2014-12-29 06:00

2015-01-20 23:12

Pensionskrisen på 1950-talet

Krönika:

Fiaskot för regeringen Löfven har för många kommit som en chock. Regeringskriser och nyval tillhör dock demokratins natur och dagens situation är inte unik. Historikern Anders Edwardsson ger under långhelgen sin bild av det historiska läget i fyra krönikor, varav denna handlar om ATP-krisen och nyvalet 1958.

I svenska historieböcker framställs perioden 1932-76 oftast som en epok av oavbrutet sossestyre. Per Albin Hansson tvingades dock avgå som statsminister sommaren 1936 och höll på att få gå även 1939, när han fumlade i samband med finska vinterkriget. Och även efterträdaren Tage Erlander tvingades att avgå i slutet på 1950-talet.

Sossarnas politik började nämligen omkring 1950 att bli föråldrad. Efter andra världskriget hade en öppnare och mer individualistisk människosyn börjat få ett allt större inflytande i det traditionellt lutherskt tungsinta och politiskt toppstyrda Sverige. Och i takt med att jeans, raggare och Coca Cola slog igenom började alltfler även ifrågasätta den kollektivistiska folkhemspolitiken.

Socialdemokraternas ställning hade försvagats genom ett stort bakslag redan i riksdagsvalet 1948. Och 1951 tvingades de, för att kunna sitta kvar, gå i regeringskollation med Bondeförbundet (föregångare till dagens Centerparti). Många sossar hade dock då vant sig vid att kunna styra och ställa själva och krav på att återta initiativet med hjälp av kraftfulla vallöften växte.

Något folkligt stöd för stora reformer fanns dock inte. Som alltid fanns det dock många som tyckte att de förbättringar som redan präglades samhället borde kunna gå ännu snabbare. Och i detta de stora förväntningarnas missnöje såg statsminister Tage Erlander en möjlighet. För om det inte fanns reformbehov, så kunde man genom fagra löften skapa sådana.

Sossarna utsåg därför pensionerna till stridsfråga. Det fanns förvisso redan en folkpension och de flesta svenskar hade privata försäkringar, ofta via facket, som garanterade dem goda pensioner. Ett fåtal fackföreningar hade dock prioriterat löneökningar över pensioner och dess medlemmar blev därför slagträ i en hätsk debatt om införandet även av en skattefinansierad tjänstepension, ATP, för alla.

En sådan ville dock vare sig svenska folket, de borgerliga partierna eller flera fackföreningar ha och riksdagsvalet 1956 blev mycket ideologiskt. Och i valet mellan personligt ansvarstagande och en kollektiv inkomstgaranti valde svenskarna det förra genom att, för första gången sedan 1932, rösta borgerligt.

Tage Erlander överlevde dock som statsminister tack vare Bondeförbundet, som valde att stanna kvar i koalitionsregeringen. Riksdagen hade dock nu alltså en borgerlig majoritet och när statsminister Erlander valde att fortsätta kräva ATP även efter att folket åter sagt nej i en folkomröstning 1957, tvingades han avgå eftersom Bondeförbundet, som var starkt emot ATP, då lämnade regeringen.

Sossarnas redan rekordlånga maktinnehav syntes därmed vara brutet. Bondeförbundet ville dock inte gå direkt från ett regeringssamarbete till en annat och Erlander fick därför återkomma som statsminister för en minoritetsregering. Men när ATP-förslaget året därpå röstades ner av de borgerliga i riksdagen fick dock ett nyval, det första sedan 1914, till slut utlysas.

Svenskarna hade dock då hunnit bli så trötta på pensionskäbblet att valdeltagandet sjönk. Och även om en majoritet åter röstade för de borgerliga blev resultat i mandat oavgjort, 115 mandat för båda blocken. Tage Erlander kunde därför fortsätta som statsminister och lyckades efter ett tag, med hjälp av en folkpartist som röstade mot partilinjen, trumma igenom ATP. Sossarna hade därmed lyckats klamra sig kvar vid makten och de skulle behålla den i ytterligare nästan två decennier, till 1976.

