2018-09-14 06:00

2018-09-14 06:00

Blockerande block

LEDARE

Nu är rösterna räknade och det skiljer bara ett mandat mellan de traditionella blocken. Men det spelar ingen större roll för däremellan finns SD. Blockpolitiken är dock inte död. Den har bara förändrats. I dag har vi i stället tre block, vilket gör det mer komplicerat.

Till slut så landade resultatet på 144 mandat för de rödgröna, 143 för allianspartierna och 62 till Sverigedemokraterna. Detta ynka mandats övervikt – en skillnad i cirka 26 300 röster – kommer nu att användas av Socialdemokraterna för att hävda sin rätt till statsministerposten. Fast för en sosse är nästan alla utfall som inte resulterar i det snudd på en statskupp.

Ett annat sätt att se på saken är att nästan 58 procent av svenskarna röstade mot de rödgröna, och därför är det bra magstarkt av Stefan Löfven (S) att klamra sig fast vid statsministerposten. Men det för i alla fall det goda med sig att det blir uppenbart för folk att det är makten framför allt som gäller för S.

Att han varit ens har varit statsminister de senaste fyra åren beror på att allianspartierna vek ned, och det är ett misstag som de sagt att de inte tänker upprepa. Därför är det helt meningslöst att påpeka att alliansen tidigare accepterat principen om att största block skall få styra. Nyckelordet i den meningen är tidigare. De har nu som sagt ändrat sig, och det tydliggjordes av att alliansledarna redan innan mandatfördelningen var klar gick ut i onsdags och sade att de ämnade försöka bilda en alliansregering.

Löfven och Socialdemokraterna upprepar gång på gång att de tycker blockpolitiken är förlegad och fördummande, och det är klart att de tycker så. För det är blockpolitiken som möjliggjort för andra än S att sitta vid makten. Borgerlig enighet är det värsta en socialdemokrat vet. För S betyder att bryta blockpolitiken att bryta upp alliansen, och få stöd i sin egen maktutövning av de så kallade mittenpartierna. Det betyder aldrig att S kan stödja några andra.

Ett närmast övertydligt prov på det såg vi när Löfven i onsdags svarade på alliansutspelet med att det enda blocköverskridande samarbete han kunde tänka sig skulle vara att diskutera med allianspartierna en och en, men inte som en enad allians. Det är höjden av fräckhet, och knappast ägnat att främja den typen av samarbeten han säger sig eftersträva.

Dessutom är det, som många redan hunnit påpeka, väl magstarkt att först hävda att det största blocket skall regera för att i nästa andetag vilja bryta upp den blockpolitik som gjorde det första möjligt.

Till saken hör att väljarna faktiskt uppskattar blockpolitiken. Enligt SVT:s stora och färska vallokalsundersökning så är det bara 18 procent som vill ha en blocköverskridande regering. 29 procent vill ha en regering mellan några eller alla allianspartier och 23 mellan några av de rödgröna. Majoriteten alliansväljare vill ha också en alliansregering. Att det ser ut så kan nog förklaras med att 42 procent av väljarna definierar sig som höger och 37 som vänster. Även det en god anledning till att det också bör bli en alliansregering.

Till slut så landade resultatet på 144 mandat för de rödgröna, 143 för allianspartierna och 62 till Sverigedemokraterna. Detta ynka mandats övervikt – en skillnad i cirka 26 300 röster – kommer nu att användas av Socialdemokraterna för att hävda sin rätt till statsministerposten. Fast för en sosse är nästan alla utfall som inte resulterar i det snudd på en statskupp.

Ett annat sätt att se på saken är att nästan 58 procent av svenskarna röstade mot de rödgröna, och därför är det bra magstarkt av Stefan Löfven (S) att klamra sig fast vid statsministerposten. Men det för i alla fall det goda med sig att det blir uppenbart för folk att det är makten framför allt som gäller för S.

Att han varit ens har varit statsminister de senaste fyra åren beror på att allianspartierna vek ned, och det är ett misstag som de sagt att de inte tänker upprepa. Därför är det helt meningslöst att påpeka att alliansen tidigare accepterat principen om att största block skall få styra. Nyckelordet i den meningen är tidigare. De har nu som sagt ändrat sig, och det tydliggjordes av att alliansledarna redan innan mandatfördelningen var klar gick ut i onsdags och sade att de ämnade försöka bilda en alliansregering.

Löfven och Socialdemokraterna upprepar gång på gång att de tycker blockpolitiken är förlegad och fördummande, och det är klart att de tycker så. För det är blockpolitiken som möjliggjort för andra än S att sitta vid makten. Borgerlig enighet är det värsta en socialdemokrat vet. För S betyder att bryta blockpolitiken att bryta upp alliansen, och få stöd i sin egen maktutövning av de så kallade mittenpartierna. Det betyder aldrig att S kan stödja några andra.

Ett närmast övertydligt prov på det såg vi när Löfven i onsdags svarade på alliansutspelet med att det enda blocköverskridande samarbete han kunde tänka sig skulle vara att diskutera med allianspartierna en och en, men inte som en enad allians. Det är höjden av fräckhet, och knappast ägnat att främja den typen av samarbeten han säger sig eftersträva.

Dessutom är det, som många redan hunnit påpeka, väl magstarkt att först hävda att det största blocket skall regera för att i nästa andetag vilja bryta upp den blockpolitik som gjorde det första möjligt.

Till saken hör att väljarna faktiskt uppskattar blockpolitiken. Enligt SVT:s stora och färska vallokalsundersökning så är det bara 18 procent som vill ha en blocköverskridande regering. 29 procent vill ha en regering mellan några eller alla allianspartier och 23 mellan några av de rödgröna. Majoriteten alliansväljare vill ha också en alliansregering. Att det ser ut så kan nog förklaras med att 42 procent av väljarna definierar sig som höger och 37 som vänster. Även det en god anledning till att det också bör bli en alliansregering.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.