2015-06-13 06:01

2015-06-13 14:41

Stå upp för tysthetsnormen

Signerat:

I min enfald trodde jag att våra bibliotek självklart var platser där det skulle vara tyst och stilla. Ack, vad jag bedrog mig.

Egentligen borde jag vara rätt luttrad när det gäller svensk kulturdebatt vid det här laget. Icke desto mindre har jag häpnat över den senaste tidens diskussion om hur det är på våra offentliga bibliotek. Och då är jag ändå son till två bibliotekarier, så jag har upplevt det mesta i den här svängen.

Det hela började med två artiklar av Magasinet Neos redaktör Paulina Neuding i Svenska Dagbladet där hon detaljerat redogjort för stök, bråk och våld på bibliotek runt om i landet. I till exempel Hässelby villastad har biblioteket tvingats ändra sina öppettider. I den senaste artikeln (7/6) har hon tagit del av 500 incidentrapporter från de senaste åren bara i Stockholmsområdet. Många bibliotekarier har sedan själva gått ut och vittnat om vad som tyvärr är vardag för många. Minns våren 2011 då vi hade vi ett liknande fall i Sunne där sinnet till slut rann över för kulturchefen Tuula Dajén som slog till en störande pojke över kinden. Förundersökningen om misshandel lades sedan ner.

Det handlar om ungdomsgäng, främst unga killar, som ockuperar lokalerna, för oväsen, vandaliserar, bråkar och ibland till och med stjäl och utsätter andra besökare och personalen för hot och våld. Ibland har väktare fått kallas in. Att den här utvecklingen eskalerat och tolererats är faktiskt stötande, men givet hur ansvariga chefer och andra reagerat efter att debatten tagit fart är det kanske inte så konstigt.

Stockholms stadsbibliotekarie Katti Hoflin verkade i ett svar ha svårt att förstå problemet med att störande ungdomar kom till biblioteket för att mötas. Och att man får acceptera att vissa bibliotek som ligger i vissa mer stökiga områden också är stökiga. Niclas Lindberg, som gubevars är ordförande för Svensk biblioteksförening (och tidigare S-riksdagsman), förfasade sig på twitter över att han utmålats som stolle för att han motsatt sig tysthetsnormen.

Med sådana ledande biblioteksrepresentanter är det inte konstigt att ordningsproblemen på biblioteken inte blir åtgärdade. Istället måste vi självklart slå ett slag för tysthetsnormen. Ett av de grundläggande funktionssätten för ett bibliotek är just lugnet och tystnaden. Det är där du skall kunna finna läs- och studiero, något som är särskilt viktigt för den som inte kan finna det någon annanstans. Exempelvis den studiemotiverade som växer upp i en trångbodd lägenhet i ett annars oroligt område.

Sedan när blev det suspekt och reaktionärt att vilja ha lugn och ro på biblioteken? Göran Greider har till och med talat om ”bibliotekshögern” och i så fall får jag väl sägas tillhöra den. Men varför skall det anses vara vänster och progressivt att tillåta stök och bråk på bibliotek? Det hela ligger väl i linje med den undfallande välviljan att inkludera alla och inte stöta sig med någon. Men man stöter ju bort dem som vill ha lugn och ro!

Fast egentligen borde jag inte förvånas. Under min uppväxt fick jag genom mina bibliotekarieföräldrar till livs hur biblioteken successivt gick från att vara folkbildningsinstitutioner till verktyg för progressiva chefer och politiker med en politisk samhällsförbättraranda. Biblioteken skulle bli ”mötesplatser” och ”allaktivitetshus”. Det utexaminerades bibliotekarier från Ingvar Carlssons nya Bibliotekshögskola i Borås som inte kunde ett dyft om litteratur och som undrade vem den där konstnären ”Pisacco” [sic!] var.

