2017-06-07 06:00

2017-06-07 06:00

Sverige är ett fantastiskt jaktland

Intervju: Bo Sköld

Det rör sig ju inte om myndighetsutövning utan om bidrag. 1938 skapade man den här grunden för att Svenska jägareförbundet skulle organisera och leda delar av jakten, säger Bo Sköld.

Svenska Nyhetsbyrån har träffat Svenska jägareförbundets generalsekreterare Bo Sköld för att diskutera frågor som förbundet medlemmar.

Vi börjar med helikopterperspektivet. Hur är Sverige som jaktland?

– Fantastiskt, det måste man säga. I södra Sverige har vi fältviltet och den typen av jakt, det kan man säga är ganska likt den danska jakten. Man kan gå med hundarna och jaga på ett bra sätt. Kommer man lite längre norrut, men också i Skåne, så tillkommer älgjakten. Sedan blir det mer och mer klövviltsjakt. Någonstans vid Dalälven tar älgen över totalt. Det är en mycket traditionsrik jakt. Längst i norr har vi ripjakten och längs hela kusten fågeljakten och till viss del skyddsjakt på säl. Vi har nog aldrig haft en så variationsrik viltstam som vi har haft i dag.

Vad anser ni om storleken på älgstammen i dag? Från skogsbrukarhåll hörs ofta att den ligger lite väl högt.

– På sina håll blir det stora betesskador lokalt, det är bara att konstatera. Hela älgförvaltningen är organiserad utifrån den målkonflikt som finns. Det handlar om att effektivt producera skog och samtidigt avväga det mot en kvalitativ älgstam. Det är en balansakt som kräver samverkan och ömsesidig respekt.

Det allmänna uppdraget är ju väldigt kostnadseffektivt, men det anförs ibland att det skulle vara olämpligt att lägga ut detta på en organisation. Varför anser ni att det är rätt att göra som man gör nu?

– Det rör sig ju inte om myndighetsutövning utan om bidrag. 1938 skapade man den här grunden för att Svenska jägareförbundet skulle organisera och leda delar av jakten. Och för det får vi bidrag, precis som stora delar av civilsamhällets övriga organisationer. Och det har nog varit det starkaste handslaget man har kunnat göra mellan staten och en ideell organisation. Det har skapat ett otroligt ideellt engagemang inom jägarkåren. Sedan kan man förstås ha synpunkter på konstruktionen att man betalar själv för att sedan få tillbaka delar av det.

Hur länge finns det allmänna uppdraget kvar då? Ledande miljöpartister vill ju ta ifrån er det och EU-kommissionen väntas pröva om det är förenligt med lagen om offentlig upphandling.

– Enligt vår uppfattning, och vi har tagit in juridisk expertis för att reda ut det här, är det ganska uppenbart att det är ett vanligt bidrag eftersom staten inte köper några tjänster utan ger bidrag till ideell verksamhet som är värd att stödja. Det är en viktig punkt, annars riskerar det här att drabba stora delar av Folkrörelsesverige. Därför hoppas vi att regeringen sätter ned foten i frågan.

Vari består hotet mot övriga folkrörelser?

– Väljer man att säga att just det här bidraget skulle vara fråga för upphandling kommer troligen andra liknande former av bidrag också att ifrågasättas. Det är många tiotals miljarder kronor i bidrag som kan bli påverkade om man slår in på den vägen.

EU:s nya vapendirektiv väntar nu på att implementeras. Det är ju inte alla medlemmar som har varit riktigt förtjusta i det för att uttrycka sig milt. Hur ställer sig SJF till den här processen?

– Orsaken till att man tog tag i den här frågan var terrordådet i Paris. Och det är egentligen inte ett giltigt skäl eftersom det här rör den inre marknaden. Däremot har man sett problem i andra länder i EU där det saknas vettiga regler för bland annat förvaring. Egentligen uppfyller Sverige redan kraven som nu har ställts. Den konsekvensanalysen borde man ha gjort redan innan.

– Det finns alltid en risk när man kommer till implementeringen. Sverige är ett land som är väldigt duktigt på att överimplementera de beslut som EU fattar. Vi har varit väldigt tydliga mot inrikesministern att vi förväntar oss att få vara del i den här processen. Det är dessutom en rätt kort tid, 1,5 år inom vilket ny lagstiftning ska vara klar. Det ställer ännu högre krav på processen eftersom det kommer att vara svårt att hinna med ett tillfredsställande remissförfarande. Vi har faktiskt fått ett väldigt positivt svar från inrikesministern. Vi ska få vara med. Så långt allt väl helt enkelt.

