2018-09-11 06:00

2018-09-11 06:00

Valskrällar i Värmlandsvalen

ANDRALEDARE

Lokalvalen är inte alltid några sömniga tillställningar som slaviskt följer riksdagsvalet. På sina håll så skrällde det rejält i de värmländska kommunerna.

Länge har den socialdemokratiska dominansen varit rätt kompakt på Värmlandsbänken i riksdagen. Men inte nu längre. S tappar två hela mandat och landar på bara tre. I ett fortfarande tämligen rött län som Värmland får det nog kallas för en skräll. Nu har de tidigare fem riksdagsledamöterna alltid varit lite färglösa och inte gjort så stort väsen av sig, så det är ingen större förlust för Värmland. Det återstår också att se om SSU-ordföranden Philip Botström lyckas kryssa sig in. Han petades ju ned på listan och distriktet har inte varit förtjusta i hans kampanj och att han fick draghjälp av självaste Margot Wallström.

Miljöpartiet förlorar sitt mandat, vilket inte är så förvånande givet att partiet överhuvudtaget gick dåligt. Vänsterpartiets Håkan Svenneling kan dock glädja sig åt att hans utjämningsmandat nu blir fast, givet det partiets uppgång. Men det är tråkigt att det gått bättre för detta extremparti. Och på tal om extrema partier så tar Sverigedemokraterna två mandat från Värmland, och Runar Filper får nu en formell plats på Värmlandsbänken. Beklagligt men också givet hur det gick för SD i stort.

Kristdemokraternas framgångsvind gör att de återfår ett Värmlandsmandat och Kjell-Arne Ottosson kan ta plats i riksdagen. Liberalerna kommer dock att alltjämt stå utanför, medan Centerns Daniel Bäckström sitter tryggt kvar på sin plats. Trots Moderaternas tapp så klarar man sina två mandat och förstanamnet Pål Jonson sitter nog säkert. Frågan är hur det blir i krysskampen. Christian Holm Barenfeld har i tidigare val kryssat sig upp och frågan är om han lyckas mobilisera sina företrädesvis unga anhängare i år eller om Marléne Lund Kopparklint tar det andra mandatet.

Den största valskrällen skedde dock i det gamla röda Hagfors, där uppstickarpartiet Oberoende realister (OR) blev störst med 36,9 procent och de tidigare hegemoniska sossarna rasade ned till 35,5 procent. OR har ridit på ett uppdämt missnöje som framför allt märktes i striden om Råda skola skulle få behålla sitt mellanstadium eller inte. Men missnöjet gick uppenbarligen mycket djupare, och det är nog som Åsa Johansson (S) sade till P4 Värmland: ”Kanske är man bara sugen på ett nytt parti!”

Det är också ett fundamentalt misslyckande för den vanliga oppositionen att man inte lyckats kanalisera detta missnöje, men där är de inte ensamma. I till exempel Göteborg och Sollefteå är det också lokala missnöjespartier som skördat framgångar, inte de traditionella oppositionspartierna. Det är något som dessa partier måste ta till sig, för uppenbarligen kan folk vara rätt trötta på stora dominerande partier som regerat i en smärre evighet.

I Karlstads kommun har läget också blivit intressant. Den blågröna koalitionen får ingen majoritet när SD växer och antimuminpartiet kommer in. Karlstadpartiet Livskvalitet gör tack och lov ett sämre val än väntat och lär nog få svårt att påverka i frågan om en Muminpark på Skutberget. Mer oroväckande är att S och M, som båda backar, börjat fundera på om de inte kan samregera. Även C kan tänka sig vara med på tåget.

Det vore olyckligt om det skapas ett så stort dominerande block som skulle lägga en våt filt över kommunpolitiken. Dessutom så bör S och M betänka att de lekte med tanken redan innan valet, och att de sedan gick tillbaka. Trots allt är nog Karlstadsborna inte så trakterade av en sådan storkoalition.

Länge har den socialdemokratiska dominansen varit rätt kompakt på Värmlandsbänken i riksdagen. Men inte nu längre. S tappar två hela mandat och landar på bara tre. I ett fortfarande tämligen rött län som Värmland får det nog kallas för en skräll. Nu har de tidigare fem riksdagsledamöterna alltid varit lite färglösa och inte gjort så stort väsen av sig, så det är ingen större förlust för Värmland. Det återstår också att se om SSU-ordföranden Philip Botström lyckas kryssa sig in. Han petades ju ned på listan och distriktet har inte varit förtjusta i hans kampanj och att han fick draghjälp av självaste Margot Wallström.

Miljöpartiet förlorar sitt mandat, vilket inte är så förvånande givet att partiet överhuvudtaget gick dåligt. Vänsterpartiets Håkan Svenneling kan dock glädja sig åt att hans utjämningsmandat nu blir fast, givet det partiets uppgång. Men det är tråkigt att det gått bättre för detta extremparti. Och på tal om extrema partier så tar Sverigedemokraterna två mandat från Värmland, och Runar Filper får nu en formell plats på Värmlandsbänken. Beklagligt men också givet hur det gick för SD i stort.

Kristdemokraternas framgångsvind gör att de återfår ett Värmlandsmandat och Kjell-Arne Ottosson kan ta plats i riksdagen. Liberalerna kommer dock att alltjämt stå utanför, medan Centerns Daniel Bäckström sitter tryggt kvar på sin plats. Trots Moderaternas tapp så klarar man sina två mandat och förstanamnet Pål Jonson sitter nog säkert. Frågan är hur det blir i krysskampen. Christian Holm Barenfeld har i tidigare val kryssat sig upp och frågan är om han lyckas mobilisera sina företrädesvis unga anhängare i år eller om Marléne Lund Kopparklint tar det andra mandatet.

Den största valskrällen skedde dock i det gamla röda Hagfors, där uppstickarpartiet Oberoende realister (OR) blev störst med 36,9 procent och de tidigare hegemoniska sossarna rasade ned till 35,5 procent. OR har ridit på ett uppdämt missnöje som framför allt märktes i striden om Råda skola skulle få behålla sitt mellanstadium eller inte. Men missnöjet gick uppenbarligen mycket djupare, och det är nog som Åsa Johansson (S) sade till P4 Värmland: ”Kanske är man bara sugen på ett nytt parti!”

Det är också ett fundamentalt misslyckande för den vanliga oppositionen att man inte lyckats kanalisera detta missnöje, men där är de inte ensamma. I till exempel Göteborg och Sollefteå är det också lokala missnöjespartier som skördat framgångar, inte de traditionella oppositionspartierna. Det är något som dessa partier måste ta till sig, för uppenbarligen kan folk vara rätt trötta på stora dominerande partier som regerat i en smärre evighet.

I Karlstads kommun har läget också blivit intressant. Den blågröna koalitionen får ingen majoritet när SD växer och antimuminpartiet kommer in. Karlstadpartiet Livskvalitet gör tack och lov ett sämre val än väntat och lär nog få svårt att påverka i frågan om en Muminpark på Skutberget. Mer oroväckande är att S och M, som båda backar, börjat fundera på om de inte kan samregera. Även C kan tänka sig vara med på tåget.

Det vore olyckligt om det skapas ett så stort dominerande block som skulle lägga en våt filt över kommunpolitiken. Dessutom så bör S och M betänka att de lekte med tanken redan innan valet, och att de sedan gick tillbaka. Trots allt är nog Karlstadsborna inte så trakterade av en sådan storkoalition.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.