Våra offentliga bibliotek är en av de finaste och bästa kulturinstitutioner som vi har. Där finns mängder med fack- och skönlitteratur för den som vill bildas och utbildas. Men då måste också biblioteken själva tro på sitt uppdrag, och hålla fast vid den norm av tysthet och stillhet som borde vara självklar.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Egentligen borde jag vara rätt luttrad när det gäller svensk kulturdebatt vid det här laget. Icke desto mindre har jag häpnat över den senaste tidens diskussion om hur det är på våra offentliga bibliotek. Och då är jag ändå son till två bibliotekarier, så jag har upplevt det mesta i den här svängen.

Det hela började med två artiklar av Magasinet Neos redaktör Paulina Neuding i Svenska Dagbladet där hon detaljerat redogjort för stök, bråk och våld på bibliotek runt om i landet. I till exempel Hässelby villastad har biblioteket tvingats ändra sina öppettider. I den senaste artikeln (7/6) har hon tagit del av 500 incidentrapporter från de senaste åren bara i Stockholmsområdet. Många bibliotekarier har sedan själva gått ut och vittnat om vad som tyvärr är vardag för många. Minns våren 2011 då vi hade vi ett liknande fall i Sunne där sinnet till slut rann över för kulturchefen Tuula Dajén som slog till en störande pojke över kinden. Förundersökningen om misshandel lades sedan ner.

Det handlar om ungdomsgäng, främst unga killar, som ockuperar lokalerna, för oväsen, vandaliserar, bråkar och ibland till och med stjäl och utsätter andra besökare och personalen för hot och våld. Ibland har väktare fått kallas in. Att den här utvecklingen eskalerat och tolererats är faktiskt stötande, men givet hur ansvariga chefer och andra reagerat efter att debatten tagit fart är det kanske inte så konstigt.

Stockholms stadsbibliotekarie Katti Hoflin verkade i ett svar ha svårt att förstå problemet med att störande ungdomar kom till biblioteket för att mötas. Och att man får acceptera att vissa bibliotek som ligger i vissa mer stökiga områden också är stökiga. Niclas Lindberg, som gubevars är ordförande för Svensk biblioteksförening (och tidigare S-riksdagsman), förfasade sig på twitter över att han utmålats som stolle för att han motsatt sig tysthetsnormen.

Med sådana ledande biblioteksrepresentanter är det inte konstigt att ordningsproblemen på biblioteken inte blir åtgärdade. Istället måste vi självklart slå ett slag för tysthetsnormen. Ett av de grundläggande funktionssätten för ett bibliotek är just lugnet och tystnaden. Det är där du skall kunna finna läs- och studiero, något som är särskilt viktigt för den som inte kan finna det någon annanstans. Exempelvis den studiemotiverade som växer upp i en trångbodd lägenhet i ett annars oroligt område.

Sedan när blev det suspekt och reaktionärt att vilja ha lugn och ro på biblioteken? Göran Greider har till och med talat om ”bibliotekshögern” och i så fall får jag väl sägas tillhöra den. Men varför skall det anses vara vänster och progressivt att tillåta stök och bråk på bibliotek? Det hela ligger väl i linje med den undfallande välviljan att inkludera alla och inte stöta sig med någon. Men man stöter ju bort dem som vill ha lugn och ro!

Fast egentligen borde jag inte förvånas. Under min uppväxt fick jag genom mina bibliotekarieföräldrar till livs hur biblioteken successivt gick från att vara folkbildningsinstitutioner till verktyg för progressiva chefer och politiker med en politisk samhällsförbättraranda. Biblioteken skulle bli ”mötesplatser” och ”allaktivitetshus”. Det utexaminerades bibliotekarier från Ingvar Carlssons nya Bibliotekshögskola i Borås som inte kunde ett dyft om litteratur och som undrade vem den där konstnären ”Pisacco” [sic!] var.

Våra offentliga bibliotek är en av de finaste och bästa kulturinstitutioner som vi har. Där finns mängder med fack- och skönlitteratur för den som vill bildas och utbildas. Men då måste också biblioteken själva tro på sitt uppdrag, och hålla fast vid den norm av tysthet och stillhet som borde vara självklar.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.