2015-08-01 06:01

2015-08-01 06:01

Skev bild av gnosticismen

Replik:

Problemet är bara att hans konceptualisering av antik gnosticism är grovt felaktig och att hans analogi mellan modern politik och gnosticism motverkar sitt syfte, skriver Petter Spjut.

Svar till Balder Jonsson (NWT 25/7)

Som student av tidig kristendom, med särskilt intresse för de så kallade gnostiska rörelserna, var det med spänning som jag läste Balder Jonssons artikel om vår tids vänster och politisk gnosticism. Jonsson vill främja möjligheten till politisk dialog och menar att vissa deltagares ovilja att delta i detta samtal bottnar i en sekteristisk världsåskådning som omöjliggör ett uppbyggligt samtal. Att dialog mellan blocken bör främjas har Jonsson naturligtvis en god poäng i. Problemet är bara att hans konceptualisering av antik gnosticism är grovt felaktig och att hans analogi mellan modern politik och gnosticism motverkar sitt syfte.

En klar forskarmajoritet motsätter sig idag begreppet gnosticism. Som Karen King demonstrerar i sin studie ”What is Gnosticism?” stammar termen nämligen från 1600-talets ideologiska strider mellan protestanter och katoliker. Genom att kalla motståndarens förståelse av kristendomen för gnosticism kunde man kättarförklara denne. Att kalla andra kristna för gnostiker gjorde folk visserligen redan under antiken.

Men som King påpekar var gnostiker aldrig en självbeteckning, utan en etikett man satte på den andre. Vidare menar King och andra ledande forskare, som t ex Ismo Dunderberg, att dessa gnostikers praktiker och föreställningar ligger mycket nära tidiga kristna lärare såsom Origenes och Klemens av Alexandria. Dikotomin mellan kristna och gnostiker håller helt enkelt inte.

Jonssons tre karaktärsdrag för gnosticism är också missvisande. ”En känsla av utanförskap” och upplevelse av att vara främling i en ond verklighet karaktäriserar många minoritetsreligioner och finns i bibelns kanoniska texter såväl i de texter som traditionellt identifierats som gnostiska (se exempelvis 1 Joh 2:15-17). Detsamma kan sägas om ”tro på magi”, som var mycket vanligt under senantiken, då oväntade sjukdomar ofta förstods som verk av demoner (som kunde hållas borta med amuletter eller drivas ut av den som hade anden med sig).

Jonssons tredje karaktärsdrag, ”frigörelse från verkligheten genom att bygga något slags himmelrike på jorden”, är särskilt intressant eftersom det är ovanligt i de texter som traditionellt karaktäriserats som gnostiska. I Johannesapokryfen och Om Världens Ursprung är det först efter att kroppen har lämnat världen som själen kan stiga upp till den andliga sfären. Däremot möter vi en tydligare föreställning om en redan realiserad frälsning i kanoniska texter såsom exempelvis Kol 3:1-4.

Så vad vill Jonsson egentligen uppnå med sin analogi? Att visa på anakronistiska och långsökta paralleller mellan tidig kristendom och modern vänsterpolitik? Knappast. Tar man bort begreppet gnosticism försvinner ju den polemiska slagkraften i inlägget. Det tycks mig snarare som att Jonsson, genom att kalla sina motståndare gnostiker, vill sälla sig till en lång tradition av smutskastning. Och om nu Jonsson verkligen vill främja den politiska dialogen, finns det – vill åtminstone jag påstå – mer konstruktiva sätt att göra detta på.

Petter Spjut

Masterstudent i religionsvetenskap

Svar direkt: Petter Spjuts kritik missar målet. Min beskrivning av politisk gnosticism är en sekulär analogi av den faktiska gnosticismen i Voegelins anda. Vad de religiösa gnostikerna faktiskt trodde faller, liksom 1600-talets religiösa strider och den senantika förståelsen av magi, utanför ämnet. Hade jag velat skriva om det hade jag skrivit om det istället.

Kortfattat: att kristendomen delar gnostikernas utanförskapskänsla skrev jag också men jag menade samtidigt att gnostikerna tog den längre; att kristna också trodde att magi ”fungerade” saknar betydelse för resonemanget; att den politiska gnosticismen vill skapa ett himmelrike på jorden har självfallet mycket lite med den religiösa gnosticismen att göra eftersom den politiska gnosticismen nödvändigtvis är sekulariserad – det är det som är själva poängen.

Spjut slungar retoriskt ut frågan om mitt syfte varit att främja den politiska dialogen. Det har det absolut inte varit. Textens slutsats är nämligen att ingen dialog är möjlig så länge radikalsubjektivistiska, sekulära läror byggda på världsfrånvänd spekulation från början utesluter alla som enligt dem manifesterar den världsliga ondskan (kalla den vad du vill: vithet, manlighet, heteronormativitet) från det politiska samtalet.

Texten är generaliserande, liksom slutsatsen. Det hör till genren. Vad gäller textens polemiska syfte har Spjut helt rätt. Den är polemisk. Det var meningen.

