2015-01-03 06:00

2015-01-20 23:13

Regeringskriser på 1970- och 1980-talen

krönika:

Fiaskot för regeringen Löfven har för många kommit som en chock. Regeringskriser och nyval tillhör dock demokratins natur och dagens situation är inte unik. Historikern Anders Edwardsson ger under långhelgen sin bild av det historiska läget i fyra krönikor.

I början av 1970-talet fick Sverige en ny grundlag. Den gamla tvåkammarriksdagen avskaffades och kungen, som i praktiken inte haft någon reell makt sedan 1920-talet, blev även formellt bara en galjonsfigur. Därtill infördes treåriga mandatperioder, en fyraprocentsspärr mot småpartier och regeringens ställning i förhållande till den nya enkammarriksdagen stärktes. På många sätt var denna nyordning ett rent beställningsverk, anpassad för att värna socialdemokratins då sedan länge dominerande ställning i svensk politik. Ironiskt nog började dock deras makt samtidigt urholkas.

Sossarna misslyckades nämligen i valet 1970 till den första enkammarriksdagen vinna egen majoritet. Istället blev man beroende av kommunisterna i VPK (dagens Vänsterpartiet). Och i nästa val 1973 uppstod ett dödläge. Den nya riksdagen hade nämligen obetänksamt getts 350 ledamöter och ställningen mellan blocken blev helt jämn, 175 mot 175. Många viktiga frågor fick därför de kommande tre åren avgöras med lottens hjälp.

Lotteririksdagen signalerade också början till slutet för sossarnas maktinnehav då de borgerliga 1976, för första gången sedan 1932, lyckades bilda en majoritetsregering. Efter över 40 år i opposition var de dock inte bara ovana vid att regera. Åsiktsskillnaderna mellan de tre partierna Centern, Folkpartiet och Moderaterna var därtill stora och den nya regeringen under Torbjörn Fälldin (C) fick en tuff uppgift.

Främst var det energifrågan som kärvade då Centern vägrade godta en gammal uppgörelse om kärnkraft mellan Socialdemokraterna, Folkpartiet och Moderaterna. Och när frågan om nya reaktorer aktualiserades 1978 kunde de borgerliga inte enas och regeringen tvingades avgå. Då det bara var ett drygt år till nästa val utlystes dock inte nyval. Istället fick Folkpartiets ledare Ola Ullsten bilda en minoritetsregering.

Trots detta lyckades de borgerliga åter vinna 1979 och Fälldin kunde bilda en ny trepartiregering. Men även denna misslyckades. De höga marginalskatter som införts i början av 70-talet behövde nämligen sänkas för att få fart på ekonomin, men Fälldin vägrade genomföra en reform om inte godtogs av Socialdemokraterna. Och när de vägrade godta en uppgörelse som de ansåg skulle gynna de rika inledde Centern och Folkpartiet egna förhandlingar med sossarna om en mindre uppgörelse. Varpå Moderaterna lämnade regeringen i protest.

Efter valet 1982 återkom därför Socialdemokraterna till makten. De blev dock åter beroende av VPK. Och deras ställning försvagades sedan ytterligare 1988, då Miljöpartiet kom in i riksdagen som vågmästare. Detta var dock bara början på problemen. Året därpå började nämligen ekonomin kärva, bland annat på grund av fortsatt rekordhöga skatter. Och när krisen blev akut 1990 presenterade regeringen ett så illa genomtänkt krispaket, bland annat omfattande strejkförbud, att inte bara de borgerliga och Miljöpartiet utan till och med kommunisterna röstade emot. Statminister Ingvar Carlsson (S) tvingades därför lämna in sin och regeringens avskedsansökan. Precis som 1978 var det dock bara ett drygt år kvar till nästa val, så något nyval utlystes inte. Istället fick Carlsson efter en blott formell regeringskris återkomma och fortsätta styra i minoritet.

Året därpå hade dock väljarnas förtroende för sossarna kollapsat. Och inte bara på grund av den fritt fallande ekonomin. Kommunismens fall i Europa 1989-91 hade därtill urholkat förtroendet för deras utrikespolitik, som sedan 1940-talet gått ut på att betrakta USA och Sovjetunionen som ”lika goda kålsupare”. Sossarna förlorade därför valet 1991 stort. För även om den borgerliga regering som fick styra landet 1991-94 lyckades vända den ekonomiska utvecklingen hade socialdemokratin förlorat sin helt dominerande ställning och en delvis ny epok i svensk politisk historia inletts.

