2017-11-18 06:01

2017-11-18 06:01

Rädslan för att stå själv

Signerat

Men varför var jag rädd? Det var för att jag tror att jag hade varit tvungen att utkämpa den striden själv. Strid är jag inte rädd för, men hur står man sig om ens vänner inte backar upp en, skriver Stefan Olsson.

Humorprogrammet Grotescos minimusikal ”Flyktingkrisen”, som finns att se på SVT Play, handlar om vändningen i flyktingpolitiken. Först var den allmänna uppfattningen att Sverige skulle ta emot så många asylsökanden som möjligt. Men när det blev kris blev det helt om, en tvärvändning. Men som Grotesco så väl beskriver det vara det inte bara politikerna som vände i frågan utan hela befolkningen.

Det nu många frågar sig är hur den allmänna meningen kan svänga på det sättet. Hur kan så många samtidigt byta åsikt? Jag hoppas att en socialantropolog från något annat land kommer och gör en studie om denna händelse. Den svenska konsensuskulturen är ett märkligt fenomen.

När det gäller migrationspolitiken var jag själv en av dem som ändrade uppfattning något tidigare än övriga befolkningen. Inte mycket tidigare, det ska erkännas, men jag förstod i alla fall redan efter valet 2014 att jag nog hade missbedömt frågan. Som aktiv inom Moderaterna var det en kalldusch att inse att Fredrik Reinfeldts politik med öppna hjärtan var det som gjorde att väljare gick till Sverigedemokraterna, och därmed punkterade alliansens regeringsunderlag.

Jag gjorde därför min läxa. Läste på om frågorna och fick se hur illa flyktingpolitiken var skött. Jag insåg därför att här behövdes förändring, för landets skull, för partiets skull och inte minst för flyktingpolitikens skull. Fortsatte vi på den inslagna vägen skulle politiken haverera och SD skulle växa till att bli ett av Sveriges största partier.

Strax efter valet 2014 började jag därför argumentera för en ny flyktingpolitik. Men det var med stor vånda jag tog de första stegen på den vägen. För det var inte säkert att detta skulle tas väl emot. Jag har funderat mycket på vari det farliga i att ha en avvikande mening ligger. Är det vännerna? Familjen? Arbetskamraterna? Det parti jag är aktiv i?

För min del som en skrivande och debatterande person var det rädslan av att bli brunstämplad av andra skribenter i tidningar som Aftonbladet eller Dagens Nyheter. Tänk om någon framstående krönikör där använde sin maktposition för att klämma åt mig? Hänga ut mig som smygfascist?

Jag hade nog överlevt det. Jag har varit med i debatter förr. Men varför var jag rädd? Det var för att jag tror att jag hade varit tvungen att utkämpa den striden själv. Strid är jag inte rädd för, men hur står man sig om ens vänner inte backar upp en? Man kan ju inte veta utgången av en batalj och går det illa vill man åtminstone att ens vänner tackar en för vad man har gjort.

Otryggheten skulle jag därför vilja tillskriva meningsfränder inom det borgerliga Sverige. Ingen särskild identifierbar grupp, utan alla de som jag ändå visste delade min uppfattning men som jag inte visste om de skulle komma till mitt stöd.

Så här i efterhand har jag därför tänkt att nästa gång det uppstår ett lika märkligt konsensustryck som i migrationspolitiken ska jag hjälpa dem som törs sticka ut huvudet. Jag ska vara bättre på att backa upp dem även om de inte har på fötterna i allt de säger. För om jag gör det kanske vi blir fler som hjälper varandra. Elaka motdebattörer kommer alltid att finnas. Försök till brunstämpling kommer att komma. Men man överlever oschyssta attacker om det är så att man har vänner till stöd.

Stefan Olsson

Fil dr i statskunskap och frilansskribent

Humorprogrammet Grotescos minimusikal ”Flyktingkrisen”, som finns att se på SVT Play, handlar om vändningen i flyktingpolitiken. Först var den allmänna uppfattningen att Sverige skulle ta emot så många asylsökanden som möjligt. Men när det blev kris blev det helt om, en tvärvändning. Men som Grotesco så väl beskriver det vara det inte bara politikerna som vände i frågan utan hela befolkningen.

Det nu många frågar sig är hur den allmänna meningen kan svänga på det sättet. Hur kan så många samtidigt byta åsikt? Jag hoppas att en socialantropolog från något annat land kommer och gör en studie om denna händelse. Den svenska konsensuskulturen är ett märkligt fenomen.

När det gäller migrationspolitiken var jag själv en av dem som ändrade uppfattning något tidigare än övriga befolkningen. Inte mycket tidigare, det ska erkännas, men jag förstod i alla fall redan efter valet 2014 att jag nog hade missbedömt frågan. Som aktiv inom Moderaterna var det en kalldusch att inse att Fredrik Reinfeldts politik med öppna hjärtan var det som gjorde att väljare gick till Sverigedemokraterna, och därmed punkterade alliansens regeringsunderlag.

Jag gjorde därför min läxa. Läste på om frågorna och fick se hur illa flyktingpolitiken var skött. Jag insåg därför att här behövdes förändring, för landets skull, för partiets skull och inte minst för flyktingpolitikens skull. Fortsatte vi på den inslagna vägen skulle politiken haverera och SD skulle växa till att bli ett av Sveriges största partier.

Strax efter valet 2014 började jag därför argumentera för en ny flyktingpolitik. Men det var med stor vånda jag tog de första stegen på den vägen. För det var inte säkert att detta skulle tas väl emot. Jag har funderat mycket på vari det farliga i att ha en avvikande mening ligger. Är det vännerna? Familjen? Arbetskamraterna? Det parti jag är aktiv i?

För min del som en skrivande och debatterande person var det rädslan av att bli brunstämplad av andra skribenter i tidningar som Aftonbladet eller Dagens Nyheter. Tänk om någon framstående krönikör där använde sin maktposition för att klämma åt mig? Hänga ut mig som smygfascist?

Jag hade nog överlevt det. Jag har varit med i debatter förr. Men varför var jag rädd? Det var för att jag tror att jag hade varit tvungen att utkämpa den striden själv. Strid är jag inte rädd för, men hur står man sig om ens vänner inte backar upp en? Man kan ju inte veta utgången av en batalj och går det illa vill man åtminstone att ens vänner tackar en för vad man har gjort.

Otryggheten skulle jag därför vilja tillskriva meningsfränder inom det borgerliga Sverige. Ingen särskild identifierbar grupp, utan alla de som jag ändå visste delade min uppfattning men som jag inte visste om de skulle komma till mitt stöd.

Så här i efterhand har jag därför tänkt att nästa gång det uppstår ett lika märkligt konsensustryck som i migrationspolitiken ska jag hjälpa dem som törs sticka ut huvudet. Jag ska vara bättre på att backa upp dem även om de inte har på fötterna i allt de säger. För om jag gör det kanske vi blir fler som hjälper varandra. Elaka motdebattörer kommer alltid att finnas. Försök till brunstämpling kommer att komma. Men man överlever oschyssta attacker om det är så att man har vänner till stöd.

Stefan Olsson

Fil dr i statskunskap och frilansskribent

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.