätt både norr och söder om Stockholm. Hjälper det att överbrygga klyftan att vargen kryper allt närmare inpå Stockholm?

– Absolut. Det syntes rätt tydligt i spåren efter de här Stockholmsvargarna. Politiker gick ut direkt och sade att de måste skjutas. Sådana frågor har ju diskuterats länge på andra ställen i landet så det är väl bra att de blir upplysta. Sen är det förstås ledsamt om vargarna tar hundar och skrämmer barn.

Många nya jägare kommer just från städerna. Hur ser ni på den här utvecklingen?

– Om man ser till min generation och den före mig så på den tiden blev man ju i princip jägare genom arv och miljö. Man bodde på landsbygden och hade nära anknytning och man var med från unga år och lärde sig jakt. Det tog många, många år. Jag började ju jaga långt innan jag fick använda en bössa. I dag kan du ta jägarexamen på tre dagar. Sedan kan du åka och skjuta en älg.

Och hur skiljer sig den nya, urbana jägaren från det här?

– Många nya jägare kommer ut i skogen, de har senaste utrustningen, snyggaste täckkläderna du kan hitta. De har allt. Och det är givetvis helt okej. Men de är bara med i en liten del av den stora processen för att bli en jägare och det är en stor utmaning. Ta det här med etik till exempel. Många har sett jakt i häftiga scener på YouTube. Det är en väldig skillnad mot jaktens realiteter.

Hur hanterar ni det här?

– Det är en jättestor fråga som vi jobbar med hela tiden. Just utbildning är något som vi diskuterar väldigt mycket. Allt från jägarexamen till skytte och etik. Vi tittar mycket på hur man gör i andra länder. Vi har ett stort nätverk i Europa och vi träffades nyligen ett gäng och talade om hur man blir jägare i olika länder. Jag skulle nog säga att vår utbildning inte har hållit jämna steg med urbaniseringen.

Hur skulle den kunna uppdateras?

– Jag skulle gärna se att nya jägare fick möjlighet att praktisera jakt. Det tror jag är viktigt. Att man inte bara blir en teoretiker som kommer ut och får en ”license to kill”. Det är ju när du har din examen som du börjar lära dig jakt på riktigt. När du kommer ut och får traska runt i en blöt och regnig skog och dra älgar. Jämför med bilkörning, du kan inte hoppa in i en formel ett-bil bara för att du tar körkort, men den förståelsen finns inte riktigt vad gäller jakten. Men det här är ju inte den nya jägarens fel, det är vår uppgift att se till att man förstår detta. Och det är inte helt lätt.

– Många gamla jägare är ju uppväxta med jaktens alla delar. Det är väldigt ovanligt för den nya jägaren. De köper sig en plats i en jaktklubb och det ingår säg tio jakttillfällen. Men de är kanske inte med och röjer pass, förvaltar stammen och tar ansvar för hela kedjan. Det är någon annan som gör det. Detta innebär att jägare har i dag väldigt olika förhållande till jakten. Det ställer nya krav på oss att förmedla hela innebörden av att vara en stolt och kunnig jägare. Och det är en positiv utmaning, ju fler vi blir desto bättre är det naturligtvis.

En annan aktuell fråga är den om pilbågsjakt. Ni har nyligen återigen fattat beslut om att vara för. Kan du förklara varför?

– Det stämmer, vi har flera stämmobeslut på detta. Det var på gång för 10-15 år sedan och nu är det på gång igen. Pilbågsjakten ökar i hela världen. Och tekniskt sett har utvecklingen gått väldigt fort. Numera kan du likställa effektivitet i bågjakt med krutvapen om det hanteras på rätt sätt.

Men det är ju en väldigt annorlunda sorts jakt som ställer helt egna krav.

– Ja, det är den ju. Och förslaget som vi tycker är rimligt är att i grunden ska man ha en jägarexamen och sedan får man skaffa sig en bågjägarexamen ovanpå den. Och du måste göra skjutprovet med den typ av båge du sedan ska jaga med.

Vad finns det för fördelar med bågjakt?

– Det är flera saker. Delvis faktiskt en jämställdhetsaspekt. Från USA vet vi att det är väldigt många kvinnor som vill jaga med båge, de är i majoritet där. Och det verkar bero att det finns ett större inslag av fair play, det kräver mer att jaga med båge helt enkelt och det ger viltet en större chans att klara sig. Det är en stor utmaning att komma tillräckligt nära, man måste lära sig naturen på ett annat sätt, det krävs fler och större färdigheter. Dessutom lämnar du ingenting i djuret. Och undersökningarna i USA visar att det är en viktig sak för många kvinnor, att man inte lämnar något i det som sedan ska ätas.

Ändå finns det ju en kritik mot bågjakten. Var kommer den ifrån?

– Den största kritiken kommer nog från våra egna led. Den bygger dock främst på okunskap om det tekniska. Från vårt håll ser vi ingen anledning att vara emot det så länge som det rent tekniskt kan hålla samma effektivitet som krutvapen, att det dödar och inte riskerar viltets välmående. Sedan är det säkert en del som ser det som en konkurrensnackdel också. Måste vi göra plats för en massa människor som springer runt med pilbågar? Men vi saknar ju inte utrymme och danskarnas erfarenheter visar att det är ganska få som tar bågjägarexamen och ger sig ut och jagar hängivet.

Daniel Persson (SNB)

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.