2015-10-09 06:00

2015-10-09 06:00

Bildning – ett livslångt projekt

Signerat:

Äntligen! Dags att sprinta ned till den lokala bokhandlaren och införskaffa ett exemplar av något alster av den senaste nobelpristagaren i litteratur.

Att hänga på hypen kring litteraturpristagaren är ett utmärkt tillfälle att känna sig lite bildad, eller mer bildad än vanligt i en del fall. Några veckor framöver kommer volymer av vitryskan Svetlana Aleksijevitj förhoppningsvis att dyka upp lite här och var, inte minst bland resenärerna på bussar och tåg. Priset föranleder många att ta itu med hennes författarskap och analys av den sovjetiska människan.

Varför inte ta chansen, i bästa fall gillar man det man läser, annars så kan man bättra på sitt så kallade kulturella kapital. Marie Söderqvist Tralau har i sin bok Status, från år 2009, visat att det som ger högst status är att vara allmänbildad – högre status än att tjäna mycket pengar.

Ändå har bildningen, alltså den systematiska, breda kunskapsinhämtningen, mer eller mindre för dess egen skull, behandlats styvmoderligt av utbildningsväsendet och skolpolitikerna. Många inom vänstern får fnatt när det blir tal om kunskapsskola och, värst av allt, en västerländsk litterär kanon. Ingen kunskap är mer värd än någon annan och ingen bok är bättre eller sämre än någon annan – värdet av en bok avgörs helt av betraktarens omdöme och allas åsikt är lika mycket värd.

Därför är det roligt att se vilken stor uppmärksamhet priset i litteratur till Alfred Nobels minne får. Vem som ska få äran att erhålla världens förnämsta litterära utmärkelse avgörs av Svenska Akademins ledamöter. Akademien instiftades av Gustav III år 1786 och på dess 18 stolar sitter professionella smakdomare. (Två stolar är förvisso tillsatta men tomma sedan 1989 på grund av meningsskiljaktigheter kring huruvida Svenska Akademien skulle ställa sig bakom en appell till förmån för författaren Salman Rushdie, som ”dömts” till döden av det religiösa ledarskapet i Iran.) Oerhört provocerande för de som inte anser att konst i någon form kan graderas och bedömas på ett sätt som närmar sig det objektiva.

Det ligger något i att det slutligen är läsaren själv som avgör om Svetlana Aleksijevitjs verk är bra eller inte. Men det hindrar inte att det går att välja ut texter som genom historien fått en stor betydelse. Dessa verk hamnar därför högre upp på listan över böcker man behöver ta till sig för att försöka förstå sin samtid och, kanske ännu viktigare, den kulturella tradition vi lever i. De som vill byta ut Shakespeare i läroböckerna mot någon annan ”som säger mer om vår tid”, eller någon ouppmärksammad minoritet, är fel ute.

Borgerligheten, i en bredare bemärkelse än dagens allianspartier, har tillsammans med den tidiga arbetarrörelsen haft en strävan att systematiskt tillgodogöra sig godbitarna ur det västerländska kulturarvet bit för bit. Dagens borgerlighet, som har mycket lite att göra med lunchsällskapet på stadshotellet i Trosa som de beskrevs i Sven Delblancs romansvit om Hedebyborna, håller på att tappa bort bildningsstävandet. En del menar att dagens borgerlighet snarast definierar en politisk tillhörighet, en intresseorganisation för skattebetalare, snarare än en livsstil och en värdegemenskap.

I den nyligen utkomna antologin Varken bildning eller piano (Timbro) frågar sig redaktören Lars Anders Johansson och sju andra skribenter om borgerligheten vantrivs i kulturen. Mycket tyder på det.

Titeln som är tagen från Harry Martinsons Nässlorna blomma, från 1935, och är en definition av olika typer av medelklass: De med bildning och piano; de med bildning, utan piano; de med piano men utan bildning och slutligen de utan varken bildning eller piano. På femtiotalet var pianot en klassmarkör som visade att innehavaren var i besittning av både kulturellt kapital och pengar. Av titeln på antologin att döma har dagens borgerlighet en brist på både pianon och bildning.

En lustig illustration till detta är företrädarna för alliansregeringens (förhoppningsvis) spelade ”folklighet”. Till exempel så gav regeringen kronprinsessan en platt-tv i födelsedagspresent och listorna på politikernas sommarläsning var förvånansvärt enkla. Precis som om väljarna skulle vilja ledas av företrädare utan någon större bildning. Kunskap är makt heter det ju, men det är tydligen inte kunskaper i humaniora som ger makt i dagens Sverige.

Eftersom skolan är lite rädd för att ”pådyvla” eleverna gamla döda vita mäns uppfattningar så blir bildningsprojektet mer av ett privat livsprojekt. Därför är den årliga rusningen efter årets Nobelpristagare en trevlig och viktig händelse i det att många läser samma verk samtidig, vilket ger läsarna en ”gemensam individuell” upplevelse som man kan diskutera med andra. Tiden att dra i gång höstens bildningsprojekt är inne.

