2015-01-17 06:01

2015-01-20 23:16

Misstroende mot överenskommelsen

Signerat:

Att säga att uppgörelsen i mellandagarna mellan de rödgröna och alliansen rört upp känslorna är ingen överdrift och det är svårt att se att den kommer att överleva så länge som parterna inbillar sig.

På tisdag skall riksdagen ta ställning till Sverigedemokraternas misstroendeförklaring mot statsminister Stefan Löfven. Men regeringen behöver inte oroa sig – allianspartierna tänker inte stödja den. Det har vi den så kallade decemberöverenskommelsen (DÖ) att tacka för, eller snarare skylla på. Därmed kommer också SD att bekräfta sig i rollen som det enda verkliga oppositionspartiet. Och något bra motargument kommer alliansen att ha svårt att komma med, annat än att de följer en överenskommelse som blir alltmer ifrågasatt.

I de toppstyrda Moderaterna brukar det vara svårt att få folk att lufta kritik offentligt, och den som ändå har kommit mot DÖ har mest varit från före detta aktiva, som Mikael Odenberg och Ulf Adelsohn. Men nu muttras det en hel del även i riksdagsgruppen. Kanske det var därför som riksdagsgruppen inte ens fick utse sin egen gruppledare. Det var istället helt sonika den nya partiledaren Anna Kinberg Batra som deklarerade att den lojala Jessica Polfjärd skulle axla den manteln, enligt uppgifter i Smålandsposten.

Ledamoten Isabella Hökmark har sagt att hon inte förstår varför man inte skall rösta för sin egen ekonomiska politik och också släppa fram en vänsterregering, och hon vill därför bryta upp överenskommelsen. Finn Bengtsson skriver i en debattartikel i Östgöta-Correspondenten att han inte kan ställa sig bakom och stödja en uppgörelse som är fel både i form och i sak, och som han inte hade någon del i förrän i efterhand. ”Jag tvingas se mitt mandat förminskas utan att först ha tillfrågats om det är okey”, skriver han.

Därför är det högst oklart hur trogna riksdagsledamöterna kommer att vara när det verkligen gäller. Och i längden kommer det att vara förödande på partimoralen om man i fråga efter fråga får se på när vänsterhaveri efter vänsterhaveri drivs igenom. För att inte tala om hur denna passivitet kommer att uppfattas av väljarna som trots allt valt dem för att föra borgerlig politik efter bästa förmåga.

Överenskommelsen kommer att sättas på prov i den kompletterande vårbudgeten. Kinberg Batra har redan gått ut och varnat statsministern om att inte lägga in för mycket i den. Det skulle bryta mot DÖ, men det är snarare så att DÖ frestar en regering att sätta en budgetmässig prislapp på så mycket som den kan för att freda frågan. Och detta är tänkt att upprepas femton gånger utan knot! Tro det den som vill!

Anhängarna till DÖ brukar framhålla vikten av att vi får politisk stabilitet och en regering som kan få igenom sin politik. Men varför skulle detta vara så viktigt i en demokrati? Vi har den politik och den parlamentariska situation vi förtjänar. Det är bara i mer auktoritära stater som man borde hylla stabilitet som ett värde överordnat allt annat. Minns Göran Perssons kritiserade uttalande om stabiliteten i Kommunistkina.

Och varför skulle en handlingsförlamad regering alltid vara sämre än en som får igenom sin politik, i all synnerhet som denna politik går mot vad man själv tror på. För en borgerligt sinnad människa så är det klart att till exempel en svag S-regering som i fråga efter fråga måste söka kompromisser med oppositionen är bättre än en starkare sådan som får igenom sin politik med hjälp av Vänsterpartiet. Det senare alternativet är ju det som DÖ framtvingar.

Men vad är då alternativet, brukar anhängarna säga till kritikerna? Ja ett av dem nämndes ovan, en svag och kompromissande S-regering. Ett annat, men inte vidare önskvärt, vore en stor koalition mellan S och M, men det skulle också gynna extrempartierna. Nyvalet var också ett alternativ om inte annat för att Löfven varslat om det. Och hur dåligt ett nyval än hade varit så är DÖ ett ännu sämre alternativ som sätter parlamentarismen ur spel, är demokratiskt tveksam och som flyttar än mer makt från riksdagen till regeringen.

Alliansen gjorde fel ända från början. Reinfeldt skulle ha haft is i magen och suttit kvar och inväntat en förtroendeomröstning i riskdagen som skulle klarat ut läget. I alla händelser så skulle de inte ha accepterat att Löfven satt kvar efter att han förlorat budgetomröstningen. När han varslade om nyval så skulle man helt enkelt omedelbart ha väckt misstroende mot honom för att sedan själva kunna ta över. Men nu verkade de paradoxalt nog, trots det höga tonläget under hösten, inte så trakterade av varken regeringsmakten eller ens att den egna budgeten gick igenom.

