2015-06-19 06:01

2015-06-19 06:01

Varning för tunnelseende

Signerat

Det är skillnad på vad man säger och hur man säger det. Vänstern försöker begränsa vad som får sägas samtidig som de flyttar fram anständighetens gränser för hur de framför sina egna budskap.

Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg har givetvis fått kritik för sin ledarkrönika ”I Sverige är vi rädda för sanningssägare” (30/5). Hennes analys av det offentliga samtalet är träffsäker och korrekt. I övriga nordiska länder kan man vädra faktabaserade åsikter rörande invandringen utan att riskera ett medialt gatlopp.

Det är svårt att förstå varför man skulle våga vandra utanför den svenska åsiktskorridoren. Men det finns trots allt de som tål twitterstormar och andra påhopp. Dahlberg exemplifierar med nationalekonomen tekn dr Tino Sanandaji, SvD:s ledarskribent Per Gudmundson och försvarsforskaren PhD Magnus Ranstorp. Alla tre har synnerligen god kompetens inom sina områden: migrationens ekonomi, våldsbejakande svensk islamism och terrorism. De har också det gemensamt att de har svårt att komma till tals i Sverige. Dahlbergs tes är att vi inte borde vara rädda för att lyssna på vad de har att säga även om de har andra åsikter än rådande ”politiskt korrekta” konsensus.

Att våga påstå att vi skall vårda våra sanningssägare och försöka föra en sansad debatt, mer baserad på fakta än tyckande, var inte oväntat för mycket för Aftonbladets ledarredaktion. Under rubriken ”Tokhögern är inga oberoende experter” (2/6) går AB:s politiska redaktör Karin Pettersson till storms mot Dahlberg. Trots rubriken så innehåller Petterssons resonemang en del ansatser till en seriös diskussion där hon med fakta försöker belägga att Ranstorp faktiskt är omskriven många gånger och att ledarskribenter driver sin politiska linje. Givetvis är texten skriven i den raljanta och förminskande stil som återkommer med viss regelbundenhet på AB:s ledarsida.

Enligt Pettersson var Dahlbergs text en ”klickfiskande ledare som med halvkvädna visor och spekulativ retorik aktiverat hela rasistmobben på nätet”. Dessutom skriven med ett ”språkbruk och otuggade konspirationsteorier /.../ som hämtade direkt från nätets undervegetation”. Det är som bekant inte bara vad man säger och hur man säger det, utan tydligen i allt högre grad vad man får säga. ”Tokhögern” skall bara vara tyst under sina foliehattar och framför allt inte komma dragandes med någon högerforskning. Håller man sig inte inom debattens åsiktsgränser tystas man.

Vem, oberoende eller inte, expert eller inte, vill sticka ut hakan offentligt när man vet vad som väntar? Att varna för våldsbejakande islamism är för identitetsvänstern liktydigt med islamofobi och rasism och säkert också antifeminism (även om det är svårare att etablera ett sådant samband). Allt detta i ett land där man på fullt allvar diskuterar vilka förmåner återvändande IS-terrorister skall ha. Det måste få finnas mer takhöjd i det offentliga rummet. Intoleransen kväver ett meningsfullt meningsutbyte. I ett klimat där varje oförsiktigt uttalande kan utlösa en storm i sociala medier frodas dubbelmoralen. Vad man vågar säga privat och offentligt är olika saker.

Reaktionerna på SVT Sörmlands nyhetsuppläsare Fredrik Ahls uppvärmningssnack innan sändning är intressanta därvidlag. Han trodde inte att han var i sändning och babblade på om allt möjligt, bland annat sa han något om högutbildade invandrare och ”kebabtekniker”. Något han inte sagt om han vetat att han var i sändning. Han hade med all säkerhet inte sjungit och imiterat dialekter heller. Expressen som fångade upp händelsen beskrev det som att de ”slog larm”. Om vad då, kan man undra. Smygrasister på SVT Sörmland?

Nu är det väl få som tror att Ahl skulle vara någon sorts rasist, men uppståndelsen kring teveutsändningen visar ändå hur överspänt tillståndet är det offentliga samtalet. Det ironiska är att de som är mest kränkta och upprörda sällan bryter den så kallade vithetsnormen själva. Istället för att sansat diskutera sakfrågor och statistik får identitetsvänstern diskussionen att handla om huruvida någon ”fiskar i grumliga vatten” eller har en brun agenda. Om de inte kan hindra dissidenter från att tala så kanske de ändå kan avhålla folk från att lyssna.

Välformulerade smädelser har alltid ett visst underhållningsvärde, dessvärre bidrar de oftast inte till en konstruktiv debatt. En debatt som varit betydligt intressantare om den varit mer frimodig och mindre ängslig.

