2015-01-09 06:00

2015-01-20 23:18

Står Sverige inför ett regimskifte?

Krönika:

Fiaskot för regeringen Löfven har för många kommit som en chock. Regeringskriser och nyval tillhör dock demokratins natur och dagens situation är inte unik. Historikern Anders Edwardsson ger under långhelgen sin bild av det historiska läget i fyra krönikor, varav denna sista handlar om dagens kris.

Efter 1932 blev sossestyre normaltillståndet i Sverige. Att Socialdemokraterna på 1990-talet reducerades till ett 30-35-procentsparti blev dock en signal om att deras historiska styrkeposition börjat försvagas. Och att Alliansen lyckades vinna både 2006 och 2010 förstärkte detta intryck.

Vilket inte bör förvåna, för det är onaturligt att ett enda parti dominerar så totalt. I den fria världen är det bara japanska Liberaldemokraterna som kommer i närheten av S:s rekordlånga maktinnehav. Och då regeringsskiften, regeringskriser och nyval är normala inslag i livskraftiga demokratier är julkrisen 2014 troligen ett finalt bevis för att även Sverige håller på att bli ett mer normalt land.

Mycket pekar nämligen på att Sverige närmar sig vad som kallas för ett regimskifte. I statsvetenskaplig teori används termen inte primärt om enkla regeringsbyten, utan om mer genomgripande förändringar av länders politiska system och den kultur som håller dem flytande. I Storbritannien och USA råder exempelvis tvåpartiregimer, främst beroende på deras valsystem. Och i Sverige har vi sedan 1910-talet haft proportionella val och en fempartiregim med kommunister, socialdemokrater, centerpartister, liberaler och konservativa.

Det har sedan 1930-talet i Sverige också funnits en gemensam ideologisk grund för dessa fem partier i form av välfärdsstaten vars principer alla stött, även om de käbblat om detaljerna. Och de har, tillsammans MP och KD (som också stödjer välfärdsstaten och därför s a s fått bli adjungerade medlemmar) tillsammans utnyttjat staten för att slå vakt om sin särställning. Detta har skett bland annat via lagstiftning om partistöd, presstöd, statsbidrag till politiska sidoorganisationer och fyraprocentspärren, ämnad att försvåra bildandet av nya partier. Skattepengar har därtill använts för att driva public service (SVT, SR, TV4) och kultur- och utbildningssystemen, vilka alla viktiga frågor reflekterar de gamla partiernas världsbild, värderingar och problemformuleringar.

Inga regimer klarar dock att klamra sig kvar vid makten i evighet. Samhället förändras nämligen tills dess skillnaden mellan de styrandes idéer och medborgarnas verklighetsuppfattningar blir så stora att systemen kollapsar. Detta hände exempelvis i början av 1990-talet både i diktaturen Sovjetunionen och i demokratin Italien. Och nu verkar ergo slutet ha kommit för de partier som så länge dominerat Sverige.

Det som just hänt, inklusive den s k decemberöverenskommelsen, faller härtill också in i en bredare europeisk bild, där gamla partisystem krisar och sittande politiker desperat försöker slå vakt om sin makt. Och det är överallt samma dynamik som driver utvecklingen. Överbeskattade och genomreglerade ekonomier går på knäna, samtidigt som invandringen slår rekord och skapar sociala, kulturella spänningar, och väljarna vänder etablerade partier ryggen i takt med att allt fler inser att alla vackra löften om nya jobb, högre pensioner, med mera, inte kommer att kunna hållas. I Norge har exempelvis högerliberala Fremskrittspartiet blivit rumsrent, samtidigt som populistiska UKIP utmanar i Storbritanniens tvåpartisystem.

I Sverige påminner dock utvecklingen mer om det som händer i Danmark och Frankrike, där missnöjet med höga skatter, invandring och fallerande välfärdssystem gynnar Dansk Folkeparti och Nationella Fronten, vilka likt Sverigedemokraterna säger sig vilja både minska invandringen och slå vakt om existerande välfärdssystem. Och givet Sveriges politiska historia är detta inte konstigt. Folkhemska illusioner, en extrem (jäm)likhetskultur och andra hårt rotade åsikter gör att SD:s center-vänsterpopulism har mycket lättare för att slå rot än partier som vill satsa på något nytt och annorlunda.

En rimlig analys är härför att svenskarna likt fransmän och danskar kommer att fortsätta rösta mot förändring innan utvecklingen kan slå in på nya, mer konstruktiva vägar. Att de gamla partierna denna vinter tvingats sluta en uppgörelse som i praktiken begränsar folkstyret är i alla fall ett säkert tecken på att Sveriges nästan hundra år gamla politiska regim finalt håller på att upplösas. Frågan är bara vad som kommer istället. Kanske kommer några av de gamla partierna, ställda inför hotet om att åka ur riksdagen, modernisera sin politik för att kunna erbjuda väljarna ett bättre alternativ. Annars kommer nya partier, till både vänster och höger, att bildas.