Bakgrunden till det är nog den extrema beröringsskräcken gentemot SD. Alliansen kunde inte ens tänka sig att ha deras indirekta stöd, trots att det var så de regerade under den förra mandatperioden. Visst hade de levt osäkert givet att SD sagt att de tänkt fälla även kommande budgetar, men den dagen den sorgen. Då hade man fått syna deras kort då, och under tiden hade landet i alla fall sluppit Löfvens vänsterregering.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

På tisdag skall riksdagen ta ställning till Sverigedemokraternas misstroendeförklaring mot statsminister Stefan Löfven. Men regeringen behöver inte oroa sig – allianspartierna tänker inte stödja den. Det har vi den så kallade decemberöverenskommelsen (DÖ) att tacka för, eller snarare skylla på. Därmed kommer också SD att bekräfta sig i rollen som det enda verkliga oppositionspartiet. Och något bra motargument kommer alliansen att ha svårt att komma med, annat än att de följer en överenskommelse som blir alltmer ifrågasatt.

I de toppstyrda Moderaterna brukar det vara svårt att få folk att lufta kritik offentligt, och den som ändå har kommit mot DÖ har mest varit från före detta aktiva, som Mikael Odenberg och Ulf Adelsohn. Men nu muttras det en hel del även i riksdagsgruppen. Kanske det var därför som riksdagsgruppen inte ens fick utse sin egen gruppledare. Det var istället helt sonika den nya partiledaren Anna Kinberg Batra som deklarerade att den lojala Jessica Polfjärd skulle axla den manteln, enligt uppgifter i Smålandsposten.

Ledamoten Isabella Hökmark har sagt att hon inte förstår varför man inte skall rösta för sin egen ekonomiska politik och också släppa fram en vänsterregering, och hon vill därför bryta upp överenskommelsen. Finn Bengtsson skriver i en debattartikel i Östgöta-Correspondenten att han inte kan ställa sig bakom och stödja en uppgörelse som är fel både i form och i sak, och som han inte hade någon del i förrän i efterhand. ”Jag tvingas se mitt mandat förminskas utan att först ha tillfrågats om det är okey”, skriver han.

Därför är det högst oklart hur trogna riksdagsledamöterna kommer att vara när det verkligen gäller. Och i längden kommer det att vara förödande på partimoralen om man i fråga efter fråga får se på när vänsterhaveri efter vänsterhaveri drivs igenom. För att inte tala om hur denna passivitet kommer att uppfattas av väljarna som trots allt valt dem för att föra borgerlig politik efter bästa förmåga.

Överenskommelsen kommer att sättas på prov i den kompletterande vårbudgeten. Kinberg Batra har redan gått ut och varnat statsministern om att inte lägga in för mycket i den. Det skulle bryta mot DÖ, men det är snarare så att DÖ frestar en regering att sätta en budgetmässig prislapp på så mycket som den kan för att freda frågan. Och detta är tänkt att upprepas femton gånger utan knot! Tro det den som vill!

Anhängarna till DÖ brukar framhålla vikten av att vi får politisk stabilitet och en regering som kan få igenom sin politik. Men varför skulle detta vara så viktigt i en demokrati? Vi har den politik och den parlamentariska situation vi förtjänar. Det är bara i mer auktoritära stater som man borde hylla stabilitet som ett värde överordnat allt annat. Minns Göran Perssons kritiserade uttalande om stabiliteten i Kommunistkina.

Och varför skulle en handlingsförlamad regering alltid vara sämre än en som får igenom sin politik, i all synnerhet som denna politik går mot vad man själv tror på. För en borgerligt sinnad människa så är det klart att till exempel en svag S-regering som i fråga efter fråga måste söka kompromisser med oppositionen är bättre än en starkare sådan som får igenom sin politik med hjälp av Vänsterpartiet. Det senare alternativet är ju det som DÖ framtvingar.

Men vad är då alternativet, brukar anhängarna säga till kritikerna? Ja ett av dem nämndes ovan, en svag och kompromissande S-regering. Ett annat, men inte vidare önskvärt, vore en stor koalition mellan S och M, men det skulle också gynna extrempartierna. Nyvalet var också ett alternativ om inte annat för att Löfven varslat om det. Och hur dåligt ett nyval än hade varit så är DÖ ett ännu sämre alternativ som sätter parlamentarismen ur spel, är demokratiskt tveksam och som flyttar än mer makt från riksdagen till regeringen.

Alliansen gjorde fel ända från början. Reinfeldt skulle ha haft is i magen och suttit kvar och inväntat en förtroendeomröstning i riskdagen som skulle klarat ut läget. I alla händelser så skulle de inte ha accepterat att Löfven satt kvar efter att han förlorat budgetomröstningen. När han varslade om nyval så skulle man helt enkelt omedelbart ha väckt misstroende mot honom för att sedan själva kunna ta över. Men nu verkade de paradoxalt nog, trots det höga tonläget under hösten, inte så trakterade av varken regeringsmakten eller ens att den egna budgeten gick igenom.

Bakgrunden till det är nog den extrema beröringsskräcken gentemot SD. Alliansen kunde inte ens tänka sig att ha deras indirekta stöd, trots att det var så de regerade under den förra mandatperioden. Visst hade de levt osäkert givet att SD sagt att de tänkt fälla även kommande budgetar, men den dagen den sorgen. Då hade man fått syna deras kort då, och under tiden hade landet i alla fall sluppit Löfvens vänsterregering.

Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.