2014-12-30 06:00

2015-01-20 23:13

Den ovilliga alliansen

Signerat:

Är de bara klåpare eller är det så att allianspartierna efter åtta år vid makten helt plötsligt tappat lusten att regera Sverige? Frågan måste ställas i perspektivet av deras decembersvek.

Den så kallade ”decemberöverenskommelsen” – fyndligt nog förkortad DÖ av vissa – är på alla sätt en riktigt, riktig dålig uppgörelse, för de borgerliga allianspartierna men särskilt för Sverige. Det driver en rödgrön regering ännu längre vänsterut, bisarrt nog som ett krav från alliansen, den kastrerar oppositionen och, värst av allt, den undergräver våra grundlagar genom att försvaga riksdagen.

Vi har redan haft låg respekt för vår konstitution i Sverige, mycket beroende på att 1974 års regeringsform inte är särskilt bra, men det blir inte bättre av att man behandlar den som ett onödigt hinder man med några handslag kan kringgå. Poängen med att överhuvudtaget ha en regeringsform och en riksdagsordning är att de skall fungera över tid, att de gör det möjligt att hantera också nya parlamentariska lägen. De är inga hinder man rundar bara för att det blir lite besvärligt.

Grundlagarna var redan riggade för minoritetsregeringar genom det som kallas negativ parlamentarism. Men bara för att minoritetsregeringar har varit regel i Sverige så har de inte betytt att de måst avhålla sig från att söka majoritetsstöd i riksdagen för sin politik. Det har förvisso inneburit att regeringarna inte alltid fått som de velat, men det är liksom poängen eftersom de inte hade stöd av ett flertal av riksdagens ledamöter. Det kallas demokrati och parlamentarism, men det tänker den oheliga socialliansen nu högaktningsfullt strunta i. Maken till maktarrogans har sälla skådats i modern tid i Sverige!

Därför är det också helt förkastligt att de sex kartellbildande partierna enligt överenskommelsen till och med skall försöka kodifiera denna nya ”praxis” i grundlagarna. Bevare oss väl! Måtte besinnighetens röster få dem att hejda sig i uppsåtet att inskränka vår demokrati. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” står det faktiskt i regeringsformens första paragraf och fortsätter ”Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick”.

Att Socialdemokraterna gått med på det här är inte så konstigt. De är först och främst ett maktparti och allt som gör det möjligt för dem att sitta vid makten är acceptabelt. När Löfven insåg att han inte kunde bryta upp blockpolitiken och göra några mittenpartier till stödpartier så var det här näst bäst. Överenskommelsen garanterar ju hans fortsatta maktinnehav och neutraliserar effektivt oppositionen. Så vad i all sin dar tror sig allianspartierna ha vunnit på det här?

Blockpolitiken är ofta utskälld, men oftast av dem som hellre ser S vid makten eftersom det enda som på allvar kan utmana S om makten är om de borgerliga håller ihop. Och säkert ligger denna tanke bakom att alliansen hållit ihop och gemensamt mött Löfven. Statsministern har varit tvungen att göra upp med alla eller ingen. I så måtto har överenskommelsen stärkt blockpolitiken, men till priset av att det inte kommer att kunna bli mycket politik av den när nu oppositionen får lägga sig platt för Löfvens minoritetsregering.

Visst kan det, om överenskommelsen följs, bli enklare för en framtida alliansregering att få igenom sin politik, men det förutsätter att S i så fall kommer att hålla sitt löfte, och det är högst osäkert givet hur det agerat tidigare. För hur skall man med trovärdighet kunna binda upp framtida partiledningar och riksdagsledamöter för en uppgörelse de inte var med om att fatta? Det är tveksamt om man ens i dag kan få acceptans i leden för en överenskommelse som en liten klick fattade i hemlighet under några juldagar över huvudet på såväl partistyrelser som riksdagsgrupper, för att inte tala om alla partidistrikt och medlemmar. Mycket kan hända på bara 3,5 år, och 7,5 år skall vi inte tala om.

Dessutom är dessvärre sannolikheten för att allianspartierna någon gång skall lyckas bli större än de rödgröna ytterligt låg. För hur skall man kunna motivera de egna sympatisörerna att rösta om man sedan inte behagar att driva sin egen politik? Sedan har vi den stora elefanten i rummet – Sverigedemokraterna – som kommer att fortsätta att ta väljare främst från tidigare alliansväljare som är missnöja med den extremt liberala migrationspolitiken modell Miljöpartiet. Bryter man inte upp från och skaffar sig en egen migrationspolitik så är utsikterna att vinna, det vill säga bli större än de rödgröna, valet 2018 nära på obefintliga.

Genom decembersveket har alliansen alltså skänkt bort makten till S-V-MP åtminstone fram till 2022, hur illa dessa än sköter sig. Och då har man aktivt bidragit till att S behåller sin osunda självbild av att vara det eviga och självklara statsbärande partiet i Sverige, istället för att ta chansen och en gång för alla få sosseriet att förstå att de inte är så speciella, att de är ett parti som alla andra, bland alla andra.


Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Den så kallade ”decemberöverenskommelsen” – fyndligt nog förkortad DÖ av vissa – är på alla sätt en riktigt, riktig dålig uppgörelse, för de borgerliga allianspartierna men särskilt för Sverige. Det driver en rödgrön regering ännu längre vänsterut, bisarrt nog som ett krav från alliansen, den kastrerar oppositionen och, värst av allt, den undergräver våra grundlagar genom att försvaga riksdagen.

Vi har redan haft låg respekt för vår konstitution i Sverige, mycket beroende på att 1974 års regeringsform inte är särskilt bra, men det blir inte bättre av att man behandlar den som ett onödigt hinder man med några handslag kan kringgå. Poängen med att överhuvudtaget ha en regeringsform och en riksdagsordning är att de skall fungera över tid, att de gör det möjligt att hantera också nya parlamentariska lägen. De är inga hinder man rundar bara för att det blir lite besvärligt.

Grundlagarna var redan riggade för minoritetsregeringar genom det som kallas negativ parlamentarism. Men bara för att minoritetsregeringar har varit regel i Sverige så har de inte betytt att de måst avhålla sig från att söka majoritetsstöd i riksdagen för sin politik. Det har förvisso inneburit att regeringarna inte alltid fått som de velat, men det är liksom poängen eftersom de inte hade stöd av ett flertal av riksdagens ledamöter. Det kallas demokrati och parlamentarism, men det tänker den oheliga socialliansen nu högaktningsfullt strunta i. Maken till maktarrogans har sälla skådats i modern tid i Sverige!

Därför är det också helt förkastligt att de sex kartellbildande partierna enligt överenskommelsen till och med skall försöka kodifiera denna nya ”praxis” i grundlagarna. Bevare oss väl! Måtte besinnighetens röster få dem att hejda sig i uppsåtet att inskränka vår demokrati. ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket” står det faktiskt i regeringsformens första paragraf och fortsätter ”Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick”.

Att Socialdemokraterna gått med på det här är inte så konstigt. De är först och främst ett maktparti och allt som gör det möjligt för dem att sitta vid makten är acceptabelt. När Löfven insåg att han inte kunde bryta upp blockpolitiken och göra några mittenpartier till stödpartier så var det här näst bäst. Överenskommelsen garanterar ju hans fortsatta maktinnehav och neutraliserar effektivt oppositionen. Så vad i all sin dar tror sig allianspartierna ha vunnit på det här?

Blockpolitiken är ofta utskälld, men oftast av dem som hellre ser S vid makten eftersom det enda som på allvar kan utmana S om makten är om de borgerliga håller ihop. Och säkert ligger denna tanke bakom att alliansen hållit ihop och gemensamt mött Löfven. Statsministern har varit tvungen att göra upp med alla eller ingen. I så måtto har överenskommelsen stärkt blockpolitiken, men till priset av att det inte kommer att kunna bli mycket politik av den när nu oppositionen får lägga sig platt för Löfvens minoritetsregering.

Visst kan det, om överenskommelsen följs, bli enklare för en framtida alliansregering att få igenom sin politik, men det förutsätter att S i så fall kommer att hålla sitt löfte, och det är högst osäkert givet hur det agerat tidigare. För hur skall man med trovärdighet kunna binda upp framtida partiledningar och riksdagsledamöter för en uppgörelse de inte var med om att fatta? Det är tveksamt om man ens i dag kan få acceptans i leden för en överenskommelse som en liten klick fattade i hemlighet under några juldagar över huvudet på såväl partistyrelser som riksdagsgrupper, för att inte tala om alla partidistrikt och medlemmar. Mycket kan hända på bara 3,5 år, och 7,5 år skall vi inte tala om.

Dessutom är dessvärre sannolikheten för att allianspartierna någon gång skall lyckas bli större än de rödgröna ytterligt låg. För hur skall man kunna motivera de egna sympatisörerna att rösta om man sedan inte behagar att driva sin egen politik? Sedan har vi den stora elefanten i rummet – Sverigedemokraterna – som kommer att fortsätta att ta väljare främst från tidigare alliansväljare som är missnöja med den extremt liberala migrationspolitiken modell Miljöpartiet. Bryter man inte upp från och skaffar sig en egen migrationspolitik så är utsikterna att vinna, det vill säga bli större än de rödgröna, valet 2018 nära på obefintliga.

Genom decembersveket har alliansen alltså skänkt bort makten till S-V-MP åtminstone fram till 2022, hur illa dessa än sköter sig. Och då har man aktivt bidragit till att S behåller sin osunda självbild av att vara det eviga och självklara statsbärande partiet i Sverige, istället för att ta chansen och en gång för alla få sosseriet att förstå att de inte är så speciella, att de är ett parti som alla andra, bland alla andra.


Henrik L Barvå

Politisk redaktör

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.