2015-03-07 06:01

2015-03-07 06:01

Spelet om decemberöverenskommelsen

Signerat:

Tidskriften Fokus stora reportage i förra veckans nummer om hur den så kallade decemberöverenskommelsen blev till kom inte med några större nyheter i sak. Icke desto mindre är den stundtals intressant, om än väl långrandig, läsning.

Som väntat framgår från början att detta är alliansledarnas mål sedan Sverigedemokraterna överraskade alla genom att rösta för alliansens budget och därmed i praktiken fälla Stefan Löfvens rödgröna regering. Detta att SD kunde överraska alla inblandade så grundligt finner jag rätt märkligt. Hade verkligen landets ledande politiker av alla kulörer blivit så blinda i sina egna små bubblor? Jag kan inte påstå att jag blev överdrivet förvånad.

Därmed togs alliansledarna på sängen och blev helt villrådiga. De hade väl tänkt sig att köra med sin hårda retorik under hösten, få sin budget fälld och sedan ägna resten av mandatperioden åt att ge Löfven & Co så många nålstick som möjligt. Det tycks aldrig riktigt ha föresvävat dem att de själva skulle kunna ta över regeringsmakten. Visserligen sägs det att det cirkulerade någon sorts ”plan B” bland Moderaterna att Fredrik Reinfeldt skulle komma insvepande från exilen i Täby och ta över när väl Löfven fallit, men det tycks aldrig ha varit allvarligt menat för i så fall hade man agerat annorlunda.

Därefter blev det Stefan Löfvens tur att överraska genom beskedet om att han tänkte utlysa nyval den 29 december. Det var skickligt spelat och bidrog till maximal förvirring hos allianspartierna. Hur blir det nu med ”plan B”? Alltför snabbt var alliansledarna ute på banan och accepterade nyvalet och därmed förlorade de också initiativet. För det fanns ett annat alternativ som ingen allvarigt övervägde, men som hade krävt ett snabbt och samordnat agerande.

Alliansen hade kunnat väcka misstroende mot Löfven och hans regering, som då hade tvingats avgå (givetvis hade SD röstat för). Alternativet att utlysa ett extra val var ju inte konstitutionellt möjligt förrän den 29 december. Då hade Reinfeldt (eller Kinberg Batra) kunnat flytta in i Rosenbad omgående. Men den möjligheten rann de räddhågsna och vilsna alliansledarna ur handen. De verkar ha fått stora skälvan av vikarierande partiledaren Mattias Karlssons (SD) höga tonläge. Därmed var de fast i fällan.

Resultatet blev decemberöverenskommelsen – som passande nog snabbt fick förkortningen DÖ. Det var egentligen bara Annie Lööf och hennes rika Centerparti som var entusiastiska inför tanken på ett nyval, samt SD. De andra var luspanka och utmattade. Nu blev det viktigast för alliansledarna att hålla ihop alliansen. Uppgörelser skulle ske i form och inte i sak, även om det innebär att man får släppa fram en än hårdare vänsterpolitik. De verkar ha haft ännu mindre respekt för grundlagarna och riksdagsordningen än de rödgröna eftersom de till en början envisades med att vilja ändra just där, så att den största minoritetskonstellationen skall kunna regera. Som tur var satte sig de rödgröna till motvärn.

På sätt och vis kan man förstå alliansledarna, eftersom det kommer att bli svårt att lita på att S håller sitt ord i framtiden. I början av förhandlingarna gjorde S klart att de alltid (med Ullsten som undantag) röstat nej till statsministrar som inte är socialdemokrater. Skulle det omvända läget bli aktuellt i framtiden lär S sannolikt bryta mot DÖ. Med andra ord har alliansen abdikerat från makt och inflytande helt i onödan. De kunde ha tagit över själva men har nu gett bort makten till en tidigare historiskt svag vänsterkoalition.

Erik Ullenhag (FP) ville till och med ha cred för detta när han ansåg att alliansen gjort något nobelt. ”I vilket annat europeiskt land som helst hade det blivit en borgerlig regering i ett sådant här läge.” Med andra ord är det nojan kring SD och invandringspolitiken som fick alliansen att kasta in handduken. Och det tror de att de skall få väljarnas beröm och uppskattning för?

Socialdemokraterna var också perplexa över att alliansen mer eller mindre krävde att regeringen gör upp med Vänsterpartiet. Det är de inte ensamma om. Många av DÖ:s kritiker undrar just varför borgerligheten vill att det skall drivas mer vänsterpolitik. Inbillar sig alliansledarna att röster kommer att flockas till dem i protest mot en vänsterpolitik som sabbar landet, när samma vänsterpolitik möjliggjorts av dem själva?