Fjärde och sista krönikan i denna serie kommer att handla om den nuvarande situationen i svensk politik.

Anders Edwardsson

Historiker och samhällsdebattör

I början av 1970-talet fick Sverige en ny grundlag. Den gamla tvåkammarriksdagen avskaffades och kungen, som i praktiken inte haft någon reell makt sedan 1920-talet, blev även formellt bara en galjonsfigur. Därtill infördes treåriga mandatperioder, en fyraprocentsspärr mot småpartier och regeringens ställning i förhållande till den nya enkammarriksdagen stärktes. På många sätt var denna nyordning ett rent beställningsverk, anpassad för att värna socialdemokratins då sedan länge dominerande ställning i svensk politik. Ironiskt nog började dock deras makt samtidigt urholkas.

Sossarna misslyckades nämligen i valet 1970 till den första enkammarriksdagen vinna egen majoritet. Istället blev man beroende av kommunisterna i VPK (dagens Vänsterpartiet). Och i nästa val 1973 uppstod ett dödläge. Den nya riksdagen hade nämligen obetänksamt getts 350 ledamöter och ställningen mellan blocken blev helt jämn, 175 mot 175. Många viktiga frågor fick därför de kommande tre åren avgöras med lottens hjälp.

Lotteririksdagen signalerade också början till slutet för sossarnas maktinnehav då de borgerliga 1976, för första gången sedan 1932, lyckades bilda en majoritetsregering. Efter över 40 år i opposition var de dock inte bara ovana vid att regera. Åsiktsskillnaderna mellan de tre partierna Centern, Folkpartiet och Moderaterna var därtill stora och den nya regeringen under Torbjörn Fälldin (C) fick en tuff uppgift.

Främst var det energifrågan som kärvade då Centern vägrade godta en gammal uppgörelse om kärnkraft mellan Socialdemokraterna, Folkpartiet och Moderaterna. Och när frågan om nya reaktorer aktualiserades 1978 kunde de borgerliga inte enas och regeringen tvingades avgå. Då det bara var ett drygt år till nästa val utlystes dock inte nyval. Istället fick Folkpartiets ledare Ola Ullsten bilda en minoritetsregering.

Trots detta lyckades de borgerliga åter vinna 1979 och Fälldin kunde bilda en ny trepartiregering. Men även denna misslyckades. De höga marginalskatter som införts i början av 70-talet behövde nämligen sänkas för att få fart på ekonomin, men Fälldin vägrade genomföra en reform om inte godtogs av Socialdemokraterna. Och när de vägrade godta en uppgörelse som de ansåg skulle gynna de rika inledde Centern och Folkpartiet egna förhandlingar med sossarna om en mindre uppgörelse. Varpå Moderaterna lämnade regeringen i protest.

Efter valet 1982 återkom därför Socialdemokraterna till makten. De blev dock åter beroende av VPK. Och deras ställning försvagades sedan ytterligare 1988, då Miljöpartiet kom in i riksdagen som vågmästare. Detta var dock bara början på problemen. Året därpå började nämligen ekonomin kärva, bland annat på grund av fortsatt rekordhöga skatter. Och när krisen blev akut 1990 presenterade regeringen ett så illa genomtänkt krispaket, bland annat omfattande strejkförbud, att inte bara de borgerliga och Miljöpartiet utan till och med kommunisterna röstade emot. Statminister Ingvar Carlsson (S) tvingades därför lämna in sin och regeringens avskedsansökan. Precis som 1978 var det dock bara ett drygt år kvar till nästa val, så något nyval utlystes inte. Istället fick Carlsson efter en blott formell regeringskris återkomma och fortsätta styra i minoritet.

Året därpå hade dock väljarnas förtroende för sossarna kollapsat. Och inte bara på grund av den fritt fallande ekonomin. Kommunismens fall i Europa 1989-91 hade därtill urholkat förtroendet för deras utrikespolitik, som sedan 1940-talet gått ut på att betrakta USA och Sovjetunionen som ”lika goda kålsupare”. Sossarna förlorade därför valet 1991 stort. För även om den borgerliga regering som fick styra landet 1991-94 lyckades vända den ekonomiska utvecklingen hade socialdemokratin förlorat sin helt dominerande ställning och en delvis ny epok i svensk politisk historia inletts.

Fjärde och sista krönikan i denna serie kommer att handla om den nuvarande situationen i svensk politik.

Anders Edwardsson

Historiker och samhällsdebattör

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.