En nära besläktad fråga är den om vapenlicenser och handläggningstider vilket ju är en av de offentliga uppgifter som kanske fungerar allra sämst.

– I olika delar av landet åtminstone, ja. Det här vi faktiskt lyft upp i den här implementeringsprocessen. Det känns som att man bejakar det, att man vill förenkla och underlätta åtminstone när man redan har vapen. Det känns som en positiv signal. Sen är det också så att Polisen håller på att ställa och kanske i vissa fall har viktigare frågor just nu. Men det här måste hanteras och det ganska snabbt.

Ni har talat eller skrivit en hel del på senare tid om att markägare och jägare har mycket gemensamt. Vad är det ni menar med det?

– Ofta är det ju samma personer. Tittar man till exempel inom LRF så kommer man att se att många är både jägare och lant- eller skogsbrukare. Det är en naturlig kombination. Och där finns en grund, man är intresserad av att bruka naturen på ett hållbart sätt så att också kommande generationer ska ha glädje av den. Jakten är likadan, man skördar av överflödet.

– Sedan är det ju så att i dag maximerar man ytan både vad gäller lant- och skogsbruket vilket innebär att man får lokala konfliktytor i gränslandet mellan brukarna och viltet. Tyvärr är det ofta är olika typer av markägare. Den ena vill maximera sin typ av brukande och det kan vara exempelvis spannmål, och så har du grannen som kör både lite viltbruk, lite skogsbruk och lite jordbruk och kanske maximerar viltet. Då bäddar det för konflikt. Men det är egentligen en konflikt mellan markägare. De bör lösas med samarbete snarare än med lagar och paragrafer, för annars kommer vi att få lösningar som inte passar stora delar av landet.

Det här syntes ju tydligt i utfordringsfrågan där ni ju nådde viss framgång och undvek ett totalt förbud.

– Jag tror egentligen inte att någon vill lösa det här lagstiftningsvägen. Däremot måste såväl jägare i det här fallet som markägare vara tydliga med att det ju är någon som säljer det här som sätts ut. Ofta en markägare. Och jägarna måste ta ansvaret när man jagar på marken. Det här borde egentligen kunna regleras i jaktarrendena. Det finns möjligheter för det. Trots att verktygen blir fler, viltförvaltningsdelegationer, älgskötselområden och så vidare, så får man nog acceptera att det alltid kommer att finnas vissa konflikter. Även om vi har en gemensam samsyn kring mycket.

En annan fråga som engagerar är ju vargförvaltningen. Den har ju kommit att handla väldigt lite om faktisk licensjakt och mer om rättsprocesser, överklaganden och talerätt för Facebookgrupper. Hur tycker ni att frågan har hanterats?

– Till att börja med får man väl klargöra var förbundet står i frågan. Vi är väl medvetna om att väldigt få eller ingen vill ha varg på sin jaktmark. Det påverkar så pass mycket för bland annat hundarna. Men nu har riksdagen tagit beslut på att vi ska ha frilevande varg. Då säger vi att det ska vara så få som möjligt och det får inte vara för hög förtätning för då påverkas området för mycket. När det gäller den juridiska processen kan man väl säga att det bygger på EU:s art- och habitatdirektiv som i grunden borde vara mer flexibelt än den svenska lagstiftningen är. Här måste man hitta en lösning som innebär att när det finns en gynnsam bevarandestatus så ska vargen kunna jagas.

– Backar man till den senaste domen i Högsta förvaltningsdomstolen, 30 december, kan man konstatera att det är en väldigt tydlig dom. Den säger att det är proportionerligt, vi följer alla strikta regler och det har en socioekonomisk effekt. Det var en tydlig dom och ett bra beslut. Jag hoppas att den innebär att vi kan komma igång med en normaliserad vargförvaltning snart.

Jägare har traditionellt varit bland landets mest laglydiga medborgare eftersom den som bryter mot lagen riskerar att bli av med sina vapen. I en ny kammarrättsdom slås fast att en jägare får behålla sina vapen trots skattebrott och trafikbrott. Finns det en risk att en sådan utveckling skadar förtroendet för jägarkåren?

– Allting i dagens samhälle som kan hänföras till en viss intressegrupp kan skada den gruppen. Oavsett om det är tillit eller lagar och paragrafer. Men medvetandegraden om detta hos jägarkåren är högre i dag än den har varit tidigare. Det som har överraskat oss, vi hade en jättestor process i organisationen där vi skulle söka framtida mål och göra omvärldsanalyser och allt det där som man alltid gör. En av de saker som lyftes tydligt i vår egen organisation var önskemålet om att få tydligare hjälp med etikfrågorna. Och det har ju just att göra med att samhället har förändrats i och med en kraftig urbanisering och att förståelsen för det som man förr tyckte var normalt har minskat. (SNB)

Daniel Persson

Svenska Nyhetsbyrån har träffat Svenska jägareförbundets generalsekreterare Bo Sköld för att diskutera frågor som förbundet medlemmar.

