2018-09-09 23:51

2018-09-09 23:51

Välkommen till tjugotalet

LEDARE

Valresultatet var ett kraftigt underbetyg till den sittande rödgröna regeringen, och även om de borgerliga allianspartierna inte förmådde bli större så är det ändå i det lägret som den nästa statsministern måste hämtas. Något förvånande gick det heller inte så bra för Sverigedemokraterna som många trodde, och Moderaterna förblir Sveriges näst största parti.

Precis som vi valet för fyra år sedan så blev det ingen verklig vinnare i årets riksdagsval. Socialdemokraterna gör sitt sämsta val någonsin, även om de gick lite bättre än vissa opinionsmätningar gav vid handen. Det gick heller inget vidare för Moderaterna, som dock klarade av att hamna över 2002 ås katastrofsiffra. De blev också större än Sverigedemokraterna, som i många mätningar såg ut att bli större. Mandatfördelningen ser nu ut att bli helt jämn mellan de rödgröna och de borgerliga.

Om någon segrare skall utkoras så är det då SD, som blev ännu större, men de kommer ändå inte i närheten av att axla något regeringsansvar. De har dock stärkt sin position som tungan på vågen och kan sätta press på regeringsbildaren. Psykologiskt är det dock viktigt att M förblivit större än SD, och det ger Ulf Kristersson ett bättre utgångsläge när han skall försöka bli statsminister.

Vänsterpartiet har också gjort ett bra val, och tagit en del från S, men givet de rödgrönas svårigheter så betyder det mindre. De kommer aldrig tillbaka till det inflytande som de haft under de gångna fyra åren. Kristdemokraterna har gjort en remarkabel valspurt och är nu större än Liberalerna. Partiledaren Ebba Busch Thors lysande insatser i debatter och utfrågningar och ett tydligt fokus på sjukvården har gett resultat.

Emellertid så vaknar vi nu upp till ett förändrat politiskt landskap. Några klara majoriteter finns inte och kommer inte att finnas inom överskådlig tid. Regeringsbildningen blir svårare, liksom att få igenom sina förslag i riksdagen, vars makt nu kommer att stärkas. Det behöver inte alls vara så dåligt. Politiken befinner sig i förändring och i mångt och mycket är detta en återgång till hur det var på 1920-talet, då vi såg täta regeringsskiften. Det kommer att bli mer kaotiskt, med hoppande majoriteter och kanske ett och annat nyval.

Vår smala lycka är att vi har en grundlag där det räcker med att en regering tolereras av riksdagen. Så länge du inte har en aktiv majoritet mot sig så blir du statsminister, oavsett vilket av de traditionella blocken som blir störst. Därför torde moderatledaren Ulf Kristersson, trots ett dåligt valresultat, ha störst möjlighet att också kunna bilda regering. Men även om han lyckas, och det hänger delvis på hur Centern och Liberalerna ställer sig till att luta sig mot SD, så blir det ingen enkel resa när alla förslag måste mejslas genom riksdagen och dess utskott. En lösning skulle kunna vara en minoritetsregering mellan M och KD, som tolereras av C, L och SD.

Vad partierna definitivt måste undvika är en ny sorts decemberöverenskommelse, där man försöker kringgå parlamentarismen. DÖ är en av huvudförklaringarna till varför det gått dåligt för alliansen – man gav bort makten till de rödgröna trots att det fanns en icke-socialistisk majoritet i riksdagen, och den finns kvar.

När nu mandatfördelningen i skrivande stund är helt jämn mellan de rödgröna och de borgerliga så finns det egentligen inget annat alternativ än att Stefan Löfven får gå och att Ulf Kristersson får chans att bilda regering.

Precis som vi valet för fyra år sedan så blev det ingen verklig vinnare i årets riksdagsval. Socialdemokraterna gör sitt sämsta val någonsin, även om de gick lite bättre än vissa opinionsmätningar gav vid handen. Det gick heller inget vidare för Moderaterna, som dock klarade av att hamna över 2002 ås katastrofsiffra. De blev också större än Sverigedemokraterna, som i många mätningar såg ut att bli större. Mandatfördelningen ser nu ut att bli helt jämn mellan de rödgröna och de borgerliga.

Om någon segrare skall utkoras så är det då SD, som blev ännu större, men de kommer ändå inte i närheten av att axla något regeringsansvar. De har dock stärkt sin position som tungan på vågen och kan sätta press på regeringsbildaren. Psykologiskt är det dock viktigt att M förblivit större än SD, och det ger Ulf Kristersson ett bättre utgångsläge när han skall försöka bli statsminister.

Vänsterpartiet har också gjort ett bra val, och tagit en del från S, men givet de rödgrönas svårigheter så betyder det mindre. De kommer aldrig tillbaka till det inflytande som de haft under de gångna fyra åren. Kristdemokraterna har gjort en remarkabel valspurt och är nu större än Liberalerna. Partiledaren Ebba Busch Thors lysande insatser i debatter och utfrågningar och ett tydligt fokus på sjukvården har gett resultat.

Emellertid så vaknar vi nu upp till ett förändrat politiskt landskap. Några klara majoriteter finns inte och kommer inte att finnas inom överskådlig tid. Regeringsbildningen blir svårare, liksom att få igenom sina förslag i riksdagen, vars makt nu kommer att stärkas. Det behöver inte alls vara så dåligt. Politiken befinner sig i förändring och i mångt och mycket är detta en återgång till hur det var på 1920-talet, då vi såg täta regeringsskiften. Det kommer att bli mer kaotiskt, med hoppande majoriteter och kanske ett och annat nyval.

Vår smala lycka är att vi har en grundlag där det räcker med att en regering tolereras av riksdagen. Så länge du inte har en aktiv majoritet mot sig så blir du statsminister, oavsett vilket av de traditionella blocken som blir störst. Därför torde moderatledaren Ulf Kristersson, trots ett dåligt valresultat, ha störst möjlighet att också kunna bilda regering. Men även om han lyckas, och det hänger delvis på hur Centern och Liberalerna ställer sig till att luta sig mot SD, så blir det ingen enkel resa när alla förslag måste mejslas genom riksdagen och dess utskott. En lösning skulle kunna vara en minoritetsregering mellan M och KD, som tolereras av C, L och SD.

Vad partierna definitivt måste undvika är en ny sorts decemberöverenskommelse, där man försöker kringgå parlamentarismen. DÖ är en av huvudförklaringarna till varför det gått dåligt för alliansen – man gav bort makten till de rödgröna trots att det fanns en icke-socialistisk majoritet i riksdagen, och den finns kvar.

När nu mandatfördelningen i skrivande stund är helt jämn mellan de rödgröna och de borgerliga så finns det egentligen inget annat alternativ än att Stefan Löfven får gå och att Ulf Kristersson får chans att bilda regering.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.