2017-11-10 06:00

2017-11-10 06:00

Sänk tonläget i debatten

Signerat:

Med 130 000 aktiva politiska medlemmar och 70 000 politiska uppdrag att fördela fortsätter maktkoncentrationen till elitens fördel, skriver Kjell Göthe.

De flesta rikspolitiker är så upptagna av maktspelet för dagen att de inte orkar tänka långsiktigt på att vår demokrati måste utvecklas. Fenomenet har accelererat sedan vi fått ett mångpartisystem. I rikspolitiken tycks heller ingen ha tid att fundera över varför de politiska partierna har tappat sina medlemmar. Så tänker jag när jag läser boken ”Folkstyret i rädslans tid” (Fri Tanke, 2017), skriven av Olle Wästberg och Daniel Lindvall, ordförande respektive huvudsekreterare i statliga Demokratiutredningen, som kom 2016.

Senast jag läste en liknande bok var när Mats Bergstrand, legendarisk redaktör för DN Debatt, gav ut ”Framför lyckta dörrar” (Jure CLN, 2002). I den beskrivs bl a hur Anders Björck (M) under kompakt motstånd, även av de egna, fick till öppna förhör i riksdagens konstitutionsutskott. Det ansågs omöjligt, men blev en viktig riksdagsreform.

Även talmän som Thage G Peterson (S) och Björn von Sydow (S) har ägnat kraft åt hur riksdagen kan vitaliseras och fått gehör för en del förslag. I rädslans tid i Europa är det viktigare än någonsin att ta i frågan på allvar. Ett faktum är att allt fler väljargrupper känner sig bortglömda och att partierna blivit toppstyrda. ”Mycket tyder på att många som känner sig utanför har börjat kanalisera sitt missnöje genom auktoritär populism”, menar Wästberg/Lindvall.

En utredning gjord av Novus i år visar att tre av fyra tillfrågade väljare tycker att politikerna är mer intresserade av makten än av att lösa verkliga politiska problem. Dessutom är de bra på att höja sina löner och förmåner. I början av 1980-talet hade partierna cirka en och en halv miljon medlemmar. I dag är 260 000 svenskar medlemmar i ett riksdagsparti. Av dessa är hälften aktiva och går på möten. Det är katastrofalt låga siffror. Varför tycks ingen bry sig?

Partiledningen, som tappat den folkliga förankring som fanns förr, beslutar bakom stängda dörrar. Avvikande uppfattning tolereras inte. Nya politiker lyfts fram via valberedningar som oftast verkar i slutna rum. Med 130 000 aktiva politiska medlemmar och 70 000 politiska uppdrag att fördela fortsätter maktkoncentrationen till elitens fördel. Nya medlemmar, särskilt de som har egna åsikter, uppfattas lätt som konkurrenter, enligt Wästberg/Lindvall.

Jag har en dröm att det nya tonläge som Ulf Kristersson (M) försöker lansera skall vinna brett gehör. För vi behöver utveckla vår demokrati. Då kan vi inte misstro och skälla på varandra med ett hånleende. Kristersson menar att politikerna bör uppträda som vuxna. Varför inte börja med att under valåret sänka tonläget och koncentrera på fakta. Vantolka inte reflexmässigt vad andra säger eller tycker. Lyft istället fram det egna budskapet.

Det blir förstås mycket svårt att få Jonas Sjöstedt (V) och Gustav Fridolin (MP) med på det och kanske inte så lätt heller att få Stefan Löfven (S) att förstå vikten av det. Rent löjligt blir det när våra politiker vart fjärde år lovar att fullkomligt ösa ut extra miljarder i bidrag till viktiga väljargrupper. Finns det då hopp? Ja, om vi kan utgå från Kristersson, som efterlyser optimism, saklig debatt och ödmjukhet. Magdalena Andersson (S) gjorde tvärtom när hon kallade till presskonferens för att raljera över oppositionspartiernas olika budgetförslag.

För övrigt har vi ett annat problem, en ambassadör på Island som baktalar Sverige och inte vill ha med vår regering att göra. Ändå är han just dess representant. ”Kompisutnämningen” av Håkan Juholt (S) på posten utvecklas rent förfärande.