Nej, hela DÖ:s tillkomst är i sig ett gravt underbetyg över hur dagens borgerliga partier fungerar. Arma Sverige med en sådan opposition!

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Som väntat framgår från början att detta är alliansledarnas mål sedan Sverigedemokraterna överraskade alla genom att rösta för alliansens budget och därmed i praktiken fälla Stefan Löfvens rödgröna regering. Detta att SD kunde överraska alla inblandade så grundligt finner jag rätt märkligt. Hade verkligen landets ledande politiker av alla kulörer blivit så blinda i sina egna små bubblor? Jag kan inte påstå att jag blev överdrivet förvånad.

Därmed togs alliansledarna på sängen och blev helt villrådiga. De hade väl tänkt sig att köra med sin hårda retorik under hösten, få sin budget fälld och sedan ägna resten av mandatperioden åt att ge Löfven & Co så många nålstick som möjligt. Det tycks aldrig riktigt ha föresvävat dem att de själva skulle kunna ta över regeringsmakten. Visserligen sägs det att det cirkulerade någon sorts ”plan B” bland Moderaterna att Fredrik Reinfeldt skulle komma insvepande från exilen i Täby och ta över när väl Löfven fallit, men det tycks aldrig ha varit allvarligt menat för i så fall hade man agerat annorlunda.

Därefter blev det Stefan Löfvens tur att överraska genom beskedet om att han tänkte utlysa nyval den 29 december. Det var skickligt spelat och bidrog till maximal förvirring hos allianspartierna. Hur blir det nu med ”plan B”? Alltför snabbt var alliansledarna ute på banan och accepterade nyvalet och därmed förlorade de också initiativet. För det fanns ett annat alternativ som ingen allvarigt övervägde, men som hade krävt ett snabbt och samordnat agerande.

Alliansen hade kunnat väcka misstroende mot Löfven och hans regering, som då hade tvingats avgå (givetvis hade SD röstat för). Alternativet att utlysa ett extra val var ju inte konstitutionellt möjligt förrän den 29 december. Då hade Reinfeldt (eller Kinberg Batra) kunnat flytta in i Rosenbad omgående. Men den möjligheten rann de räddhågsna och vilsna alliansledarna ur handen. De verkar ha fått stora skälvan av vikarierande partiledaren Mattias Karlssons (SD) höga tonläge. Därmed var de fast i fällan.

Resultatet blev decemberöverenskommelsen – som passande nog snabbt fick förkortningen DÖ. Det var egentligen bara Annie Lööf och hennes rika Centerparti som var entusiastiska inför tanken på ett nyval, samt SD. De andra var luspanka och utmattade. Nu blev det viktigast för alliansledarna att hålla ihop alliansen. Uppgörelser skulle ske i form och inte i sak, även om det innebär att man får släppa fram en än hårdare vänsterpolitik. De verkar ha haft ännu mindre respekt för grundlagarna och riksdagsordningen än de rödgröna eftersom de till en början envisades med att vilja ändra just där, så att den största minoritetskonstellationen skall kunna regera. Som tur var satte sig de rödgröna till motvärn.

På sätt och vis kan man förstå alliansledarna, eftersom det kommer att bli svårt att lita på att S håller sitt ord i framtiden. I början av förhandlingarna gjorde S klart att de alltid (med Ullsten som undantag) röstat nej till statsministrar som inte är socialdemokrater. Skulle det omvända läget bli aktuellt i framtiden lär S sannolikt bryta mot DÖ. Med andra ord har alliansen abdikerat från makt och inflytande helt i onödan. De kunde ha tagit över själva men har nu gett bort makten till en tidigare historiskt svag vänsterkoalition.

Erik Ullenhag (FP) ville till och med ha cred för detta när han ansåg att alliansen gjort något nobelt. ”I vilket annat europeiskt land som helst hade det blivit en borgerlig regering i ett sådant här läge.” Med andra ord är det nojan kring SD och invandringspolitiken som fick alliansen att kasta in handduken. Och det tror de att de skall få väljarnas beröm och uppskattning för?

Socialdemokraterna var också perplexa över att alliansen mer eller mindre krävde att regeringen gör upp med Vänsterpartiet. Det är de inte ensamma om. Många av DÖ:s kritiker undrar just varför borgerligheten vill att det skall drivas mer vänsterpolitik. Inbillar sig alliansledarna att röster kommer att flockas till dem i protest mot en vänsterpolitik som sabbar landet, när samma vänsterpolitik möjliggjorts av dem själva?

Nej, hela DÖ:s tillkomst är i sig ett gravt underbetyg över hur dagens borgerliga partier fungerar. Arma Sverige med en sådan opposition!

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.