Balder Jonsson

Praktikant från SNB:s skribentskola och ordförande för Föreningen Heimdal i Uppsala

Svar till Balder Jonsson (NWT 25/7)

Som student av tidig kristendom, med särskilt intresse för de så kallade gnostiska rörelserna, var det med spänning som jag läste Balder Jonssons artikel om vår tids vänster och politisk gnosticism. Jonsson vill främja möjligheten till politisk dialog och menar att vissa deltagares ovilja att delta i detta samtal bottnar i en sekteristisk världsåskådning som omöjliggör ett uppbyggligt samtal. Att dialog mellan blocken bör främjas har Jonsson naturligtvis en god poäng i. Problemet är bara att hans konceptualisering av antik gnosticism är grovt felaktig och att hans analogi mellan modern politik och gnosticism motverkar sitt syfte.

En klar forskarmajoritet motsätter sig idag begreppet gnosticism. Som Karen King demonstrerar i sin studie ”What is Gnosticism?” stammar termen nämligen från 1600-talets ideologiska strider mellan protestanter och katoliker. Genom att kalla motståndarens förståelse av kristendomen för gnosticism kunde man kättarförklara denne. Att kalla andra kristna för gnostiker gjorde folk visserligen redan under antiken.

Men som King påpekar var gnostiker aldrig en självbeteckning, utan en etikett man satte på den andre. Vidare menar King och andra ledande forskare, som t ex Ismo Dunderberg, att dessa gnostikers praktiker och föreställningar ligger mycket nära tidiga kristna lärare såsom Origenes och Klemens av Alexandria. Dikotomin mellan kristna och gnostiker håller helt enkelt inte.

Jonssons tre karaktärsdrag för gnosticism är också missvisande. ”En känsla av utanförskap” och upplevelse av att vara främling i en ond verklighet karaktäriserar många minoritetsreligioner och finns i bibelns kanoniska texter såväl i de texter som traditionellt identifierats som gnostiska (se exempelvis 1 Joh 2:15-17). Detsamma kan sägas om ”tro på magi”, som var mycket vanligt under senantiken, då oväntade sjukdomar ofta förstods som verk av demoner (som kunde hållas borta med amuletter eller drivas ut av den som hade anden med sig).

Jonssons tredje karaktärsdrag, ”frigörelse från verkligheten genom att bygga något slags himmelrike på jorden”, är särskilt intressant eftersom det är ovanligt i de texter som traditionellt karaktäriserats som gnostiska. I Johannesapokryfen och Om Världens Ursprung är det först efter att kroppen har lämnat världen som själen kan stiga upp till den andliga sfären. Däremot möter vi en tydligare föreställning om en redan realiserad frälsning i kanoniska texter såsom exempelvis Kol 3:1-4.

Så vad vill Jonsson egentligen uppnå med sin analogi? Att visa på anakronistiska och långsökta paralleller mellan tidig kristendom och modern vänsterpolitik? Knappast. Tar man bort begreppet gnosticism försvinner ju den polemiska slagkraften i inlägget. Det tycks mig snarare som att Jonsson, genom att kalla sina motståndare gnostiker, vill sälla sig till en lång tradition av smutskastning. Och om nu Jonsson verkligen vill främja den politiska dialogen, finns det – vill åtminstone jag påstå – mer konstruktiva sätt att göra detta på.

Petter Spjut

Masterstudent i religionsvetenskap

Svar direkt: Petter Spjuts kritik missar målet. Min beskrivning av politisk gnosticism är en sekulär analogi av den faktiska gnosticismen i Voegelins anda. Vad de religiösa gnostikerna faktiskt trodde faller, liksom 1600-talets religiösa strider och den senantika förståelsen av magi, utanför ämnet. Hade jag velat skriva om det hade jag skrivit om det istället.

Kortfattat: att kristendomen delar gnostikernas utanförskapskänsla skrev jag också men jag menade samtidigt att gnostikerna tog den längre; att kristna också trodde att magi ”fungerade” saknar betydelse för resonemanget; att den politiska gnosticismen vill skapa ett himmelrike på jorden har självfallet mycket lite med den religiösa gnosticismen att göra eftersom den politiska gnosticismen nödvändigtvis är sekulariserad – det är det som är själva poängen.

Spjut slungar retoriskt ut frågan om mitt syfte varit att främja den politiska dialogen. Det har det absolut inte varit. Textens slutsats är nämligen att ingen dialog är möjlig så länge radikalsubjektivistiska, sekulära läror byggda på världsfrånvänd spekulation från början utesluter alla som enligt dem manifesterar den världsliga ondskan (kalla den vad du vill: vithet, manlighet, heteronormativitet) från det politiska samtalet.

Texten är generaliserande, liksom slutsatsen. Det hör till genren. Vad gäller textens polemiska syfte har Spjut helt rätt. Den är polemisk. Det var meningen.

Balder Jonsson

Praktikant från SNB:s skribentskola och ordförande för Föreningen Heimdal i Uppsala

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.