2017-08-26 06:00

2017-08-26 06:00

Staten smälter ned vårt kulturarv

Signerat:

De gamla föremålen är vår enda källa till kunskap om de epoker som saknar skriftliga källor. Förlorade föremål kan inte återskapas, skriver Lars Anders Johansson.

När jag var yngre ville jag bli arkeolog. Jag älskade tanken på att ur jorden gräva fram lämningar från människor och kulturer som funnits långt före oss. Att genom fynd bidra till att skapa ny kunskap om det förflutna och på så sätt också hjälpa förståelsen av vår egen kultur och hur världen har blivit som den är.

Därför tar jag det nästan personligt när jag läser Ola Wongs skildring i Svenska Dagbladet av hur svenska myndigheter, det vill säga länsstyrelser och Riksantikvarieämbetet, uppmanar arkeologer att destruera fornfynd vid utgrävningar, till exempel amulettringar från järnåldern. Tidigare sparades så gott som alla sådana fynd, men enligt den nya tidens anda skall man spara så lite som möjligt från utgrävningarna, av kostnadsskäl.

Man hade kunnat tänka sig att de föremål som staten inte längre anser sig ha råd att ta tillvara kunde auktioneras ut, så att staten kunde tjäna sig en hacka (och därmed ha råd att bevara fler föremål) och föremålen förhoppningsvis ha tagits om hand av någon entusiast som bättre förstått deras värde.

Man hade också kunnat tänka sig att de kunde skänkas till skolor och universitet, som då kunnat stoltsera med äkta fornfynd i sin undervisning. Ett tredje alternativ är att fynden, som i samband med upptäckt automatiskt blir statlig egendom, återbördades till ägaren av marken där de hittats.

Istället skickas de till metallåtervinningen. Anledningen är att Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna inte vill se att det uppstår en marknad för fornfynd som skulle leda till att lycksökare gav sig ut i markerna med metalldetektorer. Tydligen anses det vara ett större problem än att kulturarvet smälts ned och går förlorat för alltid. Argumentet är dessutom rent felaktigt eftersom en ökad tillgång till fornfynd skulle minska andrahandsvärdet och således risken för plundrare.

De gamla föremålen är vår enda källa till kunskap om de epoker som saknar skriftliga källor. Förlorade föremål kan inte återskapas. Att staten aktivt medverkar till att sådana lämningar förstörs är en skandal. Totalitära ideologier har i alla tider strävat efter att skriva om historien så att den passar de egna syftena. För att underlätta har man utplånat spåren efter den verkliga historien Under Kulturrevolutionen i Kina försökte man få bort allt gammalt för att få in det nya och mängder med antika föremål och kulturvärden förstördes och gick förlorade för evigt.

I Afghanistan sprängde talibanerna uråldriga Buddhastatyer för att utplåna spåren av en kultur större än deras egen och på senare år har vi kunnat se chockerande videoklipp av IS-terrorister som slår sönder fornfynd i erövrade städer.

Men även i Sverige har kulturarvet länge varit satt på undantag. Samma häxbrygd av kulturradikalt historieförakt och missriktad marknadsrationalism som utplånade de svenska städerna då politiker och stadsplanerare beredde plats åt motortrafikleder och Domusvaruhus håller i dag på att beröva oss oersättliga fynd från det förflutna. Staten har blivit kulturarvets fiende i en tid när kunskaper om historien ter sig angelägnare än på länge. (SNB)

Lars Anders Johansson

Poet, musiker och journalist. Ansvarig för kulturfrågor vid tankesmedjan Timbro

När jag var yngre ville jag bli arkeolog. Jag älskade tanken på att ur jorden gräva fram lämningar från människor och kulturer som funnits långt före oss. Att genom fynd bidra till att skapa ny kunskap om det förflutna och på så sätt också hjälpa förståelsen av vår egen kultur och hur världen har blivit som den är.

Därför tar jag det nästan personligt när jag läser Ola Wongs skildring i Svenska Dagbladet av hur svenska myndigheter, det vill säga länsstyrelser och Riksantikvarieämbetet, uppmanar arkeologer att destruera fornfynd vid utgrävningar, till exempel amulettringar från järnåldern. Tidigare sparades så gott som alla sådana fynd, men enligt den nya tidens anda skall man spara så lite som möjligt från utgrävningarna, av kostnadsskäl.

Man hade kunnat tänka sig att de föremål som staten inte längre anser sig ha råd att ta tillvara kunde auktioneras ut, så att staten kunde tjäna sig en hacka (och därmed ha råd att bevara fler föremål) och föremålen förhoppningsvis ha tagits om hand av någon entusiast som bättre förstått deras värde.

Man hade också kunnat tänka sig att de kunde skänkas till skolor och universitet, som då kunnat stoltsera med äkta fornfynd i sin undervisning. Ett tredje alternativ är att fynden, som i samband med upptäckt automatiskt blir statlig egendom, återbördades till ägaren av marken där de hittats.

Istället skickas de till metallåtervinningen. Anledningen är att Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna inte vill se att det uppstår en marknad för fornfynd som skulle leda till att lycksökare gav sig ut i markerna med metalldetektorer. Tydligen anses det vara ett större problem än att kulturarvet smälts ned och går förlorat för alltid. Argumentet är dessutom rent felaktigt eftersom en ökad tillgång till fornfynd skulle minska andrahandsvärdet och således risken för plundrare.

De gamla föremålen är vår enda källa till kunskap om de epoker som saknar skriftliga källor. Förlorade föremål kan inte återskapas. Att staten aktivt medverkar till att sådana lämningar förstörs är en skandal. Totalitära ideologier har i alla tider strävat efter att skriva om historien så att den passar de egna syftena. För att underlätta har man utplånat spåren efter den verkliga historien Under Kulturrevolutionen i Kina försökte man få bort allt gammalt för att få in det nya och mängder med antika föremål och kulturvärden förstördes och gick förlorade för evigt.

I Afghanistan sprängde talibanerna uråldriga Buddhastatyer för att utplåna spåren av en kultur större än deras egen och på senare år har vi kunnat se chockerande videoklipp av IS-terrorister som slår sönder fornfynd i erövrade städer.

Men även i Sverige har kulturarvet länge varit satt på undantag. Samma häxbrygd av kulturradikalt historieförakt och missriktad marknadsrationalism som utplånade de svenska städerna då politiker och stadsplanerare beredde plats åt motortrafikleder och Domusvaruhus håller i dag på att beröva oss oersättliga fynd från det förflutna. Staten har blivit kulturarvets fiende i en tid när kunskaper om historien ter sig angelägnare än på länge. (SNB)

Lars Anders Johansson

Poet, musiker och journalist. Ansvarig för kulturfrågor vid tankesmedjan Timbro

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.