Greger Ekman

Att hänga på hypen kring litteraturpristagaren är ett utmärkt tillfälle att känna sig lite bildad, eller mer bildad än vanligt i en del fall. Några veckor framöver kommer volymer av vitryskan Svetlana Aleksijevitj förhoppningsvis att dyka upp lite här och var, inte minst bland resenärerna på bussar och tåg. Priset föranleder många att ta itu med hennes författarskap och analys av den sovjetiska människan.

Varför inte ta chansen, i bästa fall gillar man det man läser, annars så kan man bättra på sitt så kallade kulturella kapital. Marie Söderqvist Tralau har i sin bok Status, från år 2009, visat att det som ger högst status är att vara allmänbildad – högre status än att tjäna mycket pengar.

Ändå har bildningen, alltså den systematiska, breda kunskapsinhämtningen, mer eller mindre för dess egen skull, behandlats styvmoderligt av utbildningsväsendet och skolpolitikerna. Många inom vänstern får fnatt när det blir tal om kunskapsskola och, värst av allt, en västerländsk litterär kanon. Ingen kunskap är mer värd än någon annan och ingen bok är bättre eller sämre än någon annan – värdet av en bok avgörs helt av betraktarens omdöme och allas åsikt är lika mycket värd.

Därför är det roligt att se vilken stor uppmärksamhet priset i litteratur till Alfred Nobels minne får. Vem som ska få äran att erhålla världens förnämsta litterära utmärkelse avgörs av Svenska Akademins ledamöter. Akademien instiftades av Gustav III år 1786 och på dess 18 stolar sitter professionella smakdomare. (Två stolar är förvisso tillsatta men tomma sedan 1989 på grund av meningsskiljaktigheter kring huruvida Svenska Akademien skulle ställa sig bakom en appell till förmån för författaren Salman Rushdie, som ”dömts” till döden av det religiösa ledarskapet i Iran.) Oerhört provocerande för de som inte anser att konst i någon form kan graderas och bedömas på ett sätt som närmar sig det objektiva.

Det ligger något i att det slutligen är läsaren själv som avgör om Svetlana Aleksijevitjs verk är bra eller inte. Men det hindrar inte att det går att välja ut texter som genom historien fått en stor betydelse. Dessa verk hamnar därför högre upp på listan över böcker man behöver ta till sig för att försöka förstå sin samtid och, kanske ännu viktigare, den kulturella tradition vi lever i. De som vill byta ut Shakespeare i läroböckerna mot någon annan ”som säger mer om vår tid”, eller någon ouppmärksammad minoritet, är fel ute.

Borgerligheten, i en bredare bemärkelse än dagens allianspartier, har tillsammans med den tidiga arbetarrörelsen haft en strävan att systematiskt tillgodogöra sig godbitarna ur det västerländska kulturarvet bit för bit. Dagens borgerlighet, som har mycket lite att göra med lunchsällskapet på stadshotellet i Trosa som de beskrevs i Sven Delblancs romansvit om Hedebyborna, håller på att tappa bort bildningsstävandet. En del menar att dagens borgerlighet snarast definierar en politisk tillhörighet, en intresseorganisation för skattebetalare, snarare än en livsstil och en värdegemenskap.

I den nyligen utkomna antologin Varken bildning eller piano (Timbro) frågar sig redaktören Lars Anders Johansson och sju andra skribenter om borgerligheten vantrivs i kulturen. Mycket tyder på det.

Titeln som är tagen från Harry Martinsons Nässlorna blomma, från 1935, och är en definition av olika typer av medelklass: De med bildning och piano; de med bildning, utan piano; de med piano men utan bildning och slutligen de utan varken bildning eller piano. På femtiotalet var pianot en klassmarkör som visade att innehavaren var i besittning av både kulturellt kapital och pengar. Av titeln på antologin att döma har dagens borgerlighet en brist på både pianon och bildning.

En lustig illustration till detta är företrädarna för alliansregeringens (förhoppningsvis) spelade ”folklighet”. Till exempel så gav regeringen kronprinsessan en platt-tv i födelsedagspresent och listorna på politikernas sommarläsning var förvånansvärt enkla. Precis som om väljarna skulle vilja ledas av företrädare utan någon större bildning. Kunskap är makt heter det ju, men det är tydligen inte kunskaper i humaniora som ger makt i dagens Sverige.

Eftersom skolan är lite rädd för att ”pådyvla” eleverna gamla döda vita mäns uppfattningar så blir bildningsprojektet mer av ett privat livsprojekt. Därför är den årliga rusningen efter årets Nobelpristagare en trevlig och viktig händelse i det att många läser samma verk samtidig, vilket ger läsarna en ”gemensam individuell” upplevelse som man kan diskutera med andra. Tiden att dra i gång höstens bildningsprojekt är inne.

Greger Ekman

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.