Vi börjar med helikopterperspektivet. Hur är Sverige som jaktland?

– Fantastiskt, det måste man säga. I södra Sverige har vi fältviltet och den typen av jakt, det kan man säga är ganska likt den danska jakten. Man kan gå med hundarna och jaga på ett bra sätt. Kommer man lite längre norrut, men också i Skåne, så tillkommer älgjakten. Sedan blir det mer och mer klövviltsjakt. Någonstans vid Dalälven tar älgen över totalt. Det är en mycket traditionsrik jakt. Längst i norr har vi ripjakten och längs hela kusten fågeljakten och till viss del skyddsjakt på säl. Vi har nog aldrig haft en så variationsrik viltstam som vi har haft i dag.

Vad anser ni om storleken på älgstammen i dag? Från skogsbrukarhåll hörs ofta att den ligger lite väl högt.

– På sina håll blir det stora betesskador lokalt, det är bara att konstatera. Hela älgförvaltningen är organiserad utifrån den målkonflikt som finns. Det handlar om att effektivt producera skog och samtidigt avväga det mot en kvalitativ älgstam. Det är en balansakt som kräver samverkan och ömsesidig respekt.

Det allmänna uppdraget är ju väldigt kostnadseffektivt, men det anförs ibland att det skulle vara olämpligt att lägga ut detta på en organisation. Varför anser ni att det är rätt att göra som man gör nu?

– Det rör sig ju inte om myndighetsutövning utan om bidrag. 1938 skapade man den här grunden för att Svenska jägareförbundet skulle organisera och leda delar av jakten. Och för det får vi bidrag, precis som stora delar av civilsamhällets övriga organisationer. Och det har nog varit det starkaste handslaget man har kunnat göra mellan staten och en ideell organisation. Det har skapat ett otroligt ideellt engagemang inom jägarkåren. Sedan kan man förstås ha synpunkter på konstruktionen att man betalar själv för att sedan få tillbaka delar av det.

Hur länge finns det allmänna uppdraget kvar då? Ledande miljöpartister vill ju ta ifrån er det och EU-kommissionen väntas pröva om det är förenligt med lagen om offentlig upphandling.

– Enligt vår uppfattning, och vi har tagit in juridisk expertis för att reda ut det här, är det ganska uppenbart att det är ett vanligt bidrag eftersom staten inte köper några tjänster utan ger bidrag till ideell verksamhet som är värd att stödja. Det är en viktig punkt, annars riskerar det här att drabba stora delar av Folkrörelsesverige. Därför hoppas vi att regeringen sätter ned foten i frågan.

Vari består hotet mot övriga folkrörelser?

– Väljer man att säga att just det här bidraget skulle vara fråga för upphandling kommer troligen andra liknande former av bidrag också att ifrågasättas. Det är många tiotals miljarder kronor i bidrag som kan bli påverkade om man slår in på den vägen.

EU:s nya vapendirektiv väntar nu på att implementeras. Det är ju inte alla medlemmar som har varit riktigt förtjusta i det för att uttrycka sig milt. Hur ställer sig SJF till den här processen?

– Orsaken till att man tog tag i den här frågan var terrordådet i Paris. Och det är egentligen inte ett giltigt skäl eftersom det här rör den inre marknaden. Däremot har man sett problem i andra länder i EU där det saknas vettiga regler för bland annat förvaring. Egentligen uppfyller Sverige redan kraven som nu har ställts. Den konsekvensanalysen borde man ha gjort redan innan.

– Det finns alltid en risk när man kommer till implementeringen. Sverige är ett land som är väldigt duktigt på att överimplementera de beslut som EU fattar. Vi har varit väldigt tydliga mot inrikesministern att vi förväntar oss att få vara del i den här processen. Det är dessutom en rätt kort tid, 1,5 år inom vilket ny lagstiftning ska vara klar. Det ställer ännu högre krav på processen eftersom det kommer att vara svårt att hinna med ett tillfredsställande remissförfarande. Vi har faktiskt fått ett väldigt positivt svar från inrikesministern. Vi ska få vara med. Så långt allt väl helt enkelt.

En nära besläktad fråga är den om vapenlicenser och handläggningstider vilket ju är en av de offentliga uppgifter som kanske fungerar allra sämst.

