2015-03-14 06:01

2015-03-14 06:01

En ensidig svartmålning

Signerat:

Torsdagens Uppdrag Granskning har rört upp känslorna inte bara i Grums utan också ute i många svenska och värmländska landsbygdskommuner.

Det var en nästan entydigt negativ bild av den värmländska brukskommunen som målades upp i tv-reportaget. Det var drogmissbruk, depressioner och självmord – om man nu inte råkade tillhöra de lyckliga som jobbade på Gruvön eller gick på hockeygymnasiet. Ödesmättad scenografi och ett antal tragiska levnadsöden spelades upp.

Det var förstås en överdrivet ensidig svartmålning, men den som genom året följt Uppdrag granskning vet att det är så de arbetar – hårdvinklat. Därför är även jag tveksam när de emellanåt överraskar och belyser någon företeelse som jag tycker är viktig och underbelyst i debatten – som inslaget om den växande antisemitismen för några veckor sedan. Det är med samma skepsis man måste närma sig Grumsreportaget.

De valde helt enkelt bort de bitar som inte passade i den beskrivning de ville frammana. Intervjun med det nya kommunalrådet Leif Haraldsson (S) hade man klippt bort. Men det finns ett annat Grums än ett dimhöljt elände. Med kultur på Sliperiet i Borgvik till exempel. Och alla människor som bor och lever i Grums för att de trivs och inte knarkar ihjäl sig. Visst finns det misär, det vore dumt att förneka, men det gör det överallt, även i Karlstad och i Stockholm. Nu har kommunen anmält inslaget till Granskningsnämnden.

Dock, Grums passar inte alla och utflyttningen är en realitet inte bara för Grums utan för många kommuner ute i landet. Urbaniseringen accelererar och den är också många gånger självvald. Det är inte bara så att det är brist på jobb och möjligheter i kommuner som Grums. Det är storstadspulsen som lockar, med ett annat sätt att leva, roa sig och tänka. Det kan vi inte förhindra, och det skall vi inte heller. Men för den skull behöver vi ju inte försvåra möjligheter för de som faktiskt vill bo, arbeta och verka på landsbygden. Skapa möjligheter och låt sedan folk själva välja.

Det betyder inte att landsbygden skall översköljas av en massa subventioner och bidrag. Det är sällan någon lösning. Men vi måste lätta på kraven, reglerna, krånglet och allt annat som försvårar och försämrar tillvaron. Därtill behövs goda kommunikationer, såväl digitala som mer handfasta på väg och räls. Och sist men inte minst ett gott företagsklimat så att fler företag kan uppstå och växa och då skapa arbetstillfällen. Ett problem för brukskommuner som Grums är att de domineras av ett stort företag. Det brukar gå betydligt bättre för andra landsbygdskommuner som har en mer småföretagarprofil.

Själv växte jag upp i en ort i Småland som liknar Grums – Hovmantorp i Lessebo kommun – och jag skall villigt erkänna att jag aldrig skulle komma på tanken att flytta tillbaka. Min familj var inflyttade dit, och den kändes ofta sossig, inskränkt och kvävande. Men Växjö ligger emellertid bara 2,5 mil bort, och det var där mina föräldrar jobbade. Och Karlstad ligger ungefär på samma avstånd från Grums. Livet i en bruksort är inte för mig, utan jag trivs bättre i platser som Karlstad, Växjö eller Lund. Men det är väl just så som det skall vara. Grums eller Hovmantorp är platser som passar en del, och då skall de också kunna ha möjlighet att bo där. För andra är det andra typer av orter som lockar.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Det var en nästan entydigt negativ bild av den värmländska brukskommunen som målades upp i tv-reportaget. Det var drogmissbruk, depressioner och självmord – om man nu inte råkade tillhöra de lyckliga som jobbade på Gruvön eller gick på hockeygymnasiet. Ödesmättad scenografi och ett antal tragiska levnadsöden spelades upp.

Det var förstås en överdrivet ensidig svartmålning, men den som genom året följt Uppdrag granskning vet att det är så de arbetar – hårdvinklat. Därför är även jag tveksam när de emellanåt överraskar och belyser någon företeelse som jag tycker är viktig och underbelyst i debatten – som inslaget om den växande antisemitismen för några veckor sedan. Det är med samma skepsis man måste närma sig Grumsreportaget.

De valde helt enkelt bort de bitar som inte passade i den beskrivning de ville frammana. Intervjun med det nya kommunalrådet Leif Haraldsson (S) hade man klippt bort. Men det finns ett annat Grums än ett dimhöljt elände. Med kultur på Sliperiet i Borgvik till exempel. Och alla människor som bor och lever i Grums för att de trivs och inte knarkar ihjäl sig. Visst finns det misär, det vore dumt att förneka, men det gör det överallt, även i Karlstad och i Stockholm. Nu har kommunen anmält inslaget till Granskningsnämnden.

Dock, Grums passar inte alla och utflyttningen är en realitet inte bara för Grums utan för många kommuner ute i landet. Urbaniseringen accelererar och den är också många gånger självvald. Det är inte bara så att det är brist på jobb och möjligheter i kommuner som Grums. Det är storstadspulsen som lockar, med ett annat sätt att leva, roa sig och tänka. Det kan vi inte förhindra, och det skall vi inte heller. Men för den skull behöver vi ju inte försvåra möjligheter för de som faktiskt vill bo, arbeta och verka på landsbygden. Skapa möjligheter och låt sedan folk själva välja.

Det betyder inte att landsbygden skall översköljas av en massa subventioner och bidrag. Det är sällan någon lösning. Men vi måste lätta på kraven, reglerna, krånglet och allt annat som försvårar och försämrar tillvaron. Därtill behövs goda kommunikationer, såväl digitala som mer handfasta på väg och räls. Och sist men inte minst ett gott företagsklimat så att fler företag kan uppstå och växa och då skapa arbetstillfällen. Ett problem för brukskommuner som Grums är att de domineras av ett stort företag. Det brukar gå betydligt bättre för andra landsbygdskommuner som har en mer småföretagarprofil.

Själv växte jag upp i en ort i Småland som liknar Grums – Hovmantorp i Lessebo kommun – och jag skall villigt erkänna att jag aldrig skulle komma på tanken att flytta tillbaka. Min familj var inflyttade dit, och den kändes ofta sossig, inskränkt och kvävande. Men Växjö ligger emellertid bara 2,5 mil bort, och det var där mina föräldrar jobbade. Och Karlstad ligger ungefär på samma avstånd från Grums. Livet i en bruksort är inte för mig, utan jag trivs bättre i platser som Karlstad, Växjö eller Lund. Men det är väl just så som det skall vara. Grums eller Hovmantorp är platser som passar en del, och då skall de också kunna ha möjlighet att bo där. För andra är det andra typer av orter som lockar.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.