2017-09-15 06:00

2017-09-15 06:00

Osund politisering av kyrkan

SIGNERAT

Såväl partipolitiseringen som den allmänna slagsidan åt vänster är djupt olycklig för Svenska kyrkan, som nu går till val.

På söndag är det dags för kyrkoval igen. I alla fall för de som är medlemmar i Svenska kyrkan. Sedan några år är jag inte längre det och har därför tvekat om jag skall bry mig om att ens kommentera det. Å andra sidan är jag inte norsk medborgare heller, men det blev ändå en ledare om det norska valet tidigare i veckan.

Bara det faktum att vi har politiska val till olika församlingar i kyrkan känns rätt udda. Det tyckte jag redan när jag var medlem och också röstade i kyrkovalen. Religion och trosfrågor är något som politiken borde hålla sig borta ifrån. Men vår långa statskyrkotradition har förstås gjort det omöjligt. Inte ens den formella skilsmässan har förmått minska på politiseringen. De vanliga politiska partierna ställer fortfarande upp, en del av dem lite nödtorftigt förklädda.

Visst går det att förstå att man inte så lätt vill släppa taget, särskilt inte som andra gärna hänger kvar. Den politiska vänstern brukar aldrig ha några skrupler om att försöka nå inflytande på alla möjliga och omöjliga sätt. Kyrkan blir för dem ännu en arena. Om en mer principfast borgerlighet, som kanske egentligen ogillar det politiska inflytandet, då lämnar så öppnas fältet fritt för vänsterns aktivister. Men partipolitiken i kyrkan är egentligen enligt mitt förmenande en styggelse.

Jag är medveten om att det finns andra, icke-partipolitiska partier i kyrkovalet, men det förtar inte otillbörliga inflytande som de andra partierna utövar. Sedan verkar det många gånger svårt att veta vad dessa opolitiska kandidater alltid står för.

Tyvärr sträcker sig politiseringen av Svenska kyrkan långt utanför de politiskt valda församlingarna. Den visar sig i kyrkoledningens alltför många politiska utspel med slagsida åt vänster, eller när exempelvis biskop Eva Brunne i Stockholm twittrade till stöd för statsminister Löfven i somras. Denna vänstervridnings bakgrund har förtjänstfullt redogjorts för av Johan Sundeen i boken 68-kyrkan. Det skall erkännas att ute i många vanliga församlingar så går arbetet vidare ändå, utan alla politiska övertoner, och jag hyser stor beundran för alla de som kämpar på i vardagens kyrkliga arbete.

Men för mig blev det inte tillräckligt att hävda att kyrkan är en trosgemenskap och inte en åsiktsgemenskap. Jag är kristen men blev gradvis mer och mer obekväm med kyrkans politiska slagsida. Det blev till slut för mycket. Någon gång kanske jag träder åter, men det återstår en del för kyrkan att bevisa innan det kan bli aktuellt.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

På söndag är det dags för kyrkoval igen. I alla fall för de som är medlemmar i Svenska kyrkan. Sedan några år är jag inte längre det och har därför tvekat om jag skall bry mig om att ens kommentera det. Å andra sidan är jag inte norsk medborgare heller, men det blev ändå en ledare om det norska valet tidigare i veckan.

Bara det faktum att vi har politiska val till olika församlingar i kyrkan känns rätt udda. Det tyckte jag redan när jag var medlem och också röstade i kyrkovalen. Religion och trosfrågor är något som politiken borde hålla sig borta ifrån. Men vår långa statskyrkotradition har förstås gjort det omöjligt. Inte ens den formella skilsmässan har förmått minska på politiseringen. De vanliga politiska partierna ställer fortfarande upp, en del av dem lite nödtorftigt förklädda.

Visst går det att förstå att man inte så lätt vill släppa taget, särskilt inte som andra gärna hänger kvar. Den politiska vänstern brukar aldrig ha några skrupler om att försöka nå inflytande på alla möjliga och omöjliga sätt. Kyrkan blir för dem ännu en arena. Om en mer principfast borgerlighet, som kanske egentligen ogillar det politiska inflytandet, då lämnar så öppnas fältet fritt för vänsterns aktivister. Men partipolitiken i kyrkan är egentligen enligt mitt förmenande en styggelse.

Jag är medveten om att det finns andra, icke-partipolitiska partier i kyrkovalet, men det förtar inte otillbörliga inflytande som de andra partierna utövar. Sedan verkar det många gånger svårt att veta vad dessa opolitiska kandidater alltid står för.

Tyvärr sträcker sig politiseringen av Svenska kyrkan långt utanför de politiskt valda församlingarna. Den visar sig i kyrkoledningens alltför många politiska utspel med slagsida åt vänster, eller när exempelvis biskop Eva Brunne i Stockholm twittrade till stöd för statsminister Löfven i somras. Denna vänstervridnings bakgrund har förtjänstfullt redogjorts för av Johan Sundeen i boken 68-kyrkan. Det skall erkännas att ute i många vanliga församlingar så går arbetet vidare ändå, utan alla politiska övertoner, och jag hyser stor beundran för alla de som kämpar på i vardagens kyrkliga arbete.

Men för mig blev det inte tillräckligt att hävda att kyrkan är en trosgemenskap och inte en åsiktsgemenskap. Jag är kristen men blev gradvis mer och mer obekväm med kyrkans politiska slagsida. Det blev till slut för mycket. Någon gång kanske jag träder åter, men det återstår en del för kyrkan att bevisa innan det kan bli aktuellt.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.