Nästa krönika kommer att handla om regeringskriser i Sverige på 1970- och 80-talen.

I svenska historieböcker framställs perioden 1932-76 oftast som en epok av oavbrutet sossestyre. Per Albin Hansson tvingades dock avgå som statsminister sommaren 1936 och höll på att få gå även 1939, när han fumlade i samband med finska vinterkriget. Och även efterträdaren Tage Erlander tvingades att avgå i slutet på 1950-talet.

Sossarnas politik började nämligen omkring 1950 att bli föråldrad. Efter andra världskriget hade en öppnare och mer individualistisk människosyn börjat få ett allt större inflytande i det traditionellt lutherskt tungsinta och politiskt toppstyrda Sverige. Och i takt med att jeans, raggare och Coca Cola slog igenom började alltfler även ifrågasätta den kollektivistiska folkhemspolitiken.

Socialdemokraternas ställning hade försvagats genom ett stort bakslag redan i riksdagsvalet 1948. Och 1951 tvingades de, för att kunna sitta kvar, gå i regeringskollation med Bondeförbundet (föregångare till dagens Centerparti). Många sossar hade dock då vant sig vid att kunna styra och ställa själva och krav på att återta initiativet med hjälp av kraftfulla vallöften växte.

Något folkligt stöd för stora reformer fanns dock inte. Som alltid fanns det dock många som tyckte att de förbättringar som redan präglades samhället borde kunna gå ännu snabbare. Och i detta de stora förväntningarnas missnöje såg statsminister Tage Erlander en möjlighet. För om det inte fanns reformbehov, så kunde man genom fagra löften skapa sådana.

Sossarna utsåg därför pensionerna till stridsfråga. Det fanns förvisso redan en folkpension och de flesta svenskar hade privata försäkringar, ofta via facket, som garanterade dem goda pensioner. Ett fåtal fackföreningar hade dock prioriterat löneökningar över pensioner och dess medlemmar blev därför slagträ i en hätsk debatt om införandet även av en skattefinansierad tjänstepension, ATP, för alla.

En sådan ville dock vare sig svenska folket, de borgerliga partierna eller flera fackföreningar ha och riksdagsvalet 1956 blev mycket ideologiskt. Och i valet mellan personligt ansvarstagande och en kollektiv inkomstgaranti valde svenskarna det förra genom att, för första gången sedan 1932, rösta borgerligt.

Tage Erlander överlevde dock som statsminister tack vare Bondeförbundet, som valde att stanna kvar i koalitionsregeringen. Riksdagen hade dock nu alltså en borgerlig majoritet och när statsminister Erlander valde att fortsätta kräva ATP även efter att folket åter sagt nej i en folkomröstning 1957, tvingades han avgå eftersom Bondeförbundet, som var starkt emot ATP, då lämnade regeringen.

Sossarnas redan rekordlånga maktinnehav syntes därmed vara brutet. Bondeförbundet ville dock inte gå direkt från ett regeringssamarbete till en annat och Erlander fick därför återkomma som statsminister för en minoritetsregering. Men när ATP-förslaget året därpå röstades ner av de borgerliga i riksdagen fick dock ett nyval, det första sedan 1914, till slut utlysas.

Svenskarna hade dock då hunnit bli så trötta på pensionskäbblet att valdeltagandet sjönk. Och även om en majoritet åter röstade för de borgerliga blev resultat i mandat oavgjort, 115 mandat för båda blocken. Tage Erlander kunde därför fortsätta som statsminister och lyckades efter ett tag, med hjälp av en folkpartist som röstade mot partilinjen, trumma igenom ATP. Sossarna hade därmed lyckats klamra sig kvar vid makten och de skulle behålla den i ytterligare nästan två decennier, till 1976.

Nästa krönika kommer att handla om regeringskriser i Sverige på 1970- och 80-talen.

  • Anders Edwardsson

    Historiker och samhällsdebattör

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.