Anders Edwardsson

Historiker och samhällsdebattör

Efter 1932 blev sossestyre normaltillståndet i Sverige. Att Socialdemokraterna på 1990-talet reducerades till ett 30-35-procentsparti blev dock en signal om att deras historiska styrkeposition börjat försvagas. Och att Alliansen lyckades vinna både 2006 och 2010 förstärkte detta intryck.

Vilket inte bör förvåna, för det är onaturligt att ett enda parti dominerar så totalt. I den fria världen är det bara japanska Liberaldemokraterna som kommer i närheten av S:s rekordlånga maktinnehav. Och då regeringsskiften, regeringskriser och nyval är normala inslag i livskraftiga demokratier är julkrisen 2014 troligen ett finalt bevis för att även Sverige håller på att bli ett mer normalt land.

Mycket pekar nämligen på att Sverige närmar sig vad som kallas för ett regimskifte. I statsvetenskaplig teori används termen inte primärt om enkla regeringsbyten, utan om mer genomgripande förändringar av länders politiska system och den kultur som håller dem flytande. I Storbritannien och USA råder exempelvis tvåpartiregimer, främst beroende på deras valsystem. Och i Sverige har vi sedan 1910-talet haft proportionella val och en fempartiregim med kommunister, socialdemokrater, centerpartister, liberaler och konservativa.

Det har sedan 1930-talet i Sverige också funnits en gemensam ideologisk grund för dessa fem partier i form av välfärdsstaten vars principer alla stött, även om de käbblat om detaljerna. Och de har, tillsammans MP och KD (som också stödjer välfärdsstaten och därför s a s fått bli adjungerade medlemmar) tillsammans utnyttjat staten för att slå vakt om sin särställning. Detta har skett bland annat via lagstiftning om partistöd, presstöd, statsbidrag till politiska sidoorganisationer och fyraprocentspärren, ämnad att försvåra bildandet av nya partier. Skattepengar har därtill använts för att driva public service (SVT, SR, TV4) och kultur- och utbildningssystemen, vilka alla viktiga frågor reflekterar de gamla partiernas världsbild, värderingar och problemformuleringar.

Inga regimer klarar dock att klamra sig kvar vid makten i evighet. Samhället förändras nämligen tills dess skillnaden mellan de styrandes idéer och medborgarnas verklighetsuppfattningar blir så stora att systemen kollapsar. Detta hände exempelvis i början av 1990-talet både i diktaturen Sovjetunionen och i demokratin Italien. Och nu verkar ergo slutet ha kommit för de partier som så länge dominerat Sverige.

Det som just hänt, inklusive den s k decemberöverenskommelsen, faller härtill också in i en bredare europeisk bild, där gamla partisystem krisar och sittande politiker desperat försöker slå vakt om sin makt. Och det är överallt samma dynamik som driver utvecklingen. Överbeskattade och genomreglerade ekonomier går på knäna, samtidigt som invandringen slår rekord och skapar sociala, kulturella spänningar, och väljarna vänder etablerade partier ryggen i takt med att allt fler inser att alla vackra löften om nya jobb, högre pensioner, med mera, inte kommer att kunna hållas. I Norge har exempelvis högerliberala Fremskrittspartiet blivit rumsrent, samtidigt som populistiska UKIP utmanar i Storbritanniens tvåpartisystem.

I Sverige påminner dock utvecklingen mer om det som händer i Danmark och Frankrike, där missnöjet med höga skatter, invandring och fallerande välfärdssystem gynnar Dansk Folkeparti och Nationella Fronten, vilka likt Sverigedemokraterna säger sig vilja både minska invandringen och slå vakt om existerande välfärdssystem. Och givet Sveriges politiska historia är detta inte konstigt. Folkhemska illusioner, en extrem (jäm)likhetskultur och andra hårt rotade åsikter gör att SD:s center-vänsterpopulism har mycket lättare för att slå rot än partier som vill satsa på något nytt och annorlunda.

En rimlig analys är härför att svenskarna likt fransmän och danskar kommer att fortsätta rösta mot förändring innan utvecklingen kan slå in på nya, mer konstruktiva vägar. Att de gamla partierna denna vinter tvingats sluta en uppgörelse som i praktiken begränsar folkstyret är i alla fall ett säkert tecken på att Sveriges nästan hundra år gamla politiska regim finalt håller på att upplösas. Frågan är bara vad som kommer istället. Kanske kommer några av de gamla partierna, ställda inför hotet om att åka ur riksdagen, modernisera sin politik för att kunna erbjuda väljarna ett bättre alternativ. Annars kommer nya partier, till både vänster och höger, att bildas.

Anders Edwardsson

Historiker och samhällsdebattör

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.