Kjell Göthe

Politisk krönikör

De flesta rikspolitiker är så upptagna av maktspelet för dagen att de inte orkar tänka långsiktigt på att vår demokrati måste utvecklas. Fenomenet har accelererat sedan vi fått ett mångpartisystem. I rikspolitiken tycks heller ingen ha tid att fundera över varför de politiska partierna har tappat sina medlemmar. Så tänker jag när jag läser boken ”Folkstyret i rädslans tid” (Fri Tanke, 2017), skriven av Olle Wästberg och Daniel Lindvall, ordförande respektive huvudsekreterare i statliga Demokratiutredningen, som kom 2016.

Senast jag läste en liknande bok var när Mats Bergstrand, legendarisk redaktör för DN Debatt, gav ut ”Framför lyckta dörrar” (Jure CLN, 2002). I den beskrivs bl a hur Anders Björck (M) under kompakt motstånd, även av de egna, fick till öppna förhör i riksdagens konstitutionsutskott. Det ansågs omöjligt, men blev en viktig riksdagsreform.

Även talmän som Thage G Peterson (S) och Björn von Sydow (S) har ägnat kraft åt hur riksdagen kan vitaliseras och fått gehör för en del förslag. I rädslans tid i Europa är det viktigare än någonsin att ta i frågan på allvar. Ett faktum är att allt fler väljargrupper känner sig bortglömda och att partierna blivit toppstyrda. ”Mycket tyder på att många som känner sig utanför har börjat kanalisera sitt missnöje genom auktoritär populism”, menar Wästberg/Lindvall.

En utredning gjord av Novus i år visar att tre av fyra tillfrågade väljare tycker att politikerna är mer intresserade av makten än av att lösa verkliga politiska problem. Dessutom är de bra på att höja sina löner och förmåner. I början av 1980-talet hade partierna cirka en och en halv miljon medlemmar. I dag är 260 000 svenskar medlemmar i ett riksdagsparti. Av dessa är hälften aktiva och går på möten. Det är katastrofalt låga siffror. Varför tycks ingen bry sig?

Partiledningen, som tappat den folkliga förankring som fanns förr, beslutar bakom stängda dörrar. Avvikande uppfattning tolereras inte. Nya politiker lyfts fram via valberedningar som oftast verkar i slutna rum. Med 130 000 aktiva politiska medlemmar och 70 000 politiska uppdrag att fördela fortsätter maktkoncentrationen till elitens fördel. Nya medlemmar, särskilt de som har egna åsikter, uppfattas lätt som konkurrenter, enligt Wästberg/Lindvall.

Jag har en dröm att det nya tonläge som Ulf Kristersson (M) försöker lansera skall vinna brett gehör. För vi behöver utveckla vår demokrati. Då kan vi inte misstro och skälla på varandra med ett hånleende. Kristersson menar att politikerna bör uppträda som vuxna. Varför inte börja med att under valåret sänka tonläget och koncentrera på fakta. Vantolka inte reflexmässigt vad andra säger eller tycker. Lyft istället fram det egna budskapet.

Det blir förstås mycket svårt att få Jonas Sjöstedt (V) och Gustav Fridolin (MP) med på det och kanske inte så lätt heller att få Stefan Löfven (S) att förstå vikten av det. Rent löjligt blir det när våra politiker vart fjärde år lovar att fullkomligt ösa ut extra miljarder i bidrag till viktiga väljargrupper. Finns det då hopp? Ja, om vi kan utgå från Kristersson, som efterlyser optimism, saklig debatt och ödmjukhet. Magdalena Andersson (S) gjorde tvärtom när hon kallade till presskonferens för att raljera över oppositionspartiernas olika budgetförslag.

För övrigt har vi ett annat problem, en ambassadör på Island som baktalar Sverige och inte vill ha med vår regering att göra. Ändå är han just dess representant. ”Kompisutnämningen” av Håkan Juholt (S) på posten utvecklas rent förfärande.

Kjell Göthe

Politisk krönikör

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.