– I olika delar av landet åtminstone, ja. Det här vi faktiskt lyft upp i den här implementeringsprocessen. Det känns som att man bejakar det, att man vill förenkla och underlätta åtminstone när man redan har vapen. Det känns som en positiv signal. Sen är det också så att Polisen håller på att ställa och kanske i vissa fall har viktigare frågor just nu. Men det här måste hanteras och det ganska snabbt.

Ni har talat eller skrivit en hel del på senare tid om att markägare och jägare har mycket gemensamt. Vad är det ni menar med det?

– Ofta är det ju samma personer. Tittar man till exempel inom LRF så kommer man att se att många är både jägare och lant- eller skogsbrukare. Det är en naturlig kombination. Och där finns en grund, man är intresserad av att bruka naturen på ett hållbart sätt så att också kommande generationer ska ha glädje av den. Jakten är likadan, man skördar av överflödet.

– Sedan är det ju så att i dag maximerar man ytan både vad gäller lant- och skogsbruket vilket innebär att man får lokala konfliktytor i gränslandet mellan brukarna och viltet. Tyvärr är det ofta är olika typer av markägare. Den ena vill maximera sin typ av brukande och det kan vara exempelvis spannmål, och så har du grannen som kör både lite viltbruk, lite skogsbruk och lite jordbruk och kanske maximerar viltet. Då bäddar det för konflikt. Men det är egentligen en konflikt mellan markägare. De bör lösas med samarbete snarare än med lagar och paragrafer, för annars kommer vi att få lösningar som inte passar stora delar av landet.

Det här syntes ju tydligt i utfordringsfrågan där ni ju nådde viss framgång och undvek ett totalt förbud.

– Jag tror egentligen inte att någon vill lösa det här lagstiftningsvägen. Däremot måste såväl jägare i det här fallet som markägare vara tydliga med att det ju är någon som säljer det här som sätts ut. Ofta en markägare. Och jägarna måste ta ansvaret när man jagar på marken. Det här borde egentligen kunna regleras i jaktarrendena. Det finns möjligheter för det. Trots att verktygen blir fler, viltförvaltningsdelegationer, älgskötselområden och så vidare, så får man nog acceptera att det alltid kommer att finnas vissa konflikter. Även om vi har en gemensam samsyn kring mycket.

En annan fråga som engagerar är ju vargförvaltningen. Den har ju kommit att handla väldigt lite om faktisk licensjakt och mer om rättsprocesser, överklaganden och talerätt för Facebookgrupper. Hur tycker ni att frågan har hanterats?

– Till att börja med får man väl klargöra var förbundet står i frågan. Vi är väl medvetna om att väldigt få eller ingen vill ha varg på sin jaktmark. Det påverkar så pass mycket för bland annat hundarna. Men nu har riksdagen tagit beslut på att vi ska ha frilevande varg. Då säger vi att det ska vara så få som möjligt och det får inte vara för hög förtätning för då påverkas området för mycket. När det gäller den juridiska processen kan man väl säga att det bygger på EU:s art- och habitatdirektiv som i grunden borde vara mer flexibelt än den svenska lagstiftningen är. Här måste man hitta en lösning som innebär att när det finns en gynnsam bevarandestatus så ska vargen kunna jagas.

– Backar man till den senaste domen i Högsta förvaltningsdomstolen, 30 december, kan man konstatera att det är en väldigt tydlig dom. Den säger att det är proportionerligt, vi följer alla strikta regler och det har en socioekonomisk effekt. Det var en tydlig dom och ett bra beslut. Jag hoppas att den innebär att vi kan komma igång med en normaliserad vargförvaltning snart.

Jägare har traditionellt varit bland landets mest laglydiga medborgare eftersom den som bryter mot lagen riskerar att bli av med sina vapen. I en ny kammarrättsdom slås fast att en jägare får behålla sina vapen trots skattebrott och trafikbrott. Finns det en risk att en sådan utveckling skadar förtroendet för jägarkåren?

– Allting i dagens samhälle som kan hänföras till en viss intressegrupp kan skada den gruppen. Oavsett om det är tillit eller lagar och paragrafer. Men medvetandegraden om detta hos jägarkåren är högre i dag än den har varit tidigare. Det som har överraskat oss, vi hade en jättestor process i organisationen där vi skulle söka framtida mål och göra omvärldsanalyser och allt det där som man alltid gör. En av de saker som lyftes tydligt i vår egen organisation var önskemålet om att få tydligare hjälp med etikfrågorna. Och det har ju just att göra med att samhället har förändrats i och med en kraftig urbanisering och att förståelsen för det som man förr tyckte var normalt har minskat. (SNB)

Daniel Persson

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.