Greger Ekman

Jur kand och skribent

Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg har givetvis fått kritik för sin ledarkrönika ”I Sverige är vi rädda för sanningssägare” (30/5). Hennes analys av det offentliga samtalet är träffsäker och korrekt. I övriga nordiska länder kan man vädra faktabaserade åsikter rörande invandringen utan att riskera ett medialt gatlopp.

Det är svårt att förstå varför man skulle våga vandra utanför den svenska åsiktskorridoren. Men det finns trots allt de som tål twitterstormar och andra påhopp. Dahlberg exemplifierar med nationalekonomen tekn dr Tino Sanandaji, SvD:s ledarskribent Per Gudmundson och försvarsforskaren PhD Magnus Ranstorp. Alla tre har synnerligen god kompetens inom sina områden: migrationens ekonomi, våldsbejakande svensk islamism och terrorism. De har också det gemensamt att de har svårt att komma till tals i Sverige. Dahlbergs tes är att vi inte borde vara rädda för att lyssna på vad de har att säga även om de har andra åsikter än rådande ”politiskt korrekta” konsensus.

Att våga påstå att vi skall vårda våra sanningssägare och försöka föra en sansad debatt, mer baserad på fakta än tyckande, var inte oväntat för mycket för Aftonbladets ledarredaktion. Under rubriken ”Tokhögern är inga oberoende experter” (2/6) går AB:s politiska redaktör Karin Pettersson till storms mot Dahlberg. Trots rubriken så innehåller Petterssons resonemang en del ansatser till en seriös diskussion där hon med fakta försöker belägga att Ranstorp faktiskt är omskriven många gånger och att ledarskribenter driver sin politiska linje. Givetvis är texten skriven i den raljanta och förminskande stil som återkommer med viss regelbundenhet på AB:s ledarsida.

Enligt Pettersson var Dahlbergs text en ”klickfiskande ledare som med halvkvädna visor och spekulativ retorik aktiverat hela rasistmobben på nätet”. Dessutom skriven med ett ”språkbruk och otuggade konspirationsteorier /.../ som hämtade direkt från nätets undervegetation”. Det är som bekant inte bara vad man säger och hur man säger det, utan tydligen i allt högre grad vad man får säga. ”Tokhögern” skall bara vara tyst under sina foliehattar och framför allt inte komma dragandes med någon högerforskning. Håller man sig inte inom debattens åsiktsgränser tystas man.

Vem, oberoende eller inte, expert eller inte, vill sticka ut hakan offentligt när man vet vad som väntar? Att varna för våldsbejakande islamism är för identitetsvänstern liktydigt med islamofobi och rasism och säkert också antifeminism (även om det är svårare att etablera ett sådant samband). Allt detta i ett land där man på fullt allvar diskuterar vilka förmåner återvändande IS-terrorister skall ha. Det måste få finnas mer takhöjd i det offentliga rummet. Intoleransen kväver ett meningsfullt meningsutbyte. I ett klimat där varje oförsiktigt uttalande kan utlösa en storm i sociala medier frodas dubbelmoralen. Vad man vågar säga privat och offentligt är olika saker.

Reaktionerna på SVT Sörmlands nyhetsuppläsare Fredrik Ahls uppvärmningssnack innan sändning är intressanta därvidlag. Han trodde inte att han var i sändning och babblade på om allt möjligt, bland annat sa han något om högutbildade invandrare och ”kebabtekniker”. Något han inte sagt om han vetat att han var i sändning. Han hade med all säkerhet inte sjungit och imiterat dialekter heller. Expressen som fångade upp händelsen beskrev det som att de ”slog larm”. Om vad då, kan man undra. Smygrasister på SVT Sörmland?

Nu är det väl få som tror att Ahl skulle vara någon sorts rasist, men uppståndelsen kring teveutsändningen visar ändå hur överspänt tillståndet är det offentliga samtalet. Det ironiska är att de som är mest kränkta och upprörda sällan bryter den så kallade vithetsnormen själva. Istället för att sansat diskutera sakfrågor och statistik får identitetsvänstern diskussionen att handla om huruvida någon ”fiskar i grumliga vatten” eller har en brun agenda. Om de inte kan hindra dissidenter från att tala så kanske de ändå kan avhålla folk från att lyssna.

Välformulerade smädelser har alltid ett visst underhållningsvärde, dessvärre bidrar de oftast inte till en konstruktiv debatt. En debatt som varit betydligt intressantare om den varit mer frimodig och mindre ängslig.

Greger Ekman

Jur kand och skribent

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.